Som ni vet cyklade jag hemifrån ned till Paris några dagar före jul förra året. Jag skulle vara med i den internationella cykeltävlingen från Paris till Dakar. Det skulle bli roligt tyckte jag då.
  På vägen ned till Paris hände inte speciellt mycket mer än att jag jag blev av med mitt alkohollager i Belgiska tullen. Jag fick även några små punkteringar på mina högfartsdäck.
  Väl framme i Paris samlades alla deltagarna för ett litet möte, två dagar innan julafton. Där fick vi information om regler, lagar, vägar mm.
 Starten ägde rum på julafton. Deltagarna samlades vid foten av Eifeltornet på förmiddagen.
  Första anhalt innan Nordafrikas kust var Gibraltar. Ned till Gibraltar hade nästan alla högfartsdäck på cyklarna. Det gick ganska fort då. När man kör för fort med dessa däck ökar risken för punktering, på grund av värmen. Jag fick ett tjugotal sådana  för att jag körde för fort.
  När jag kommit ned till Gibraltar fick jag tid att vila några timmar, innan färjan över sundet till Afrika skulle gå. Alla hann faktiskt till färjan i tid, vilket var förvånansvärt. Detta med tanke på hur långt och hur fort det hade gått sedan starten iParis.
  När vi kommit över sundet och lastat cyklar med tillbehör , upptäckte jag att någon stulit mina extradäck. Därför fick jag köpa nya sådana. Till det gick hela mitt extrakapital jag haft med mig. Jag var nu helt utan pengar, men gav inte upp för det.
  Vi fick nu vila oss några timmar innan starten följande morgon.
  Så var det då dags för den spännande ökenfärd jag sett fram emot. De första tio milen gick fort, för de var asfalterade. Man kunde då använda sig av högfartsdäcken, men efter dessa tio mil började öknen att breda ut sig. Därför var det hög tid att byta däcken mot de bredare och mer dupmönstrade ökendäcken. Med dessa däck kan man inte köra så fort, men i genjäld sjunker de inte heller ned i sanden.
  Vid nattens inbrott var alla i denna dags etapp i mål, trötta men väl medvetna om att det värsta inte kommit ännu. Jag var trött, men tyckte att det var bra att vi inte cyklat speciellt långt i öknen. Jag tyckte detta för att man skulle få känna lite på hur det var att cykla i femtiogradeshetta och lös nästan bottenlös sand.
  Nästa dag var som alla andra skulle bli, varm. Vi startade tidigt. Solen hade ännu inte hunnit stiga speciellt högt på himlen, så det var nog bara tjuofem trettio grader i skuggan.
  De första milen gick i ett bra tempo. Det hade säkert hållit hela vägen, om inte en hel hjord dumma kameler omingat mig. Det tog mig tre timmar att hitta ut bland alla kameler. Då var jag så trött att jag inte orkade mer än ett par mil. Jag satte mig då ned i skuggan av en sanddyn, för att invänta en av servicehelikoptrarna, som plockar upp eftersläntare. Denna natt hade jag mardrömmar som handlade om kameler, mängder av kameler och lite till.
  Dagen därpå startade vi vid ungefär samma tid som den dag som varit.
  Efter tre timmar lyckades jag på något underligt vänster komma ifrån de två jag cyklat tillsammans med. Men jag slutade inte att cykla för det. Efter en dryg timma, efter cyklande i uppförsbacke, upptäckte jag att platsen jag befann mig på var en trehundra meter hög sanddyn. Då började jag grubbla på vad jag skulle ta mig till. Antingen skulle jag cykla ned för backen och runt hela dynen, eller våga mig på att ta mig ned för dynens branta sida. Jag kom fram till beslutet att ta mig ned för dynen närmsta vägen. Man kan ju trots allt inte mer än dö.
  Framfarten mot dynens kant skedde väldigt försiktigt. Trots det gav sandkanten vika och jag föll ned till sanddynens botten. Det var delvis fritt fall och delvis fall i mjuk sand. Det hela slutade i alla fall lyckligt. Vilket ni märkt i och med det att jag skriver. Döda kan inte skriva.
