grekisk

Achilles Adonis Afrodite Ajax Akakallis Amalthea Apollo Artemis Asklepios Augias Castor och Pollux Demeter Dionysos Eris Ganymedes Hefaistos Helena Hera Herakles Hermes Ikaros Iris Janus Karon Karybdis Kentaurer Kerberos Lete Odysseus Oidipus Pan Prokrustes Prometeus Tantalos Zeus


Achilles
En huvudperson i det trojanska kriget. Han var son till den thessaliske kung Peleus och havsgudinnan Thetis, som försökte göra honom odödlig liksom hon själv. Hon doppade honom i den underjordiska floden Styx och höll honom där över en eld för att bränna bort det förgänglighetens arv som han hade efter sin far, men bäst som hon höll på kom Peleus in i rummet. Vid åsynen av barnet i elden gav han till ett förfärat skrik och avbröt proceduren, som då nästan var fullbordad. Achilles var bliven osårbar överallt utom i ena hälen, som Thetis hade hållit honom i när hon brände bort dödligheten i resten av hans lekamen.
När Trojanska kriget stod för dörren, gömde hans mamma honom. Hon klädde honom i kvinnokläder och skickade honom till kung Lykomedes på Skyros där han fick plats bland damerna vid hovet, något inte var alldeles välbetänkt, ty han begagnade tillfället att förföra en av dem, kungens dotter Deidamia, som i sinom tid födde sonen Neoptolemos. Achilles ungdick ändå inte sitt krigiska öde. Odysseus lyckades spåra upp hans vistelseort och gav sog till att såsom gårdfarihandlare bjuda ut juveler och vapen på Skyros, varvid den förklädde Achilles avslöjade sig genom att till skilland från alla de riktiga flickorna intreesera sig mer för vapen än för juvelerna.
Thetis som insåg att spelet var förlorat skyndade sig att åtminstone utrusta honom med en utrustning som inga vapen bet på, varpå Achlles följde med till Troja, utanför vars murar han utförde många blodiga bravader. Achilles försökte tränga in genom en av Trojas murar och var nära att lyckas då han träffades av en pil styrd av Apollon mot hjältens häl, den enda punkt där han var sårbar. Han högg i sitt raseri ner många män innan han själv föll ner död.

Adonis
Han var född av en buske och gudinnan Afrodite förälskade sig vid första anblicken vanvettigt i honom. Adonis var begiven på att jaga, och hon varnade honom ideligen för faror som detta kunde utsätta honom för; Adonis blev en dag biten till döds av en vildgalt som han sårat. Afrodite begrät honom otröstligt, och ur hans blod lät hon en blomma spira upp; den heter Anemone.
Hon försökte också återvinna honom från de dödas rike, men Persefone som regerade där blev också kär i Adonis. De båda gudinnorna kämpade och grälade om honom tills Zeus fann sig föranlåten att ingripa och dekretera att Adonis skulle vistas halva året hos vardera.
Namnet Adonis är av semitiskt ursprung, och religionshistorikerna säger att den antika sagan om honom blott är en variant av en vida spridd vegetationsmyt.

Afrodite
Grekisk kärleksgudinna. Hon föddes ur havets skum sedan guden Kronos hade huggit av sin fader, Uranos, manslem som föll ner i havet. Nyfödd men fullvuxen vandrade hon iland på ön Kythera alias Cythere. Hon blev snabbt upptagen till Olympen, där alla gudar blev intagna av hennes skönhet och guddinorna betraktad henne avundsjukt.

Ajax
Ajax eller Aias, två namn på hjätar i det trojanska kriget.
Mest minnesvärd är Aias, Telamons son, som mister förståndet sedan han har förlorat en tävlan med Odysseus och går löst på flock får i tro att de är hans fiender.
Denna episod i Iliaden är grund för berättelsen om Don Quijotes strid mot väderkvarnarna.

Akakallis
Akakallis var en av Apollons älskarinnor, dotter till kung Minos och drottning Pasifaë på Kreta.
Akakallis fick ett barn tillsammans med Apollon, som räddade hennes förstfödde undan Minos vrede, genom att lämna pojken till en varghona, som gav honom di till dess en herde på hövligt sätt övertog hans uppfostran.

