Läkekonst

Läkekonsten var naturligtvis primitiv på vikingatiden men vikingarna som både gav och tog emot smällar hade med största sannorlikhet erfarenhet av sårbehandling.
Det var framför allt kvinnorna som var kunniga i läkekonsten. Kvinnor assisterade vid födslar om det förekom att det fanns kvinnliga läkare med i striderna och förband de sårade och och tog hand om de döda.
I Snorres berättelsen om slaget vid Stiklastad (1030) finns ett stycke om läkekonst där en kvinna gav de sårade mjölk och förband deras sår.
Tormod Kolbrunarskald dör efter att ha dragit ut en pil ur sitt eget hjärta och säger torrt; "än har jag fett omkring hjärterötterna" när han ser trådarna som hänger ner från pilens hullingar.
Sagan berättar om stugan med de sårade där en kvinna värmer vatten, antagligen för att sterilisera, och förbinder såren med någon anticeptisk hopkok.
Därefter lagar hon en flytande gröt och andra örter som de sårade får äta och sedan undersöker hon om det luktar lök genom såren i underlivet för att se om det är hål på tarmen. Om så var fallet kunde den skadade råka ut för bukhinneinflammation och döden.
Hon använde löken för att ställa en diagnos på ett enkelt sätt.
Människor med särskilda kunskaper kände till medicinalväxterna. Men de kvinnliga läkarna kunde mer än bara förbinda sår och ge mediciner. De hade insikter om sambandet mellan psyke och sjukdom och använde magiska och religiösa metoder för att be gudarna om hjälp.
Bland annat ristades runor i händerna på en barnaföderska och satte henne i förbindelse med diserna som var kvinnliga gudar med makt över liv och död.
Kristendomen fråntog kvinnorna läkekonsten och överlät den till munkarna och den gamla hedniska kunskapen gick förlorad.