Första dagen - Motorväg till fjällvärlden med nymumifierade fötter.

Vi tog en taxi från Enafors till Storulvens fjällstation. Eftersom vi är obotliga naturromantiker blev vi mäkta förvånade och lite irriterade när där var en stor parkeringsplats med cirka etthundra bilar, mitt ute i ödemarken. Alla skulle dock inte till Sylarna. Några åkte bara upp fjällstationen för att tugga i sig en renklämma och en frasvåffla. Men det var ändå många som hade sylarnas fjällstation som mål för dagens etapp. Det var kanske inte riktigt så här jag hade tänkt mig en fjällsemester: Att utgå från en parkeringsplats, följa en vandringsled bred som en motorväg och möta människor nästan hela tiden…

Det var 16 km till sylarnas fjällstation. Vädret var växlande med lika många regnskurar som solglimtar. Efter cirka två timmar tog vi en lång lunchrast där Mats passade på att se över sina fötter som redan hade börjat gå sönder. Han plåstrade om dem omsorgsfullt, ja jag skulle vilja påstå att han mumifierade dem i skoskavstejp. Naturligtvis blev vi upphunna av folk vi hade passerat i början och alla hade en liten kommentar till övers. De flesta vi mötte gick med lätt packning och skulle gå från fjällstation till fjällstation. Detta kanske låter förnuftigt och trevligt men det innebar dagsetapper på cirka 20 km varje dag och nog missar man lite av den ödesmättade känslan av att slå läger mitt ute i vildmarken.

Ganska snart fick vi ögonkontakt med med sylmassivet. Det var en fantastisk syn där de svarta bergen reste sig häftigt och kraftfullt ur jordskorpan för att sedan gradvis försvinna in i en dimma som låg tät över topparna. Att se dessa vackra berg, slipade av glaciärer, pinade av vindar och beundrade av människor gjorde vår vandring lite lättare. Vi brast ut i en improviserad jojk-blues som kom att handla om en dräng som hade mist sin fjällko. Runt halsen hade kon dessutom en klocka som var en gammal släktklenod så drängen blev fördömd av hela sin släkt. Men kon kom tillbaka och allt ordnade upp sig. Sensmoralen var: Förtvivlen icke ens i mörkaste stunder, ty det finnes hopp.

Så småningom kom vi fram till en bro över Enan. Enan är en å som har tagit som sin uppgift att samla in smältvatten från storsylgläciären och frakta det till Ånnsjönn, strax öster om samhället Enafors. Nu hade vi bara tre km kvar till fjällstationen men det var mycket stenig terräng och sluttade brant uppåt. Det regnade ganska kraftigt nu så vi fick brått att hitta en lämplig tältplats en bit från stationen. I tältet delade vi en öl som jag hade släpet hele veien opp och jag åt en surjämte, en slags hermetiskt tillsluten kebab som jag hade uppfunnit speciellt till denna expedition. På natten upptäckte jag att min sovsäck inte var lämpad för fjällbruk. Jag frös så jag skakade och fick göra situps hela natten för att inte frysa alltför mycket.

Status: Frusen, fuktig, värkande axlar annars OK!

Andra dagen - Om detta är frihet, slå mig i bojor. Om detta är kärlek, älska mig hårt.

Vaknar 06.00 efter en regnig natt. Tunga molnskyar innesluter sylarnas högst belägna toppar. Vi inser snabbt att det inte blir någon klättring till toppen idag. Så vi ger oss av söderut i passet mellan sylarna i öster och fruntimmersklumpen i väster. Vi klättrar över grova stenblock i det kraftiga motlutet. Det regnar och temperaturen har stannat på 6 grader. Så kämpar vi på till vi befinner oss på 1400 m höjd. Vi ser inga människor förutom två tjejer som passerar oss utan ett ord. Humöret är på botten och jag tänker att om jag varit ensam hade jag vänt om nu. Fjällvärlden är hänsynslös. Om detta är frihet, slå mig i bojor. Jag plockar fram två äpplen ur ryggsäcken och sötman från den förbjudna frukten tränger sig in i våra frusna själar, öppnar våra slutna sinnen, förnyar våra förtärda krafter så att vi åter kan se skönheten i detta förgätna landskap. "Det var det godaste äpple jag har ätit !", utbrast Mats på klingande göteborgska. Ungefär så här gick det antagligen till i paradiset…Emellertid öppnade sig inte molntäcket och det enda som ringlade var den steniga, leriga stigen mot renstugan nere vid Ekorrdörren.

Ekorrdörren är en dramatisk avgränsning av sylarnas bergsmassiv. Det är en brant stupande tunga som svänger av mot väster och skapar ett nytt pass i öst-västlig riktning. Här står vi, trötta, blöta och frusna och blickar ner mot denna underbart vackra natur och allt är förlåtet (tyvärr har vi ingen bild av denna fantastiska vy, det regnade lite väl mycket för att vi skulle ta fram kameran). Ekorrdörrens svarta hotfulla stup möter dalens mjuka grönska med ett finmaskigt nät av sjöar och åar; och dödisgropar, formade av glaciärens hopplösa kamp mot en varmare tidsålder, rullar av mot öst som mjuka dyningar efter en storm. Mitt i passet rinner en liten bäck med två små sel. Vi slår läger här på en vindskyddad plats då vi befarar en stormig natt. Kryper in i tältet. Regnet vräker ner….