Amalthea
En get på Kreta, vilken födde upp den nyfödde Zeus med sin mjölk. Hon belönades inom sinom tid genom att bli upptagen till himlen och inplaceras bland stjärnbilderna, men av hennes jordiska lämningar tog Zeus hand om skinnet och klädde sin sköld med. Han bröt även av ett av hennes horn och skänkte detta till nymferna på Kreta, som även hade skött om honom när han var liten. Detta horn fyllde sig på underbart vis med vadhelst ägarinnorna önskade och är känt under namnet ymnighetshornet.

Apollon
Ljusets, klarhetens och sångens gud. Han var son till Zeus och en guddinna vid namn Leto. Berättelserna om honom är en väv av sagor som skildrar hans kärleksäventyr, som var många. En prinsessa som hette Leucothoë blev levande begravd av sin grymma fader för en förbindelse med Apollon, men genom att stänka nektar på hennes grav återuppväckte han henne till livet i gestalt av ett doftande och blommande träd.

Ett liknade öde råkade flodnymfen Dafne ut för. Han förföljdes av Apollon och undgick hans närmanden genom att låta sig förvandlas till ett lagerträd; han fick då nöja sig med att bekransa sig med dess löv, som alltsedan dess är helgade åt honom och i hans namn också att sena tiders filosofie doktorer. Lyckligare var Apollon i sin kärlek till en viss Clymene; med henne fick han sonen Faeton.

Apollon ställde vissa fromhetskrav på sina dyrkare. Det hände en dag att en förmögen person bragte honom ett offer av hundar oxar med förgyllda horn, varvid Apollon genom sin prästinna lät honom veta att en fattig man som med tre fingrar hade offrat lite mjöl ur sin säck hade burit hem honom ett behagligare offer. Då den fattige fick höra detta störtade ha fram och tömte hela mjölsäcken på altaret. Guden lät då meddela att han nu hade gjort sig lika förhaltig som han nyss varit välsedd av denne, vilket avskydde skryt och förhävelse.

Artemis
Hon är jaktens och kyskhetens gudinna. På latin kallas hon Diana och är ett mycket märkvärdigt väsen som ingår i ett salgs treenighet med Proserpina och Luna, månen; under hennes hägn står alla platser där tre vägar möts.
I de grekiska sagorna strövar Artemis omkring i skogarna under månens skiva med sin båge, sina hundar och sin hind, åtföljd av en skara nymfer som alla är underflyende och skygga liksom hon själv. Hon är trots allt inblandad i några kärlekshistorier med bland annat Endymion och Orion.

Asklepios
Läkekonstens gud.
Han var son till Apollon och en jordisk prinsessa vid namn Coronis. Asklepios gick i lära hos den vise kentauren Chiron. Han blev med åren fartygsläkare ombord på skeppet Argo, och senare utövade han en omfattande praktik hemma i Grekland, och botade många sjukdomar. Han drev slutligen sin konst så långt att han icke blott botade dödssjuka, utan även återkallade döda till livet. Underjordens makter förtörnades då, och klagade hos Zeus, och denne gav dem rätt och lät sin straffande blixt drabba Asklepios.

Augias
En kung i Elis som höll sig med omätliga hjordar av nötboskap och getter, vilka han härbärgerade i ett stall som inte hade blivit rengjort i mannamine. Herakles fick i uppdarg att göra detta, och han löste uppgiften genom att leda in den peloponnesiska floden Alfeus i stallet, där dess vatten raskt sköljde bort årtiondens orenlighet och dynga.
Städningen av Augias stall räknas som det sjätte av Herakles' storverk.

Castor och Pollux
Alias Kastor och Polydeues, de så kallade dioskurerna, ett par tvillingar, kläckta ur Ledas ägg, men med två olika fäder. Ty Pollux var son till Zeus och därför odödlig medan Castor hade Ledas man, kung Tyndaros, till far och alltså var underkastad mänskliga lagar. Dioskurerna var oskiljaktiga inte desto mindre. De följde med skeppet Argo på expeditionen efter det gyllene skinnet, och utmärkte sig under denna resa framförallt genom att de resande Hellesponten och angränsande trakter från pirater, varför de allt fragment kom att gälla som sjöfartens beskyddare. En tid efteråt blev Castor och Pollux bjudna på dubbelbröllop hos ett annat brödrapar som hade varit deras skeppskamrater ombord på Argo, och olyckligtvis förälskade de sig strax i var sin av de båda brudarna, som hette Phoebe och Hilaria. Dem rövade de resolut bort, men de tilltänkta brudgummarna följde omedelbart efter Castor och Pollux med vapen i hand, och det uppstod en väldig strid som resluterade i att alla utom Pollux blev kvar på valplatsen; denna var ju odödlig. Han saknade sin bror hejdlöst och anropade därför Zeus om att få dela sin odödlighet med den döde. Zeus hörde hans bön, återuppväckte Castor och bestämde att bröderna skulle få vara i livet ömsevis varannan dag. Han gav dem samtidigt plats på hmlen där de bildar den stjärnbild som kallas Tvillingarna, Gemini.