  När jag vaknade upp efter fallet, hade jag cykeln och några kilo sand över mig. Jag reste mig i alla fall upp och gjorde rent kedjan. Sedan fortsatte jag färden mot mål. Denna dag kom jag in i mål som andra man, tack vare sanddynen.
  På natten drömde jag om mat, kvinnor och vin.
  Nästa morgon startade vi som de övriga innan. Denna dag skulle bli lång sade de som visste, det var långt och platt.
  Jag och några kompisar tog det lugnt och cyklade i princip rakt från starten. När några timmar passerat såg vi oss omkring. Vi upptäckte då att landskapet var mycket platt, inte en sanddyn så långt ögat nådde. Det ända som bröt av lite var några gamla kamelskelett. Efter ytterligare, ganska exakt två timmar såg vi en oas inte så långt framför oss. Vi tog nu sats och cyklade som om djävulens hundar varit efter oss. Väl, men trötta framme vid oasen såg vi att den bestod av cirka tio cocospalmer och en stor damm. Vi lät oss väl smaka av vattnet och cocosnötterna, fasten dessa var lite hårdknäckta. När vi åter samlat våra krafter fortsatte vi. Ett antal timmar senare var det målgång. Vi var först!
  Nästa dag började inte som alla andra, bara för att en servicehelikopter hade störtat under natten. Detta när han letat efter några som förvillat sig på de stora slätterna. Vi hade en liten minnesstund för de bortgångna. Sedan startade vi.
  Denna dag inträffade något mycket märkligt. Det var så att jag och mina kompisar upptäckt bilspår. Vi struntade i dem till en början, men sedan lade vi märke till att de börjat mitt i öknen och gick utåt. Vi kom snart i kapp bilen, vars förare förklarade för oss att han var på upptäcksfärd. Han letade efter att speciellt sällsynt sandkorn. Vi ansåg honom knäpp, sade hej då och cyklade ifrån honom. Vi kom denna dag i mål sist, men var inte minst för det. Det fanns ju de som fick ta helikoptern i mål.
  Nästa dag var den sista. Denna dag hände inet speciellt, mer än ett par punkteringar och målgång bland de femtio bästa. Denna kväll var det prisutdelning. Jag var bland de totalt tjugo bästa. Festen varade hela natten. För fest var det. Efter två dagars vila i Dakar, flögs vi alla till Paris. Jag skriver därifrån nu, men måste sluta , för jag skall vidare till Akropoliscycklingen.

 

Kärleken

  Snön låg djup kring husknutarna , och i mörkret röt nordanvinden. Detta var ett kallt och dystert landskap i norra delarna av Alonien. Här föddes i en sedan länge svunnen tid ett stort och starkt barn. Barnet som var en pojke fick namnet Jaquar. Hans far hette Aqvar och hans moder bar namnet Livon. De bodde ensamma bland bergen i en varm och hemtrevlig stuga.
  Det var en liten stuga , den låg inklämd i en dalgång högt uppe bland bergen. Den hade tre rum i storarummet (där kom man in från ytterdörren) fanns ett runt bord mitt på golvet med stolar för många gäster , köket där Livon tillbringade sin mesta tid och till sist sovrummet , här fanns två breda sängar i massivt trä.
  Aqvar var timmer man , och var därför ute för att jobba hela dagarna. När han kom hem (långt efter mörkrets inbrott) väntade alltid Livon med maten. Här fanns en glädje och trygghet , som skulle komma att brytas inom en snar framtid.
  Jaquar växte upp i kökets trygghet vid sin moders sida. Han lärde sig alla gömställen i huset , för att med jämna mellanrum kunna oroa sin mor med sin frånvaro. Men så snart han var tillräckligt stor och stark , fick han hjälpa sin mor med tunga göromål , såsom att hugga och bära in ved , diska och polera de tunga grytor och kärl som fanns i köket.
  När Jaquar var i tioårsåldern fick han följa med sin far ut i skogen. Där lärde han sig timmermannens alla knep , för trädfällning och kvistning. Jaquar blev nu ännu större och starkare , han var snart lika stark som sin far.

