"He said her skin smelt just like petals / said stupid things he´d knew she´d like / She said her life was like a motorway / dull, gray and long...´til you came along." - "Like a Motorway" (94)
Gruppen består av Sarah Cracknell (sång), Bob Stanley och Pete Wiggs (båda på keyboard). Deras första singel släpptes 1990,"Only love can break your heart", men jag hörde dem först med deras andra skiva,
"So Tough".Föll direkt för deras underbara blandning av dans, pop och stråkar. Typisk humörmusik...lite vemodig och pampig ibland, mot andra gånger glad och sorglös. Deras tredje skiva, "Tiger Bay" (94) fick mig att smälta
ännu mer för gruppen. På skivan höll de sin linje med filmiskt vacker musik men lade in lite latinoinfluenser...gjorde det om möjligt lite sprittande, men stråkarna återfanns även här. Efter det ska de ha släppt en skiva, "You Need A Mess
Of Help To Stand Alone", den har jag däremot inte, och vet heller inget om. Efter denna skiva släppte de sina Greatest Hits, "To Young To Die" (95). Underligt nog släpptes aldrig den skivan i Sverige, p g a ngn skivbolagstvist enl
vad jag hört. Efter ett tags idogt sökande fick jag så tag på den via import, hade i princip gett upp hoppet. Denna skiva har självklart gått varm och går fortfarande ofta på min stereo. Efter detta sades det att gruppen tog en "paus"...många
såsom jag tolkade detta som att gruppen splittrats, särskilt som Sarah Cracknell spelade in ett soloalbum, "Lipslide" (97). Om jag ska vara helt ärlig så skiljer sig inte skivan så extremt från S:t Etiennes alster. Kanske lite poppigare
och utan vissa av av gruppens karaktärsdrag, men samtidigt så finns samma känsla i musiken. Kanske Sarah som ger den till gruppen, vad vet jag? Hon är i alla fall pop-prinsessan nr 1 i mina ögon.
Under 97 började det pratas om en ny platta...jag blev ju givetvis överlycklig och väntade spänt på resultatet. 1998
släpptes deras senaste album, "Good Humor"(och ja de stavar humour så på albumet...). Den här skivan blev lite av en besvikelse för mig...Bob, Pete & Sarah verkade ha drabbat av en "Cardiganifiering" då de spelade in i Tambourine Studios
i Malmö. De pigga syntarna var nedtonade och istället luktade det coctail-pop om albumet...samtidigt kan man inte döma ut albumet helt, vissa spår doftar fortfarande som gamla goda S:t Etienne. Hoppas bara att de återfinner formen till nästa gång...
Ngn lär ha sagt att S:t Etienne skriver musik för filmer som aldrig kommer att existera utanför lyssnarens sinne. Djupt....*ler* Men å andra sidan kan jag förstå vad han/hon menar, för det är verkligen så det känns när man lyssnar till deras musik...
Favoritlåtar: "Join Our Club" (92), "Pale Movie", "Hug My Soul" (94), "Is It True", "The Process" (B-sidor 96), "Goodnight Jack", "Postman" (98).
Övrigt: Såg dem live på Fanclub 98. Lite besviken med tanke på att de mest spelade materiel från nya skivan och att Bob Stanley gick vilse på festivalområdet och missade spelningen!!(Ja, det är sant..)
Länkar: Om du vill veta mer om S:t Etienne så gör du rätt i att besöka S:t Etienne Heaven. Här finns gott om texter, nyheter och annan info. Mycket bra sida!