Demeter
Årsväxtens gudinna.
Myterna om henne handlar om hennes sökande efter hennes bortrövade dotter, Persefone, varivd hon inte gav sig tid till att sköta sin egentliga syssla med resultat att jorden blev ofruktbar och missväxt drabbade människorna. När hon i sinom tid återfann sitt sinneslugn tog hon itu med att råda bot på detta, och begav sig till Attika, där hon hade åtnjutit gästfrihet under sin vandringstid och där en tjänsteflicka vid namn Iambe hade gjort allt för att muntra upp den sorgsna gudinnan med glada rythmer av det slag som efter henne kallas jamber. I huset fanns en liten pojke vid namn Triptolemos, och åt denne ägnade Demeter nu sina omsorger och undervisade honom i jordbrukets konst. Varefter hon sände ut honom i världen att lära dess svältande folk att plöja, så och skörda, baka bröd och odla frukt, alla saker som dessförinnan varit okända för mänskligheten.

Dionysos
Vinets och den rusiga extasens gud.
Hans mor hette Semele och var en jordisk kvinna, dotter till kung Kadmos i Thebe. Hon älskades av Zeus, men den svartsjuka Hera lurade honom att komma och besöka henne i hela sitt majestät. Zeus gjorde henne till viljes och steg ned från Olympen utan att han förklätt sig det ringaste, men då brändes Semele genast ihjäl. Sin ofödde son lyckades Zeus rädda ur hennes aska och stoppade in honom i sitt lår, varifrån Dionysos föddes i sinom tid. Han togs omhand av Semeles systrar Agave och Ino, men den alltjämt lika illvilliga Hera slog dem och deras familjer med vanvett. Den lille Dionysos blev då omhändertagen av nymfer på berget Nysa, växte upp hos dem till en rundhyllt, lätt feminiserad ung man och företog därpå ett triumftåg till Asien, hyllad som gud av en växande skara troende i helig yra med cymbaler och thyrsosstavar i sina händer. Klädd i ett panterskinn åkte Dionysos själv i en vagn som drogs av ett lejon och en tiger, kring ekipaget svärmade Pan, satyrerna och den gamle Silenos, superiets och fylleriets gud.
Från Asien vände han hem till Grekland och krävde dyrkan. De festligheter varmed han lät sig hyllas kallades orgier eller bacchanalier, och kvinnorna som spelade huvudrollerna i dessa menader eller bacchanter; de uppträdde praktiskt taget nakna, bekransade med murgröna och med håret i alla väder. De sjöng sånger i tretakt vid namn dityramber, och djur och människor som de mötte slet de i småbitar. En av de första som erkände Dionysos' gudom var hans moster, Agave; hon dödade rentav sin egen man, den draktandsfödde Echion, under orgier till den nye gudens pris. Då hennes son Pentheus tyckte att religiositeten gick bra långt slets även han i bitar. Tradgediförfattaren Euripides, alltid förtjust i just detta slags ämnen, säger att kvinnorna även Agave, först hade ställt sig kritiska mot Dionysos och till straff blev slagna med vanvett och drivna ut ur skogen av denna. Penthreu som spionerade på deras tokiga förehavanden blev rättvisligen straffad för detta. Agave bar själv hans blodiga huvud spetsat på sin thyrosostav in i Thebe, varpå hon plötsligen nyktrade till och såg vad hon hade gjort. Pentheus var inte den ende som fick plikta för sin otro gentemot Dionysos. Två döttrar till kung Minyas i Orchomenos föredrog att sitta hemma och väva framför att vara med hans orgier, trots att han själv kom och förmanade dem i gestalt av först en flicka och sedan i tur och ordning en tjur, ett lejon och en panter. Förskräckta nödgades de till sist ge sig in i leken, där de i bacchantisk yra slet sönder en son till en av dem, varefter de irrade omkring i naturen och i sinom tid förvandlades till en fladdermus och en uggla.