  Jaquar hade ofta funderat på vad kärlek var. Hans föräldrar hade sagt honom att det var värme och trygghet , men han undrade om detta var hela sanningen , för det verkade så bräckligt. Han trodde kärleken var något mystiskt , som fick människor att tycka om varandra , eller djur och natur.

  En dag när solen höll på att sänka sig bakom de höga bergstopparna , kom en grönklädd man ridande på en stor brun häst. Ha red genom grinden fram mot den lilla stugan. Han hade en hopsjunen ställning på den stolta hästen.
  Jaquar stod inne i stugan och såg mannen komma ridande. Han tyckte att det fanns något bekant över ryttaren. Plötsligt kom han på vem det var , det var hans faders bror Anaf. Han gick för att berätta för sin far om den inkommande gästen. Sedan sade han till sin mor om vem det var , hon började då förbereda en liten festmåltid. Aqvar och Jaquar gick ut för att möta brodern.
  När de nu närmade sig Anaf , fick de till sin förvåning  se den annars så stolte mannen trött och sliten. Aqvar frågade sin broder varför han såg ut som han gjorde. Till svar fick han:
  - I södern på de stora slätterna rasar nu ett krig. Från de sydöstra delarna av detta land har en mörkrets furste rest sig , i kamp mot oss och gudarna , fast gudarna har inte blandat sig i kriget ännu. Det är därför jag blivit beodrad hit för att försöka skaffa hjälp av dig Aqvar , och dina hådrförda grannar här bland bergen.
  - Jag ser att du är trött och sliten , och förstår att en hård ritt måste ligga bakom. Kom du in och få i dig lite mat , så tar Jaquar hand om hästen. Ni behöver båda vila några dagar , innan vi fortsätter att samla ihop resten av folket här omking.
  - Jag förstår på ditt tal at du vill hjälpa mig , och tackar därför för den mat och logi du erbjuder.
  Jaquar tog hand om hästen , och Anaf gick in för att få mat. Han stannade två dagar , medans Aqvar var ute och samlade ihop bergsfolket. Efter dessa två dagar , hade det hunnit samlas en hel skara av stridsdugliga män. De gav sig av i gryningen på den tredje dagen efter Anafs ankomst. Jaquar blev lämnad hemma , för att se till sin mor , och hjälpa henne i sitt arbete. Avskedet blev sorgligt , för man visste inte hur många som skulle överleva och återvända.
  Jaquar och han mor väntade nu dag efter dag , månad efter månad , år efter år på besked om krigets vändningar.
  En dag när Jaquar kom hem från skogen fick han , dessvärre äntligen besked om kriget. Den lilla stugan stod i lågor och utanför den låg hans mor med en svart pil i ryggen , hon var död. Jaquar kände ett hugg i bröstet , och han grät nu för första gången i sitt liv. Denna händelse skulle komma att prägla resten av hans liv. Han förstod nu att mörkrets furste hade kommit långt i kriget , och att hans far förmodligen också var död. Den kärlek som hans far och mor lärt honom hade som han , mycket riktigt fruktat , slagits i spillror.
  Jaquar lyckades fånga in en av de skräckslagna hästarna. Sedan red han runt bland bergen , för att se om han kunde hitta någon som kunde hjälpa honom med att finna vägen söderut. Men allt han fann på tre dagars ritt var nedbrända hus och gårdar , död och förstörelse.
  En dag när han red genom en gammal skog , såg han en stuga i en skogsglänta. Träden runt gläntan var sotiga och svartbrända , men huset var helt och oskatt. Han red fram till dörren , och knackade på. Då hördes en röst inifrån.
  - Vem är ni och vad vill ni? Om ni inte har något lämpligt skäl för att befinna er här , kan ni lika gärna fara samma väg ni kom.
  Jaquar svarade rösten med sitt namn , och att han i all välmening bara ville ha någon , som kunde hjälpa honom söderut. I dörren uppenbarade sig då en lång något böjd gammal man. Mannen hade en frågande min i ansiktet. Han tittade på Jaquar , och bad honom komma in , för att berätta varför han var så ivrig att bege sig söderut.
  När Jaquar kom in i stugan såg han att den bestod av ett enda stort rum , med en eldstad i mitten. En av väggarna var klädd med böcker från golv till tak , en annan med kartor , den tredje med bilder och beskrivningar på olika levande ting , och den fjärde väggen hade en dörr (där han kommit in) . och ett fönster med en oljelampa på vardera sidan.