Plötsligt noterar vi en skiftning i vädret. Det har slutat regna. Det har slutat blåsa. En solglimt värmer upp tältet. Vi vågar oss utanför tältet och ser att de tunga moln som tidigare låg som ett lock över ekorrdörren nu är borta. Vi kan också se Nedalssjön i väst. En och annan mygga har börjat surra i luften. Det dyker upp en renfamilj bara 20 meter ifrån oss. De trippar lugnt förbi, ganska orädda. Plötsligt börjar fisken vaka i ekorrsjön. Vi riggar upp spöna för första gången denna tur och fiskar hela kvällen (inget napp dock). Precis innan solen definitivt gått ner över bergskammen driver ett lätt moln förbi Ekorrhammaren och kastar effektfullt solljuset mot berget. Dagen är till ända, än finns det hopp.

Tredje dagen - Poesi

Vaknar - regn. Idag skall vi vila. Sitter hela dagen i tältet. Skriver lite poesi och spelar schack. Remi…

 Fjärde dagen - vit mans eld

Det har vänt. Solen tittar fram mellan molnen då och då. Det blåser så jag hänger upp mina fuktiga kläder på ledmarkeringarnas stolpar för att torka dem men också för att semaforera "Faran över". Dagens mål är Nea, en å som förbinder Sylsjön med Nesjön. Vandringen är väldigt lätt med svagt nedförslut och packningen befriad från surjämtar o. dyl. Vi har nu nått Sylsjön och tar en lång rast och fiskar lite. Därefter lämnar vi leden för att ta en genväg till vår predestinerade lägerplats. Vi väljer att lämna leden också för att slippa se den konstgjorda dammen som vi annars skulle behövt korsa (både sylsjön och Nesjön är konstgjorda). Det är en underbar vandring vi gör längs bäckraviner, över berg samt genom sankmark och mjukt gräs. Vi ser omogna hjortron i mängder och en och annan ripa. Bestiger nu den sista höjden och blickar ut över vår lägerplats: En vacker fors brusar kraftfullt ut i ett sel och sen…va, en damm till! Den stod inte utsatt på kartan och besudlar den annars totala skönhetsupplevelsen. Vi väljer bort dammen i vår selektiva naturromantiska perception och anser att platsen är lämplig. På kvällen gör vi upp en stor eld och matar den med fuktiga stockar som vi hittar längs stranden.

Femte dagen - Nesjöns fjällstation

Det har vänt. Regn, kyla och blåst. Mats fryser och vi rastar länge vid den öppna spisen i Nesjöns fjällstation. Går sedan flera kilometer i kraftigt uppförslut. Jag hittar fyra kantareller och tänker resten av dagen på den goda middag vi skall äta; Tortellini med kantareller, champinjoner och bearnaisesås! Vem har sagt att fjällmat måste vara tråkig?

Precis där leden svänger av mot syltopparna reser vi vårt tält och tänder spritköket…

Sjätte dagen - ackompanjerad av en aftonstjärna

Vaknar! Två vandrare på väg mot syltoppen. Vädret är fortfarande ostadigt och topparna täckta av ett tjockt lager sockervadd. "Dårar", tänker vi, packar ihop och fortsätter. Efter en stund vänder jag mig mot berget och skriker:

"Syljävel, visa dig! Jag tror inte du finns!"

Tro det eller ej, men då - för första gången denna vandringstur - spricker molntäcket upp och Storsylen visar sig i hela sin prakt!

"KAMERAN!"

Några kilometer bort ligger Enan. Här skall vi rasta innan vadet imorgon. Nu är det strålande sol. 6 grader i skuggan och 20 i solen, helt vindstilla. Jag svingar mitt flugspö ett par timmar utan att få napp, men vad gör det? Det är ett underbart landskap med små moränåsar, videsnår och ån som har grävt en fåra rätt igenom berget. Så småningom går solen ner på en nästan molnfri himmel i ett färgsprakande skådespel i gult, orange, rött, blått och violett. Dels för att hedra detta naturens skådespel och dels för att hålla kylan borta, gör jag en Hachikyo Kata (ett rörelsemönster inom karate) som en symbolisk dans. Mats står bara helt betagen och tittar. Som på ett givet tecken vänder vi oss om och ser där, på andra sidan horisonten, en jättelik gul glödande himlakropp stiga snabbt över bergskammen i öster.

"KAMERAN!"

Det är fullmåne. Den är stor som aldrig förr och ackompanjeras av en liten aftonstjärna i ett litet pittoreskt kosmiskt äktenskap. Nya stjärnor tänds på himlen och isvindar sveper ner från glaciären i denna StorUlvens natt.

Sjunde dagen - på sjunde dagen skola människor söka vila

Klockan elva på förmiddagen stod solen i linje med den fåra som Enan grävt ur berget och då passade jag på att bada. Jag hittade en fin swimmingpool, en liten hölja med kristallklart vatten där forsen svepte tätt förbi. Det var otroligt skönt att doppa sig i det 6 gradiga vattnet. Jag satt naken en stund och torkade i solen - och tankarna rann iväg…….

…."Förakta icke det lilla, ty vad är vi i universums oändlighet.

Om skönhet bländar ditt sinne, blunda och tänk på skönhet……….

……..Jag vaknar upp ur min kontemplation och ropar till Mats att han också skall bada. Men han läser Gunnar Ekelöv och håller precis på att "frigöra sig från alla krav".

Imorgon skall vi lämna Sylarna. Det känns sorgligt. Vi har precis börjat frigöra oss och anpassa oss till fjällvärdens karga och fria liv. Vi ligger still i solskenet och njuter så länge vi kan innan vi börjar gå den sista milen mot Sturulvens fjällstation…

Vi lyckades alltså inte bestiga berget. Däremot gjorde vi en parikrama. Det är när man går runt ett berg. Så gör folket i Nepal för att hedra berget. De anser att man våldför sig på berget då man bestiger det.