Eris
Tvedräktens gudinna.
När hon inte blev bjuden på bröllopet mellan Peleus och Thetis, kastade hon in ett gyllene äpple med påskriften "Till den skönaste". Det uppstod bråk mellan Hera, Athena och Afrodite om vem som var den finaste kvinnan. Domaren, Paris gav äpplet till Afrodite, som hjläpte till att röva bort drottningen Helena från Sparta. Det var så det Trojanska kriget började.

Ganymedes
Ganymedes var hovmästare i Olympen, där han efterträdde Hebe.
Ganymedes var en vacker frygisk gosse och hämtades upp till gudarnas boning av Zeus själv, vilken för ändamålet tog gestalt av en örn. Där fick han vara muskänk åt gudarna. (Därför kallas ofta kypare för ganymed).

Hefaistos
Eldens och smideskonstens gud.
Han var son till Zeus och Hera, men då han föddes och hon fick se hur ful han var, kastade hon i vredesmod ut honom ur Olympen. Han bröt ett ben i fallet, men överlevde och hämnades i sinom tid, genom att tillverka och skicka henne en stol som var så beskaffad att hon fastnade, då hon provsatt den. Där fick hon sitta, tills Hefaistos behagade sig komma upp till Olympen och befria henne, vilket inte skedde föränn man lyckades lura honom att dricka sig berusad.
Enligt Hesiodos, skapade Hefaistos den första dödliga kvinnan, Pandora. Från hans smedja härrör dock företrädesvis märkliga vapen och sådant; en sköld åt Herakles, en rustning åt Achilles på vilket inget svärd bet, åskvingar åt Zeus.
Smedjan var benägen i underjorden på Scicilien, där cykloper tjänstgjorde som hans hantlangare.

Helena
Jordens skönaste kvinna kring trojanska kriget. Till Helena friade en sator skara furstar och hjältar från alla delar av Hellas, och hennes målsman kung Tyndaros stod i valet och kvalde; genom att säga ja till någon av friarna riskerade han nämligen att skaffa sig oförsonliga fiender i alla de övriga. Bland friarna befann sig emellertid Odysseus, den unge kungen av Ithaka, som var en klok och förslagen person. Då han såg att han knappast hade stora utsikter att få Helena kastade han i stället sina blickar på kung Tyndaros' brorsdotter Penelope, varpå han gick till kungen och lät förstå att han visste ett sätt för denne att slippa såra de många friare som måste avvisas; för idén begärde han Penelopes hand, och kungen gick villigt in på detta. Odysseus sammankallade nu alla friarna och påpekade att ingen av dem kunde få Helena så länge fruktan för de andra var en faktor att räkna med; om de däremot alla ville lova att samfällt värna hennes dygd och visa vänskap gentemot den som hon själv valde till sin make, så skulle det bli slut på dödläget och envar skulle få sin chans. Friarna fann förslaget gott och avlade högtidigt det begärda löftet, varpå Helena ofördröjligen kunde träffa sitt val.
Hon valde den ljuse kung Menelaos av Sparta. Därmed skingrades friarskaran, och Odysseus för sin del fick Penelope med sig hem till sin ö.
Menelaos och Helena levde lyckliga i Sparta några år, till dess Afrodite som inte hade glömt sitt löfte till trojanen Paris föranstaltade att Helena rymde med denne till Troja. Paris hade blivit gästfritt mottagen av Menelaos, och denne förbittring var djup och rättmätig då han återkom från en resa till Kreta och fann arr Paris i hans frånvaro inte blott hade rövat bort hans hustru utan även plundrat hans palats. Detta är upptakten till trojanska kriget.