  Den gamle mannen höll på att grilla en liten hjort. Han frågade om Jaquar ville ha lite att äta och dricka. Jaquar tackade ja , och började berätta att han var på väg till södern , för att om möjligt få reda på något om sin far. Det hade i och för sig ingen större betydelse nu när hans mor var död. Det han egentligen skulle göra var att ta värvning i någon armé , om det fanns någon. Detta för att följa sin far och hämnas sin mor. Den gamle frågade honom då om han visste något om krigskonst , och hur man kan förgöra mörkrets furste.
  - Ty , sade han , för två dagar sedan stod det en strid här utanför , vilket du kanske såg på de brända träden. Det var tio stycken av mörkrets kreatur här , det var på gränsen att jag klarade dem , men som alla dessa mörkrets kreatur är de rädda för starkt ljus. Jag tände helt enkelt på mina älskade träd , på så sätt lyckades jag bränna några , och skrämma iväg alla.
  Jaquar frågade då om den gamle vad han hette , och om han visste vägen söderut.
  Den gamle svarade honom att han hette Woon , och att han kunde vägen. Men han ville inte dra med någon okunnig pojkspoling på ett såpass farlig äventyr. Han sade däremot att han kunde hjälpa och träna Jaquar för vad som väntade honom. Jaquar gick med på detta.

  Under några månaders tid hade Jaquar lärt känna den gamle mannen. Han kände en ny sorts värme och tillit till den gamle , och frågade honom därför om det var kärlek. Till svar fick han , att de ända som kan förklara vad kärlek är är gudarna vilka bor på andra sidan det stora havet.
  Jaquar hade också fått lära sig att använda ett stort kraftigt dubbel eggat bredsvärd , med några konstiga tecken på. Han hade frågat Woon vad de betydde , men hade inte fått något annat svar än att det kommer att visa sig någon gång. Jaquar hade även fått lära sig läsa , skriva och leta reda på mat när nöden så krävde.

En dag när regnet öste ned gav de sig av , ned mot det krigshärjade södern. Jaquar red före den gamle med sin häst , som även den hade blivit tränad. Den gamle åkte på en vagn efter. Vagnen var dragen av en kraftig arbetshäst. Bakom vagnen var ytterligare en häst fastgjord. Denna häst var avsedd för Woon , ifall de skulle vara tvugna att fly från någon fara.
  Områdena de for igenom var krigshärjade , men ingenstans såg de några mörkrets tjänare. Efter tre veckors ritt mötte de några flyende människor , som var på väg mot norr. När de fick höra hur det stod till på deras flyktmål , blev de tvivlande och visste inte riktigt vad de skulle ta sig till. De undrade också varför Woon och Jaquar var på väg mot sin egen undergång. När de fick svaret på den frågan , och frågades om de inte kunde följa med för att hjälpa Jaquar med sin hämnd , sade de att om det inte längre fanns någon säker och trygg plats i världen , kunde de lika gärna stanna och strida för sin frihet , för världen. Nu fortsatte alltså en större skara med Woon och Jaquar , och allt större blev den desto närmare kriget och hopplösheten man kom.
  De blev överfallna några gånger under sin färd , men dessa överfall var små och föga genomtänkta , därför klarades de av utan några större skador. När de väl var framme vid kärnan av ondskan , såg de sina trupper stå på randen av sin undergång.
  Jaquar började nu genast söka underrättelser om sin far. Han fick reda på att bergsfolket stred ytterligare en bit söderut . Då sade han till Woon att han skulle fara ensam , för att leta rätt på sin far. Men Woon sade att han var allt för värdefull för honom , och att han skulle följa med Jaquar i sökandet. De sade till sina färdkamrater (, som för övrigt uppgick till trehundra och några tio )vad de skulle göra. Färdkamraterna blev lite besvikna på dem , för de hade trott att Woon och Jaquar skulle leda dem mot seger i kriget. Men när de fick reda på att Woon och Jaquar kanske skulle komma tillbaka med ännu fler krigare , lugnade de sig.
