Hem

Vikingarna "För nordmännens raseri bevare oss milde herre Gud" bad man i de nordfranska klostren under 800-talet. Det säger en del om vikingarnas härjningar vilka inte bara var privata strandhugg och piratdåd utan ibland rena invasioner i erövringssyfte. Vikingatiden räknas från 800-talet och fram till cirka 1050 då den största delen av nordmännen var kristnade. En av orsakerna till att vikingarna framställdes som grymma hedningar var deras brist på respekt för västerlandets heliga platser; deras kloster och kyrkor. Det fornnordiska ordet viking betydde pirat och många såg vikingar enbart som vildsinta plundrare och det finns många redogörelser för deras härjningar. Det som många inte tänker på är att vikingarna var enastående upptäcktsresande, erövrare, nybyggare, handelsmän och hantverkare. Många var fredliga jordbrukare när de inte befann sig ute i viking. Trots sina hedniska ritualer var vikingarna inte ocivilicerade barbarer. Under 700-talet (Vendeltiden) hade deras förfäder redan utformat rättvisa lagar och ett slags demokrati och öppnat vida förbindelser med andra länder. Även om samma språk (fornnordiska) talades över hela Skandinavien, var vikingarna aldrig enade under en nation. Det fanns många olika riken, vart och ett med en egen regent. Så småningom bildades tre kungariken; Sverige, Norge och Danmark. Adam av Bremen har gjort en beskrivning av foken i de tre olika rikena. Vikingarna hade ingen central regering eller samordnad politik och ändå lyckades de terrorisera stora delar av den kända världen under tre århundranden. Hur de kunde göra detta kan du läsa om här. Bönder En bondebefolkning söker sig inte till främmande land om jord finns hemma. En av anledningarna till vikingarnas resor var befolkningsökningen. Norden hade under många år klarat sig från de strider som pågick i resten av Europa. Detta gjorde att befolkningen kunde öka utan någon större påverkan utifrån. Det var den äldste av sönerna som ärvde gården. De andra sönerna blev utan och fick se sig om efter egen mark att verka på. Detta bevisas av att många vikingar inte alltid erövrade nya landområden, utan snabbt acklimatiserade sig med ortsbefolkningen. I många historiska framställningar kallas vikingatågen folkvandringar, vilket de inte var. Det var inga folkvandringar på grund av yttre press på de nordiska folken.