Hera
Den olympiska himladrottningen, Zeus' gemål som även var hans syster. Homeros kallar henne med all respekt för den koögda, och på latin heter hon Juno. Deras kärlekssaga börjar med att Zues förvandlar sig till en gök samtidigt som han ställde till en snöstorm, och därpå sökte han skydd hos Hera, som tyckte synd om den huttrande fågeln och omisstänksamt värmde honom vid sin barm. Äktenskapet blev mycket fruktsamt men inte vidare lyckligt, ty de hade olika meningar om hur världen bäst borde styras, och efter ett särskilt stormigt familjeuppträde satte Hera rentav i gång ett revolutionsförsök. Hon hade för övrigt full sysselsättning med att söka hindra hans erotiska snedsprång och med okuvlig energi förfölja sina rivaler och deras oäkta barn.
Påfågeln var Heras. Hon brukade färdas i en vagn som drogs av påfåglar, och sådana omgav henne även när hon satt på sin tron i sitt junoniska majestät medan hennes tjänarinna Iris bredde ut regnbågen som en solfjäder bakom henne.

Herakles
Redan första levnadsdagen visade han gott gry, ty där han låg i vaggan ströp han två stora ormar som gudinnan Hera hade sänt för att bita ihjäl honom, eftersom hon systematsikt förföljde sin gemåls barn med andra kvinnor. Han gifte sig med Megara och de fick barn och levde ett lyckligt familjeliv. Tills den hämndlysta Hera en dag sände ett anfall av vanvett över honom så att han med egen hand dödade hela familjen. När han återkom till sina sinnen begav han sig till Delfi och frågade oraklet hur han bäst kunde sona sitt dåd. Oraklet befallde honom att tjäna tolv år hos sin halvbroder Eurystheus som härskade i det peloponnesiska Tiryns. Eurystheus, som var rädd för herakles' kroppskrafter och oförvägna lynne, skickade denne på ett antal livsfarliga uppdrag som han då klarade med glans. Dessa kallas för Herakles' tolv storverk.
Det börjar med jakten på det nemeiska lejonet, ett osårbart odjur som terroriserade trakten kring staden Nemea och som Herakles kramade ihjäl med blott händerna, varefter han flådde det med hjälp av dess egna klor, ty inga vapen eller verktyg kunde tränga igenom skinnet.
Klädd i detta skinn, som allt fragment förblev hans favoritkostym, drog Herakles till kamp mot Hydran, en fruktansvärd månghövdad giftorm vars huvuden växte ut allteftersom de höggs av och som till råga på allt fick hjälp av en ofantlig kräfta, densamma som numera utgör en stjärnbild på himlavalvet och har gett namn åt kräftans vändkrets.
Herakles hade i denna strid, hjälp av en släkting att bränna ormhalsarna sterila med ett glödandejärn allteftersom Herakles högg av det ena huvudet efter det andra. Kräftan krossade han under sin fot, och ett av Hydrans huvuden som var odödligt bergravde han under ett berg som han lyfte på. Efter väl förrättat värv doppade han alla sin apilar i Hyrans blod, varigenom de blev ofelbart dödande.
Därefter skulle han fånga den erymanthiska galten, ett vidunder som huserade på den skogiga åsen Erymanthys och som Herakles raskt tröttade ut genom att jaga den fram och tillbaka över ett snötäckt fält, tills den slutligeninte orakade längre, utan lät sig fångas i ett nät. När Herakles kom hem med denna fångst till sin uppdragsgivare blev Eurystheus så förskräckt vid galtens åsyn att han sprang och gömde sig i en kruka, som han låtit göra för sådana ändamål. När han hade hunnit hämta sig skickade han iväg Herakles att fånga en annan levande varelse, nämligen en obeskrivlig snabb hind som tillhörde gudinnan Artemis, det tog flera år innan han lyckades hinna ikapp den.
Det tolfte storverket gick ut på att hämta hunden Kerberos från underjorden, och även med detta lyckades han, och efter väl förrättat värv ledde han dessutom ner vidundret till Hades igen.
När han kände giftet från Hydran genomströmma sin kropp begav han sig upp på ett högt berg, byggde en väldig bål, lade dit sin lejonhud, satte sig tillrätta där, och flamorna sände Zeus ner sitt fyrspann att hämta upp Herakles till Olympen. Där mottogs han med glädje av de församlade gudarna och hälsade välommen även av Hera, som till tecken på sitt ändrade sinneslag gav honom sin dotter Hera till äkta.

