Med solvinden i ryggen satte vi kurs mot Mörrum. Bilen var fullpackad med kläder, öl, mat och fiskeutrustning av allt tänkbart slag. Med Hale-Bop som ledstjärna styrde vi rakt mot den husvagn där våra fiskekamrater väntade på oss. De var i full färd med att knyta tafsar och välja ut den fluga som skulle ge optimal fångst. Medan vi höll på att knyta och trä linor hit och dit, sa Louie "så här måste det kännas att sitta på symöte".
Klockan fem på morgonen pep ett antal klockor och vi skuttade upp ur sovsäckarna, klädde på oss (skidoverall, strumpor, raggsockar, byxor, tröja, en tröja till, en olle, jacka, byxor, mössa vantar och fiskeväst samt fiskekeps ovanpå alltihopa) och riggade upp spöna. Isbildning på spöringarna vittnade om gryningens kyla. Innan den första timmen var över hade vi haft vårt första hugg. Det var en stor fisk som fångades mitt i strömmen och den stackars fiskaren hade inte en chans när linan bara small av. Men händelsen fick våra avdomnade fingrar att värmas och frenesin i vårt fiske att öka än mer.
Så hade dagen nästan passerat och kvällssolen smekte mina frusna kinder. Inte ett hugg hade jag känt och inte många fiskar hade jag sett. Jag slog mig ner på en vindstilla plats och knöt på ett neonfärgat drag (...och tänkte på Lena Philipssons gamla schlagerlåt "Jag vill fiska med neon"). Sakta bekantade jag mig med min omgivning och iakttog mina grannar. Fru Åkersork pilade snabbt förbi utan att hälsa medan familjen blåmes oblygt och i en aldrig sinande ström kvittrade på om ditten och datten. Den här platsen skiljer sig inte mycket från mitt kvarter, tänkte jag och slängde förstrött draget i vattnet så som jag gjort så många gånger tidigare idag.
Då högg storlaxen !
Efter en vild första rusning stod den mest och bökade nere vid åbotten. "Aha, en laxhona", tänkte jag, för så gör laxhonor när de blivit krokade. Så småningom var fisken så trött att den lät sig landas. Då såg jag att fisken var krokad i bröstfenan. Detta faktum tillsammans med att det med stor sannolikhet var en laxhona gjorde att jag beslöt att släppa tillbaka min första mörrumslax. När jag lät den glida tillbaka ner i vattnet var den för trött för att simma och den sjönk till synes livlös ner i gyttjan. Då lyfte jag upp fisken och drog den fram och tillbaka i vattnet så att friskt och syrerikt vatten kunde passera gälarna. Ett snabbt slag med stjärten och så försvann den silverblanka torpeden. Jag lyfte på hatten för god kamp och bad om ursäkt för det där med bröstfenan...
Faktaruta: Hur man skiljer lax från havsöring
"Absolute certanity is the privilege of uneducated minds and fanatics", är ett yttrande från någon filosof. Men då har han glömt en kategori - de som via sin reptilhjärna har direktaccess till genetiskt lagrad information. När jag fångade den där laxen efter fjorton timmars effektivt fiske öppnade jag också en dörr till min slumrande reptilhjärna. Lösenordet var "Jag den store jägaren, har egenhändigt fångat ett byte stort nog att ge min familj mat för dagen". (Av någon anledning tycks reptilhjärnan inte vakna när man plockar till sig mat i överflöd på ett varuhus).
Djupt inne i någon hjärnvindling gömde sig nedärvd information om var fisk skall stå i strömmande vatten. Så när jag på kvällen, förnöjt och enstavigt grymtade fram gutturala strupljud vid lägerelden och tittade på kartan för att planera nästa dags fiske insåg jag, absolut glasklart, var den stora fisken skulle stå gömd .
Så på morgonen tog jag mina fiskegrejor och stegade resolut fram till min predestinerade fiskeplats. En neon- gul fluga fick äran att avsluta förbindelsen mellan fiskaren och vattnet och jag spred kasten systematiskt i solfjädersform för att täcka så stor yta som möjligt.
Fem kast, inget hugg. Tio kast, inget hugg. Tjugo kast inget hugg. På det trettionde kastet hade jag börjat tvivla på min reptilhjärna och hade bara ett par meter lina ute när jag höjde spötoppen för att dra upp flugan ur vattnet för att sedan byta fiskeplats - då högg storöringen. På bara en spölängds avstånd välvde sig den breda fiskryggen i vattenytan, sedan en vild rusning ner mot botten. En långdragen kamp började där jag fick kämpa mot fiskens långa sugande rusningar och det strömmande vattnets kraft. Varje gång jag skulle håva fisken tog strömmen tag i håven och skrämde den till nya rusningar. Jag tog ett steg ut i vattnet för att komma åt bättre. Då sjönk benet ner i en grop och mina vadarstövlar fylldes med vatten. Det var välbehövlig kyla för min adrenalinstinna kropp.
Till slut var fisken så trött att den sjönk ner i håvens maskor och jag kunde triumferande lyfta upp den på land. Efter artbestämning (se faktaruta) avlivade jag stor-öringen och vägde in den. Dagens näst största fisk. Reptilhjärnan hade gjort sitt och stängde för dagen men vi lär väl ses någon annan gång, reptilhjärnan och jag.