  När Jaquar och Woon hade slagit sig ned till bergsfolkets armé , frågade de efter Aqvar. De fick reda på att han ännu så länge levde , och att han blivit en stor kämpe , älskad av alla sina män. Men att han för tillfället var ute på en räd , inne bakom fiendens linjer , och att han väntades tillbaka först om två dagar.
  Under dessa två dagar av otålig väntan , tog de reda på hur det låg till i kriget. Den mörke fursten hade tryckt tillbaka anfallen från deras sida ett flertal gånger , men de hade lyckats resa sig för nya anfall gång på gång. Men nu tycktes allt hopp ute , fastän att Jaquar och Woon haft med sig en till synes stor skara. När två dagar gått började mannarna ana oråd , men i gryningen den tredje dagen kom Aqvar tillbaka från sin räd , som hade utfallit lyckligt för dem , fast dödligt för mörkret.
  När Aqvar fick syn på sin nu mycket starke och hårde son blev han lycklig och samtidigt fruktade han det värsta. När han fått höra hela historien från början till de att skaran av män anlänt till dessa trakter , blev han tyngd av sorg över att hans älskade Livn dött , och över att alla dessa än som följt Jaquar och Woon också snart skulle dö.
  Tre veckor efter denna händelse stupade Aqvar vid sin sons sida. Det hela hände under en av hans räder , som nu också Jaquar och Woon var med på. Han hade varit förblindad av sorg , och därför inte sett den pil som kommit mot honom från sidan. Den hade borrat sig in i halsen. De sista orden han hade rosslat fram till Jaquar var:
- Far över haven till gudarnas land , och be dem om hjälp , sedan dog han
  Jaquar hade då suttit vid hans sida , och ännu en gång hänt den där smärtan i bröstet , som han första gången känt när han sett sin döde mor. Men denna gång grät han inte , denna gång kände han bara bitterhet och ännu mera hat mot den namnlöse mörkrets furste. Han beslöt därför att kalla honom eller rättare sagt det onda för Azgar. Detta för att han nu förstod att en del av det ondas kraft låg i att det saknat namn. Han lät därför snarast efter ankomsten till lägret sprida detta namn för att höja stridsmoralen något. Men dessvärre sjönk den snart igen när han förkunnade att han skulle ge si av. Han sade inte vart , men att han skulle försöka skaffa hjälp. När han gick till Woon för att ta avsked , fick han reda på att Woon visste vart han skulle fara. Den gamle sade att han skulle hjälpa Jaquar till havet , för att där visa honom den ö där fartyget låg och väntade på honom. Då frågade Jaquar hur han kunde veta att där låg ett fartyg. Den gamle svarade honom då att skeppet hade legat där och väntat sedan tidernas begynnelse , och att han inte tagit vara på Jaquar för att han tyckt synd om honom. Utan för att han för mycket länge sedan blivit utvald , att ta hand om Aloniens räddare.
- Men hur kunde du veta att det är jag , och om du nu är säker på att det är jag. Vad hade hänt om du hade missat mig i sådana fall , utbrast Jaquar.
- En sak i taget. Att jag visste att det var du , såg jag på den vita cirkeln du har i pannan , och missat dig hade jag inte kunnat göra , för att allt är förutbestämt fram till detta ögonblick. Det ända jag nu vet är att du kommer att fara över havet antingen du vill eller inte.
  Det slog honom nu att han aldrig upptäckt denna cirkel förut , men han förstod nu varför han hade handlat som han gjort när hans mor dött. Han förstod nu också varför alla hade följt honom utan att ens tveka. Han förstod att han nu också måste ge sig av till den där ön , med fartyget fortast möjligt. Han sade detta till Woon , samtidigt som han lät sadla deras hästar.
 
 De red i fyra dagar och fem nätter innan de skymtade den västra kusten och det stora havet. Men innan havet såg de också tre av Azgars arméer , som de inte tänkte utmana. De sökte sig därför lite mer norr ut där floden Aren flöt fram. Den femte dagen nådde de Arens delta. Woon visste att från en av de avlånga öarna i deltat kunde man skymta Salama , ön där fartyget låg. De tvingade därför sina hästar att simma över till ön. När de nått öns ända och såg Salama hade solen börjat sänka sig. De vilade denna natt , för att nästa dag bygga en flotte och ta sig över till Salama.