Hermes
Hermes var son till Zeus. Han är herdarnas, resenärernas, talarnas, köpmännens, deklamatörernas, ficktjuvarnas och stråtrövarnas skyddspatron. Redan som barn gjorde han sig nämligen bemärkt för en del himmelska kupper och drog iväg med gudarnas dyrbaraste värdeföremål. Imponerad av detta tog Zeus honom i sin personliga tjänst och försåg honom med en bevingad hjälm och ett par bevingade sandaler. Köpmännen i Rom firade den 15 maj varje år en stor fest till Hermes ära, och malicen påstod att detta gjorde de för att genom honom utverka gudarnas förlåtelse för allt fuffens de bedrivit under året.
Den grekiske Hermes, uppträdde dock företrädesvis i mera värdiga sammanhang, ty som gudarnas budbärare hade han till uppgift att ledsaga de dödas själar på deras väg till underjorden. En av senantikens egyptiskt färgade mysteriereligioner, dyrkade honom med allvar och andakt under namnet Hermes trismegistos, Den Tredubblet Store Hermes.
Mercuriistaven är numera handelns och köpmännens allmänt brukade symbol, använde han själv huvudsakligen i sin egenskap av psykopompos, själaförare, och med dess hjälp kunde han söva de dödliga och även återföra deras själar till livet då detta någon gång tilläts ske. Denna bevingade käpp, omslingrad av två ormar, hade han fått av sin bror Apollon i utbyte mot lyran, ett instrument som han själv uppfann och tillverkade redan på sitt livs första dag. Som nyfödd kravlade han sig nämligen upp ur sin vagga, dödade en sköldpadda, satte strängar på hennes skal och återvände till vaggan igen, spelande på lyran.

Ikaros
Efter en flykt hamnar Ikaros och hans far, Daidalos, på Kreta, där kung Minos tog vänligt hand om dom, och satte dom i arbete. Han gav Daidalos i uppdrag att bygga en labyrint, och denne skapade raskt en byggnad, vars villsamhet överträffade alla förväntningar. Kung Minos' drottning som hette Pasiphaë, tog också Daidalos tjänster i anspråk. Hon var nämligen väldigt förälskad i en tjur, och Daidalos, som inte bekymrade sig om ifall hans uppfinningar var till nytta eller till skada, hjälpte henne på något sätt att nå sina sällsamma drömmars mål. Frukten av denna förbindelse blev ett fruktansvärt människoätande vidunder, vid namn Minotauros, halvt tjur och halvt människa. Den förfärade kung Minos lät genast inspärra detta vidunder i labyrinten, där också Daidalos och sonen Ikaros. Det fanns emellertid takfönster på labyrinten, och Daidalos visste råd; han tillverkade konstskickligt vingar åt sig och sin son, och fäste dem vid skuldrorna med vax, varefter båda två lämnade Kreta luftvägen. Den unge Ikaros kände stor fröjd över att flyga, och steg i sin hänförelse högre och högre tills han slutligen kom för nära solen, vars hetta smälte vaxet som höll fast vingarna. Så han störtade och omkom i det hav, som än idag kallas det "Ikariska havet" efter honom.

Iris
Regnbågens gudinna.
Hon har även till syssla att förse regnmolnen med vatten. Hennes namn används även som beteckning för svärdsliljornas släkte, och Linné säger att detta beror på att dessa blommar i alla regnbågens färger.

Janus
En gud med två ansikten, varav det ena ansågs vara vänt mot framtiden, det andra mot det förgångna. Janus hade en förbindelse med en nymf vid namn Cardea, vilken hade för vana att locka manliga beundrare genom sin skönhet och lura in dem i snårskogen verefter hon smet undan och lämnade dem besvikna bland buskarna. Men Janus lyckades hon inte lura, ty han hade ögon både fram och bak, och sedan han alltså hade fått sin vija fram belönade han den sköna genom att upphöja henne till gångjärnens gudinna. Själv hade han nämligen med dörrar att göra- dörr heter på latin janua, och därav kommer det sig att en portvakt i Amerika än idag kallas för janitor.

Karon
Färjkarln i underjorden.
Han är en gammal ogin man, och hans båt är gisten och illa medfaren. Endast själar av döda som fått begravning släpper han ombord för transport till andra sidan stranden av Styx. Han ska ha en obol för överfarten, och detta forngrekiska mynt lades därför i munnen på de döda i antiken.
Seden lever fortfarande kvar i Grekland. Ett mynt brukar alltjämt läggas under tungan på de döda, och den kristna dödsängelns namn är fortfarande Karon (Charon).

