Sedan den habsburgska monarkin brutit samman 1918 utropades Serbers, kroaters och sloveners kungarike, som Bosnien-Hercegovina blev en del av. Landet bytte 1929 namn till &127;Jugoslavien.

I april 1941 ockuperades Jugoslavien av axelmakterna. Större delen av Bosnien-Hercegovina fördes då till den nybildade fascistiska kroatiska staten (se &127;Kroatien). Samtidigt utbröt ett inbördeskrig mellan de kroatiska ustasjerna, de serbiska cetnikerna och de kommunistiska partisanerna, de senare under ledning av (Josip Broz) &127;Tito. Efter partisanernas seger i inbördeskriget bildades den Socialistiska federativa republiken Jugoslavien och Bosnien-Hercegovina blev en av dess sex delrepubliker. För att motverka de nationella motsättningarna, i första hand mellan kroater och serber, stärktes muslimernas inflytande under 1960-talet och inför folkräkningen 1971 fick de status som särskild folkgrupp. Efter Titos död 1980 uppstod spänningar i Jugoslavien, då framför allt Slovenien och Kroatien utmanade Serbien och ställde krav på politiska och ekonomiska reformer. Det styrande kommunistpartiet såg sig tvingat att tillåta bildandet av nya partier och under 1990 hölls flerpartival i samtliga sex delrepubliker. I de bosniska valen i november blev den etniska tillhörigheten utslagsgivande då de olika folkgrupperna stödde sina respektive partier. Efter valet bildades en koalitionsregering mellan de största muslimska, serbiska och kroatiska partierna. Muslimen Alija Izetbegovic utsågs till president, kroaten Jure Pelivan till premiärminister och serben Momcilo Krajisnik till talman.

Efter Kroatiens och Sloveniens självständighetsförklaringar sommaren 1991 och de påföljande krigen i dessa republiker ökade de etniska motsättningarna även i Bosnien. Under sommaren och hösten utropades fyra serbiska regioner i Bosnien-Hercegovina som autonoma, och i oktober bildades "Den serbiska nationens parlament" lett av Radovan Karadzic. Serberna förklarade att de tänkte stanna inom den jugoslaviska federationen, alternativt ingå i ett Storserbien.

Sedan Slovenien och Kroatien i början av 1992 hade blivit erkända som oberoende stater av omvärlden hölls i Bosnien-Hercegovina en folkomröstning om nationellt oberoende. De flesta serber bojkottade folkomröstningen, medan en överväldigande majoritet av muslimerna och kroaterna röstade för självständighet. Som ett svar på EU:s erkännande av Bosnien-Hercegovina den 6-7 april 1992, utropade Karadzic "Den serbiska republiken Bosnien-Hercegovina" och krig utbröt i landet. Några månader därefter proklamerade de bosniska kroaterna en egen stat i västra Bosnien "Herceg-Bosna". De viktigaste krigförande parterna var det bosniska territorialförsvaret OT (30 000 man) bestående av främst muslimer, de bosniska kroaternas förvarsråd HVO (50 000 man) som utrustades av Kroatien men som formellt lydde under den bosniska regeringen, samt den serbiska republiken Bosnien-Hercegovinas armé (40 000 man) som stöddes av enheter från den federala jugoslaviska armén (JNA). Då kriget bröt ut förfogade de serbiska styrkorna över 90 procent av all militär utrustning och kunde på sex veckor ta kontroll över två tredjedelar av Bosnien-Hercegovinas territorium. Till en början stred de muslimska och kroatiska styrkorna tillsammans mot de serbiska, men efter hand uppstod en splittring i det muslimsk-kroatiska lägret som under 1993 ledde till väpnade sammandrabbningar. Efter amerikanska påtryckningar upprättades emellertid i mars 1994 en federation mellan muslimerna och kroaterna som kom att bli avgörande för kriget framöver.

Ett framträdande inslag i kriget var den "etniska rensning" som ägde rum framför allt i serbkontrollerade områden. Civilbefolkningen drevs på flykt genom massakrer och olika former av övergrepp, bland annat systematiska massvåldtäkter.

I maj 1992 införde FN ekonomiska sanktioner mot det som återstod av Jugoslavien, d v s Serbien och Montenegro, och mandatet för FN-styrkan (UNPROFOR) i Kroatien utsträcktes till Bosnien där sex FN-övervakade så kallade "fredade zoner" upprättades våren 1993. I övrigt försökte FN och EU genom förhandlingar och medling att få slut på kriget. Bland alla de förslag till lösningar som förelades parterna fanns ett förslag om att Bosnien-Hercegovina skulle hållas ihop som en stat där bosnienserberna skulle få 49 procent av territoriet och federationen mellan muslimer och kroater 51 procent.

Detta, liksom många andra förslag, avvisades av de stridande parterna. Våren och sommaren 1995 vände krigslyckan för serberna då kroaterna på kort tid tog tillbaka serbkontrollerade områden i Kroatien och därefter inledde en offensiv mot serbiskt territorium i Bosnien. Samtidigt inledde NATO omfattande bombningar av serbiska ställningar i Bosnien-Hercegovina. Bombningarna hade bland annat föranletts av att bosnienserberna tagit FN-soldater som gisslan och använt dem som "mänskliga sköldar", den hänsynslösa erövringen av de fredade zonerna Srebrenica och Zepa då tusentals människor "försvann", samt ännu en i raden av attacker mot den fredade zonen Sarajevo då 41 personer dödades. Bosnienserberna tvingades som en följd av anfallen på flera fronter till reträtt och under hård press från den amerikanske förhandlaren Richard Holbrooke förmåddes Serbiens, Kroatiens och Bosnien-Hercegovinas presidenter att sätta sig vid förhandlingsbordet. Vid det laget hade kriget drivit omkring 2,5 miljoner bosnier på flykt och krävt omkring 140 000 dödsoffer. I december 1995 undertecknades slutligen Dayton-avtalet om fred i Bosnien. Avtalet stadgade att Republiken Bosnien-Hercegovina även i fortsättningen ska vara en sammanhållen stat inom sina internationellt erkända gränser, men bestå av två enheter: Federationen Bosnien-Hercegovina och Republika Srpska med Sarajevo som gemensamt administrativt centrum. Till följd av de väldiga folkomflyttningarna under och efter kriget kom Federationen Bosnien-Hercegovina att domineras av muslimer och kroater och Republika Srpska av serber.