  När de nu kommit över till denna fridens ö , förklarade Woon att han skulle följa med Jaquar. Detta för att komma hem till det land där han egentligen hörde hemma.
- Jag är nämligen inte en gammal och trött man som du kanske tror. Jag är mycket mäktigare än du någonsin kan föreställa dig , och blev skickad hit för att hålla reda på dig. Det var en stor heder för mig , då en gång i tiden. Men nu har jag blivit visare , och helt enkelt längtar hem till mina bröder och systrar , sade Woon.
- Men om du är så mäktig och vis , varför kan du då inte ge mig svaret på kärlekens gåta? , frågade Jaquar.
- För att den frågan är så stor och omfattande att endast gudarna förklara den i korta och för människan förståliga ordalag. Men nu måste vi skynda oss lite , för Alonien har inte lång tid kvar , och vi måste väcka gudarna när vi kommer fram.
  De gick tvärs över ön , och där på andra sidan låg ett stort vitt fartyg format som en örn. Jaquar undrade varför det var format som en örn , och inte som till exempel en svan vilket varit naturligare för ett skepp. Han fick inget svar av Woon  , men upptäckte snart varför. Fartyget lyfte nämligen från vågorna och flög med vindens fart över havet. Det landade mjukt , efter bara en kort stund , vid stranden till guda landet.
  Här började nu Woon att stöta i marken med en käpp samtidigt som han pratade i långa ramsor. Efter ett tag kände Jaquar att marken började skälva under honom. Han såg sig om efter någonstans att ta skydd , då han upptäckte att Woon var försvunnen och att han inte kunde röra sig. Jorden började nu höja sig ur sig själv , bakom honom reste sig havet till något enormt , vid hans vänstra sida fattade örnfartyget eld , och från norr in i hans högra sida piskade en fruktansvärd storm. Till sin förvåning märkte han att han inte alls var rädd. Av jorden hade nu formats en björn , stor och skrämmande att skåda. Vattnet hade gestaltat sig i en utter , som var nästan lika stor som björnen men såg något snällare ut. Det vackra fartyget fanns inte längre , istället stod där en enhörning. Ett av dessa sagodjur som Jaquar hört talas om men bara i sagorna , och sagorna kunde inte återberätta den skönhet och stolthet som  strålade ut från detta vackra djur. Sist av allt upptäckte Jaquar att vinden slutat blåsa , men i dess ställe satt vindens härskare gestaltad som en örn med stora kloka ögon vid han högra sida.
  Örnen såg på Jaquar och började tala med honom:
- Så nu har du kommit , det betyder att Alonien håller på att förstöras av Azgar och hans underhuggare.
- Ja det stämmer , sade Jaquar , men säg mig nu om ni vill hjälpa mig att besegra honom?
- Endast en man kan besegra honom och därmed förinta hans existens. Den mannen är du. Det var björnen som talat.
- Men om jag skall göra det , kan ni då berätta hur?
- Du har ju ett stort kraftigt svärd med dig , så det skulle väl inte vara någon konst för dig. Du kan ju helt enkelt hugga huvudet av honom.
- Se så min kära syster sade enhörningen till uttern , han kanske inte vet vad det är för svärd han har spänt runt sin midja. Vad jag vet brukar inte Woon berätta sådana saker hur som helst.
  Jaquar som hade varit smått ställd , hade inte hunnit tänka ut sina frågor med en gång men nu hade han samlat sig såpass att han kunde börja ställa några.
- Hur kan ni känna till vem jag är , om Woon och att jag namngett ondskan?
- Hur vi vet? Ja du det är en lång historia som vi inte har tid att berätta här och nu. Men med tanke på vad min bror sade förut , det där om svärdet , frågar jag dig nu om du vet något om det? sade örnen med en frågande min i ansiktet.
- Nej , inte annat än att dess egg är mycket vass.