Karybdis
Ett kvinnligt vidunder, som bor vid en klippa på ett pilskotts avstånd från sin kollega Skylla, och tre gånger dagligen suger hon in vatten och sprutar ut det lika många gånger. Det bubblar omväxlande upp som ur en sjudande kittel, och sjunker undan så att havsbotten syns.

Kentaurer
Hästmänniskor och de förekommer ofta i grekisk mytologi.
På sina vandingar träffade herakles en kentaur vid namn Folos, vilken betraktade honom med mat men sade sig vara ur stånd att bjuda på dryck; han hade visserligen ett fat vin, men det var inte bara hans utan tillhörde alla kentaurerna gemensamt. Herakles respekterade inte detta, utan slog upp fatet, varvid de andra centaurerna strax vädrade ångan av vin, försammlade sig från alla håll och gick i anfall mot den oskyldige Folos. Herakles gick emot dem, och då de inte lät sig hejdas på annat sätt sköt han ner många av dem med pilar som var förgiftade med vidundret Hydrans blod. Den stackars Folos försökte rädda en av sina likar genom att rycka ut en pil, men råkade därvid rispa sig själv och omkom också.

Kerberos
En trehövdad helveteshund som vaktar ingången till Hades; de dödas hemvist.

Lete
Glömskan flod.
Den barmhärtiga glömskans flod, vars vatten utplånar alla minnen av det förlorade jordelivet.

Odysseus
Grekisk sagohjälte. Han är en av huvudpersonerna i berättelserna om Trojanska kriget och framförallt i den stora dikt som bär hans namn, Odysséen.
När Helena hade blivit bortrövad till Troja, och hennes anhöriga samlade allierade till sitt hämndekrig, levde Odysseus ett lyckligt familjeliv på Ithaka med Penelope, och hade nyss fått en son som hette Telemachos med henne. När ett sändebud från Sparta och Mykene kom för att begära hans medverkan i kriget, försökte han spela vansinnig; han spände en oxe och en åsna för plogen och satte igång att plöja med detta omaka par samtidigt som han strödde salt i fårorna, istället för utsäde. Sändebuden misstänkte att vansinnet var stimulerat, smög hem till palatset, hämtade den lille Telemachos ur vaggan och lade honom framför dragarnas fötter. Odysseus hejdade ögonblickligen djuren och lyfte upp barnet, vilket ansågs bevisa att han var fullt klok. Själv föll han genast till föga och vägrade inte längre att gå med i kriget.
Om Odysseus långa hemfärd från Troja, handlar om Odysséen. Hans skepp blev först vinddrivet till ett folk som kallas lotofager, lotusätare. De var begivna på de söta frukterna av lotus som skänkte lycka och glömska, och Odysseus och hans följeslagare lärde sig snabbt uppskatta denna njutning, och drömde bort sina dagar i dådlös vällust, till dess han med en kraftanstängning lyckades göra sig fri och tvinga sina män att gå ombord igen.
De seglade västerut och kom då till ett land som var bebott av cykloper, gigantiska varelser med ett enda öga mitt i pannan. Oförsiktigt nog steg de resande in i en grotta som tillhörde en cyklop vid namn Polyfemos; denne överraskade dem där då han kom hem med sin boskapshjord och stängde hålans öppning med ett väldigt klippblock. Han grep ett par av dem, slog ihjäl dem och åt upp dem till kvällsvard; nästa morgon slakade och slök han ytterligare två och drev därefter åter sin hjord i bet men var noga med att täppa till hålans öppning med klippblocket, som hans fångar naturligtvis inte orkade rubba.
När han återvände i kvällningen upprepades denna scen, men Odysseus hade nu hunnit fundera ut en plan och bjöd jätten på vin ur en lädersäck som han till all lycka hade medfört. Polyfemos drack, blev på gott humör och frågade Odysseus vad han hette, och denna svarade att hans namn var Otis, Ingen. Omsider blev jätten redlöst berusad och somnade. Odysseus och hans män vässade då en olivstam som de fann i grottan och höll på därpå den vassa änden i elden; när den blev glödande lyfte de upp den och rände den med förenade krafter rätt in i den sovande cyklopens öga. Denne for upp och skrek så att alla hans stamfränder i grannskapet kom och undrade vad som stod på; han svarade att Ingen ville mörda honom, och de andra cykloperna undrade vad han då skrek för och begav sig åter hem till sitt. Den blinde Polyfemos trevade nu i raseri efter grekerna inne i grottan men lyckades inte få tag i dem.
När han nästa dag måste välta undan stenen för att släppa sina hjodar i bete fattade han posto vid utgången så att ingen oförmärkt kunde slinka förbi honom. Odysseus fann emellertid på att binda sina män under buken på var sin gumse; själv hängde han sig fast under den största gumsen under hjorden genom att hålla sig fast i den yviga ullen. När gumsarna trängde sig ut genom dörröppningen strök Polymetos dem över ryggen och lät dem villigt passera. Odysseus och hans kvarlevande följeslagare klarade sig ut ur grottan och begav sig raka vägen till skeppen.
Odysseus seglade nu vidare och kom efter några dagar till den ö där väderguden Aiolos bodde; han blev god vän med denne, stannade någon tid i hans palats och fick vid sin avresa en säck där alla vindar var inknutna utom Zefyros, västanvinden. Aiolos band själv fast vindsäcken vid Odysseus' fartyg och lät förstå att den inte fick öppnas föränn i hamnen hemma i Ithaka. En idealisk västanvind blåste nu dag efter dag, och efter tio dagars färd kom Ithaka redan i sikte. Då tyckte besättningsmännen att det var tid att öppna den märkvärdiga säcken; i ett obevakat ögonblick gjorde de detta, varvid alla vindarna rusade ut och det uppstod ett oväder som snabbt drev skeppen tillbaka till Aiolos' ö och därifrån vidare till ett nordligt land med ljusa nätter där det bodde ett folk vid namn laistrygoner, människoätande personer. Odysseus råkade ut för många äventyr på sin väg hem från Troja.

