Hem
Familjen
De flesta vikingar var inte rävare och pirater, utan bönder. I Danmark bodde de i byar, i Sverige i små byar eller utspridda gårdar. I Norge och på Island fanns inga byar under vikingatiden.
Alla fria män och kvinnor tillhörde från födseln en ätt, men även frigivna trälar och andra som inte var blodsförvanter kunde bli medlemmar i ätter.
Medlemmarna var skyldiga att hjälpa varandra vid olyckor och sjukdomar och att kräva blodshämnd om någon dödats.
På de stora gårdarna fanns mycket arbetsfolk, bland annat träl och trälbarn som skötte allt hårt kroppsarbete. En arbetsam träl kunde upphöjas till bryte (förvaltare) eller till deja (piga).
Vikingabonden var en fri man med rösträtt på tinget och såg till att allt fungerade som det skulle på gården. En bonde av jarlarnas klass hade mycket att sköta. Han kunde ha sitt eget vikingatåg på sommaren, ensam eller tillsammans andra hövdingar.
Han kunde själv vara köpman och driva sin egen handel och han skulle se till sitt eget jordbruk.
Till sist skulle han ofta döma på tinget och övervaka gudarnas krav på dyrkan och riktig vård.
Han lagade och tillverkade redskap för gårdens behov. Rika bönder och hövdingar kunde förutom hustru ha flera frillor. Deras barn hade viss arvsrätt.
Dikten Rigsthula från 900-talet beskriver en bondefamilj. Mannen tillverkar möbler och hans hustru väver.
Vikingen i fredstid uppskattade familjelivet. När de unga ville ingå i äktenskap kom de båda släktena överens och det blev bara konflikter när de ungas kärlek gick emot de mäktiga ätternas intressen.
De flesta giftemål skedde tidigt på vintern när alla var hemma. Man ställde till med en stor fest där vänner, grannar och släktingar var inbjudna. Festen kunde pågå i två veckor eller så. Man bjöd på mat och dryck och underhållning i form av poesi, musik och dans.
Ätten
Även om människorna bodde långt från varandra var känslan för släkten, ätten, stark.
Man höll sig till ätten under strid, dråp och ofred. från sina fränder fick man hjälp och stöd, liksom man var tvungen att ge dem det. Om man svek sin ätt blev man helt enkelt fredlös.
Men på grund av ättens makt blev tillvaron farlig. Den enskilde kunde inte utan vidare sköta sina egna angelägenheter och hålla sig för sig själv. Förpliktelserna mot den egna ätten kunde få den fredligaste mannen in i svåra förvecklingar.
Stark ställning
Vikingatidens kvinnor var självständiga och hade en stark ställning. Hon hade ansvar för gården när mannen var ute på vikingatåg eller handelsfärd och trälarna hjälpte henne med arbetet.
Hon hade också hand om nycklarna till kistan som innehöll familjens dyrbarheter.
När mannen reste bort, lämnade han inför allas ögon över nycklarna som ett tecken på att hon hade ansvar för gården.
Kvinnorna valde själv sin man och kunde skilja sig om han slog eller bedrog henne.
Allt de behövde göra var att hålla ett formellt tal inför några vittnen och säga varför han eller hon inte längre ville vara gift.
Barnen hjälpte till med familjens försörjning och arbetade i jordbruket med hantverk, spann ull eller lagade spel och lekar.
Trots de intima familjebanden sändes många pojkar till fosterfamiljer när de var tio år gamla. Ibland var familjen släkt med pojkens egen.
Men oftare var det så att fosterfadern och pojkens pappa var fosterbröder. Dessa band var nästan lika starka som familjebanden.
På sommaren simmade de och spelade boll och på vintern åkte de skridskor gjorda av mellanfotsbenet från häst eller ko. Benet bands fast vid ett par läderkängor. Man lekte också i snön.
Om ett barn föddes med en defekt eller att man trodde att det förde otur med sig, sattes det ut för att dö.
För vikingarna var vintern en tid att vila. Då lagade de sina verktyg och vapen, ordnade gillen (fester) och berättade sagor för varandra.
När våren kom var det dags för männen att göra iordning skeppen för sommaren.
Den arabiske krönikören Ibn Fadlan har berättat mer om sitt möte med några nordbor år 921 vid Volga.