- Då skall du veta en sak min son , att tecknen som är ristade i eggen är mycket gamla ord , även för oss gudarna är de gamla. Men svärdet smiddes i alla fall för just detta ändamål , att förinta Azgar. Orden på det är en sorts ramsa som gör att det lär känna bäraren , och att det alltid träffar sitt mål. Tyvärr vet inte jag vad de betyder , men det finns en man i detta vårt land som vet det. Vi skall genast kalla hit honom om du så önskar? , sade björnen med en något bister min över sitt anlete.
- Ja tack , jag vill veta vad där står om jag , som ni säger måste möta ondskan själv , svarade Jaquar.
  Fram trädde då en gammal man i skinande vit klädsel. Först kände inte Jaquar igen honom , men sen såg han att det var Woon. Woon sade honom då:
- Se inte så förvånad ut. Det var trots allt jag som smidde svärdet , och det gjorde jag i den stugan som du en gång var i. Men nu till något viktigare. Orden betyder "Genom vind , eld , hav och jord skall jag skära. Min styrka kommer jag att få genom dem , och den som då för mig skall jag aldrig svika". Så om Jaquar nu får föra svärdet genom envar av er mina herrar , och damen också för den delen , kan han sedan fara hem och möta eran broder.
  Vid dessa ord ryggade Jaquar tillbaka lite , och frågade sedan:
- Om Azgar är er broder , vet jag inte om jag kan möta honom.
- Han är förvisso vår broder eller syster eller vad man nu skall kalla det , men han lämnade oss innan världen skapades. Det är kanske lika gott att säga som det är. Utan det svärdet har du inte en chans mot Azgar. För han består av lite av oss alla , och var en gång en av oss. Det var när han kom till Alonien som kärleken där började försvinna. Människorna blev osäkra på vad kärlek egentligen var. Jag blir väldigt trött på honom , på mig själv , när jag tänker på det , så se till att skära med svärdet. Det var örnen , gudarnas härskare som talat.
 Jaquar gjorde som han blivit tillsagd , och när han förde svärdet genom genom de olika elementen kände han att en stor kraft byggdes upp inom det. När han var färdig sade Woon till honom , att hugga svärdet rakt in i en klipphylla av solid sten. Jaquar tvekade men såg då att enhörningen flyttat på sig , och klipphyllan låg där helt naken. Han höjde svärdet och högg , konstigt nog kände han inget motstånd när klingan nådde fram till stenen , och sjönk in i den. Svärdet hade skurit genom solid sten lika lätt som genom luft. Gudarna såg förvången i Jaquars ögon men sade inget förrän enhörningen bröt tystnaden:
- Du har nu fått ett svärd som ingen kan ta ifrån dig med våld , och som ingen heller kan besegra. Men denna hjälp är inte tillräcklig. När du sedan far härifrån , med samma skepp som du kom med , kommer det att föra dig till en dal där din andra hjälp kommer att finnas.
- Är det nu ytterligare något du vill fråga? Ställ då frågan , och tag emot svaret. Sade örnen som nu såg mycket trött och gammal ut.
- Ja , jag har en fråga , och den lyder , vad är kärlek?
Nu vaknade uttern till liv och började förtälja svaret:
- Kärleken är något mycket kraftfullt , kanske det kraftigaste jag , vi , kommit på. Den kan ta form på många olika sätt , men den form den vanligast tar är den när någon tycker om en annan. Man känner igen den på att man blir var på ett skönt sätt , och att man börjar säga och göra saker man normalt inte gör. Detta gäller människor , med djur är det annorlunda , och mycket mer invecklat , så det får du inte höra. Jag hoppas du är nöjd med svaret , och kan börja sprida den där den försvunnit. Men nu är vi alla trötta , så du får ursäkta oss.
- Tack för det svaret , och tack för er kraft. Jag skall nu göra mitt bästa för att besegra Azgar. Detta fick Jaquar skrika ur sig , för björnen började försvinna ned i jorden och vinden började återigen blåsa. Havet började sjunka tillbaka och farkosten brann igen.
