Berättelsen om hur jag återigen antar utmaningen.
Efter 17 år med samma häst, varav 5 års hårt arbete att övertyga hästen om ofarligheten i att lita på och bli hanterad av människor, skulle jag köpa en ny häst.Då jag skulle ersätta denna kamrat som blivit så speciell, visste jag ej vad framtiden hade att bjuda.
Jag bestämde mig direkt för det fyråriga halvblodet Astra Alicia. Hennes utstrålning var otrolig. Det som var mindre bra, var hennes tidigare erfarenheter av mänsklig hantering och därmed respekten för ledaren. Min tanke var följande, med stort tålamod och långsam takt i utbildningen skulle det säkert ej bli några större problem. Började som de flesta unghästägare, uteritter med sällskap, voltarbete för instruktör etcetera etcetera.
Efter ett par tre månaders kämpande, insåg jag att denna häst inte skulle gå att träna på traditionellt sätt. Hon saknade trygghet i sig själv, spänd och rädd, slappnade aldrig av, hela tiden på sin vakt. Otålig, svårt att vara stilla överhuvudtaget. Jag började i detta läge söka få kontakt med någon som upplevt liknande problem.
Under åren hade det omedvetet vuxit fram ett intresse för alternativa metoder vad gäller träning och handhavande av hästar.
Av en händelse fick jag via nätet kontakt med Leif som i sin beskrivning av "sin Jarpur" och "sin metod" beskrev något som liknade det jag upplevde. Tänkte genast, detta måste vara helt rätt!
Då Leif träffade mig och min häst första gången, insåg jag ännu tydligare, hur enkelt min nya häst kunde blivit helt förstörd samt i vilket kaos vi befann oss i. Ingen annan än jag hade nu ansvaret och möjligheten att förändra hennes framtida liv.
Till vägvisare valde jag filosofin Natural Horsemanship för att söka en helhetssyn och en större förståelse för hästen. De dagliga rutinerna, ledträning med mera, allt fick jag analysera och korrigera, så samspelet häst - ledare tydligt fick framträda. Inget rutinhanterande längre! Det jag upplevde som " knepigast " var kroppsspråket. Att bli medveten om varje liten signals betydelse för hästen och därmed hela arbetet.
Vi började mycket försiktigt med Alicia. Hennes toleransnivå var otroligt låg. Ganska snart visade det sig att hon reagerade mycket positivt på träningen och det gav mig orken att gå vidare. Dag för dag förstod vi varandra mer och mer. De situationer som förut var helt i kaos blev allt färre. Vi hade sakta börjat bygga ett språk oss emellan.
Då något oroande dök upp kunde vi hantera det utan hysteriskt kastande hit och dit. Träningen hade lärt mig att i förväg ha en plan hur vi skulle klara situationen. Engagera, hjälpa, avleda, lugna, gott om tid samt gärna ett leende på läpparna, även om det ibland är svårt. Visst kommer det ordentliga bakslag ibland, men de brukar lösa sig snabbt.
Efter 4 månaders träning, tycker jag att vi kommit långt, det har vuxit fram starka band mellan Alicia och mig. Hon ser ut att trivas mycket bättre nu, utstrålar harmoni, rörelserna har blivit mer avspända och energin börjar kunna användas i ridningen.
Tack vare den här träningsformen har mitt liv tillsammans med hästar blivit oändligt mycket rikare. Målet syns ännu långt bort, men vad gör det!? Tiden har ingen betydelse. Alltid lär vi oss mer, får nya perspektiv samt upptäcker nya möjligheter på vår väg framåt.
Ewa Carlsson på Ingarö 990912
Sänd gärna ett mail till Ewa
|
 |