1996 (Året i Focus):

Året inleddes med att en fyra kilometer bred "separationszon" mellan Federationen Bosnien-Hercegovina och Republika Srpska upprättades av den 60 000 man starka IFOR-styrkan som fått i uppgift att övervaka genomförandet av Dayton-avtalet. Vidare utväxlades krigsfångar och territorium mellan republikens båda delar. När republikens polisstyrka enligt avtalet skulle ta kontroll över fem Sarajevo-förorter som hölls av serberna utlöste det en massflykt av serber därifrån som fruktade den muslimdominerade polisstyrkan. I maj inleddes den första rättegången vid den internationella tribunal i Haag som ska döma krigsförbrytare från det forna Jugoslavien. Bosnienserben Dusan Tadic åtalades bland annat för mord och våldtäkter i tre fångläger. I juni inleddes en offentlig hearing om bevis som skulle kunna binda bosnienserbernas president, Radovan Karadzic, och bosnienserbernas överbefälhavare, Ratko Mladic, till massakrer på muslimer. Bosnienkroaten Drazen Erdemovic blev i december den första att dömas av tribunalen. Han dömdes till tio års fängelse för avrättningar utförda i Srebrenica 1995.

Spänningarna i Hercegovinas största stad Mostar, som sedan 1993-1994 varit delad mellan muslimer och kroater, ökade under våren. Den 30 juni hölls val till ett gemensamt fullmäktige. Det ledande muslimska partiet Medborgarlistan för ett förenat Mostar och dess allierade vann 21 av de 37 platserna i fullmäktige. Det största kroatiska partiet (HDZ) fick resterande 16 platser. Kroaterna ifrågasatte valresultatet men tvingades efter påtryckningar att acceptera det.

Under året hölls en rad möten för att säkra efterlevnaden av Dayton-avtalet, men också för att stärka banden mellan muslimer och kroater inom federationen. I maj beslutades att de muslimska och kroatiska styrkorna skulle förenas under ett gemensamt militärkommando. I augusti beslutade Kroatiens president Franjo Tudjman och Bosniens president Alija Izetbegovic att upplösa den självutnämnda kroatiska republiken Herceg-Bosna. Samtidigt hade nedrustningsförhandlingarna under den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE:s ledning avslutats och givit samtliga parter i konflikten fem månader på sig att reducera antalet vapen. Dessutom hölls förhandlingar om den civila återuppbyggnaden av landet under ledning av Carl Bildt. Under våren drogs en internationell kampanj igång för att tvinga Karadzic och Mladic att avgå. Efter starka påtryckningar och hot om återinförda sanktioner, utnämnde Karadzic i maj den kända ultranationalisten Biljana Plavsic till vicepresident. I juli avsade han sig alla politiska uppdrag till förmån för Plavsic, som därmed blev president fram till valen. Hon i sin tur avskedade Mladic från posten som överbefälhavare för de bosnienserbiska styrkorna. Den 14 september hölls allmänna val till fyra organ: ett gemensamt presidentråd, ett federalt parlament och till parlamenten i Federationen Bosnien-Hercegovina respektive Republika Srpska. I valet till presidentrådets tre poster segrade Alija Izetbegovic (muslim), Momcilo Krajisnik (serb) och Kresimir Zubak (kroat). Till president de två första åren utsågs Izetbegovic, då han fick flest röster.

I valet till Bosnien-Hercegovinas federala parlament vann Izetbegovics muslimska parti, Demokratiska aktionspartiet (SDA) 19 av de 42 mandaten. Näst största parti blev Biljana Plavsics Serbiska demokratiska partiet (SDS) med 9 mandat, följt av Kroatiska demokratiska unionen (HDZ) med 8 mandat. I valet till den muslimsk-kroatiska federationens parlament fick SDA majoritet med 78 av totalt 140 mandat. HDZ fick 35 mandat, medan den förre muslimske premiärministern Haris Silajdzics parti, som förespråkade en multi-etnisk bosnisk stat, endast erhöll 11 mandat.

I valet till den serbiska republikens parlament segrade SDS med 45 av totalt 83 mandat. SDA fick där endast 14 mandat.

I samtliga val fick de nationalistiska partierna fler röster än de multi-etniska. Efter valen förekom anklagelser om valfusk och krav på att valresultaten skulle ogiltigförklaras. Chefen för OSSE:s kommission i Bosnien och huvudansvarig för valens genomförande, Robert Frowick, medgav att misstag kan ha förekommit, men att valen som helhet ändå var giltiga. Valen till de lokala församlingarna som skulle ha hållits samtidigt sköts på framtiden på grund av att bosnienserberna anklagades för omfattande manipulationer av röstlängder. Det federala parlamentet inledde sitt arbete den 5 oktober. FNs säkerhetsråd beslutade att efter den 20 december ersätta IFOR med en stabiliseringsstyrka (SFOR) på 30 000 man.