 
 När allt var återställt märkte Jaquar att han var ensam. Woon var inte längre där , och det fick Jaquar att tveka för vad han skulle göra , trots de klara besked han fått. Då hörde han någon säga att han skulle stiga upp i fartyget och hålla kursen. Till sin förvåning upptäckte han att det var svärdet som talat till honom. Han gjorde då som han blivit tillsagd. Fartyget lyfte genast och for med blixtens fart mot Alonien. Jaquar han knappt se att de flugit över land förrän fartyget landat. När han klivit ut det fattade det på nytt eld , men denna gång för att brinna upp. Vad han nu fick se var en hel hjord med vitskimmrande enhörningar , vilka kom springande mot honom. Den främsta av dem hade något på ryggen. Det var en flicka såg han när de kom närmare. Hon var vacker minst lika vacker som det djur hon red. Hon stannade upp sitt riddjur bara någon meter framför honom. Hennes gyllenblonda hår strålade i solskenet. Hon tittade på honom med sina djupblå ögon och frågade vem han var. Han svarade henne vem han var och vilket uppdrag han hade. Han sade inget om de känslor han kände , men förstod av utterns beskrivning att det måste varit början på kärlek. Hon sade honom att väntat honom , och att hon och hennes djur var färdiga att ge sig av så fort han var det. Han ville vila en dag innan han gav sig av. Morgonen därpå kom den vildaste och starkaste av alla enhörnarna , och flickan som för övrigt hette Eliz. Hon sade Jaquar att enhörningen ville ha honom som ryttare. Hon sade också att ingen annan någonsin ridit detta mäktiga djur.

  Deras färd gick först norr ut , för att komma runt en liten bergskedja. Sedan bar det av söder ut över näst intill ändlösa grässlätter , tills de kom fram till floden Aren som de simmade över. Enhörningarna sprang dag som natt , och höll sina sovande ryttare säkert kvar på ryggen. Efter en veckas ritt kom de fram till ett litet slag , och när männen fick se denna otroligt vackra hjord ingavs de med nytt mod. Azgars mörka kreatur blev däremot mer eller mindre skräckslagna , och började fly. De kom kom som tur var inte så långt innan de blev trampade eller stångade till döds. Jaquar och Eliz fick reda på att detta endast var en liten strid , och att det stora slaget där Azgar själv deltog var ytterligare några mil söderut. De stannade nu upp enhörningarnas framfart , för att låta de vila lite.
  Efter två dagars vila red de i sporrsträck mot slaget , och när de kom fram såg de att många hade stupat. Men att de som fortfarande levde repade nytt mod när de såg dem komma. Enhörningarna sparkade och stångade omkring sig. De verkade lika oövervinnerliga som Jaquars svärd när fienderna föll framför dem. Inget enda av dessa vitskimmrande djur blev sårat under sin vilda framfart. Snart hade Jaquar kommit fram och stod öga mot öga mot den hemska  fienden. Azgar såg ut som en nidbild av en fruktansvärd varg. Hans främsta vapen var den skräck han spred omkring sig. Ur hans mun brann en förtärande eld , hemska klor och tänder prydde hans tassar och käkar. Men trots detta klev Jaquar ned från enhörningen och skickade tillbaka denna till Eliz.
  Nu stod den största strid fiende mot fiende , man mot gud , som någonsin stått eller någonsin skulle stå i Aloniens historia. I två dagar stred kämparna. Blixtar skar himlen , jorden bävade , marken spydde ut eld och vatten krossade stränder. Men den tredje dagen hittade svärdet det ställe som skulle bli denna jättevargs död och förintelse. Med ett skrik som fick bergen att rasa , och alla att stanna upp i sina strider , skar gudasvärdet genom buken på vargen. Svart frätande blod rann ut på marken och mörkrets alla skapelser greps av vanmakt och vansinne. De dödade varandra eller slängde sig ned i bottenlösa avgrunder. Detta var slutet för ondskan , även om några mörka varelser överlevde , skulle det dröja så länge att ingen kunde säga när de skulle våga sig fram ytterligare en gång.
  Jaquar hyllades nu som en kung över kungar , nästan som en gud , men det aktade han sig noga för vara. Efter det att man städat upp all den oreda som ondskan orsakat , firades en jätte stor fest. Under denna fest friade Jaquar till Eliz genom att förklara sina känslor för henne. Genom dem började nu återigen kärleken spira och spridas över Alonien.

SLUT