Oidipus
Kung av Thebe.
Hans föräldrar hette Laios och Iokaste. Laios fick veta av ett orakel att han skulle bli dödad av sin egen son, och för att förhindra detta genomborrade och sammanband pojkens fötter med en vidja och befallde en tjänare att bringa denna livet. Tjänaren tog med pojken ut i skogen, och lämnade honom under ett träd. Där hittades pojken av några herdar i tjänst hos kungen av Korinth, vilken tog hand om honom och uppfostrade honom som sin egen son under namnet Oidipus Klumpfot; foten på barnet hade svulnat av vidjan. Han kom i kontakt med oralket i Delfi, Oraklet meddelade honom att han skulle komma att mörda sin fader och gifta sig med sin moder om han återvände hem, och förfärad beslöt Oidipus att aldrig vända tilbaka till hovet i Korinth, som var det enda hem han kände.
På vägen från Delfi mötte han en vagn i vilken en förnäm främling kom åkande, följd av en beväpnad tjänare. Främlingen befallde Oidipus att gå ur vägen, men denne svarade i samma ton, och grälet slutade med att Oidipus dödade sin antagonist och även hans tjänare. Han fortsatte sin färd och kom till Thebe, där han fick veta märkliga ting. Kungen på orten hade nyss blivit ihjälslagen på obekant sätt under en resa, och trakten hemsökes av en fruktansvärd sfinx som gudinnan Hera hade skickat dit; den ställde gåtfulla frågor till folk, och envar som inte kunde besvara dessa gåtor uppslök den strax med hull och hår.
Oidipus blev kung av Thebe och förmälde sig med Iokaste. De fick två söner och två döttrar, och allt var frid och lycka under några år. Därpå utbröt plötsligt en svår pest i Thebe, och då man rådfrågade oraklet om vad som vore att göra fick man till svar att pesten skulle fortfara så länge kung Laios´mördare var kvar i landet. Omständigheterna kring dennes död hade aldrig blivit utredda, och Oidipus som var en god och rättvis häsrkare satte strax igång en noggrann undersökning. Hur han uppdagar den fruktansvärda sanningen utgör innehållet i Sofokles´stora drama "Oidipus", ett av de få antika stycken av egen kraft verkligen kan gripa också en modern teaterpublik utan förutfattade litteraturhistoriska meningar. Det slutar med att Iokaste tar sitt eget liv och Oidipus sticker ut sina ögon och går till landsflyckt, sedan det klarlagts att främlingen som dödades i hålvägen var Oidipus fader och att Iokaste var hans mor.

Pan
En antik skogsgud med bockfot och två små horn i pannan; han är med de andra ord en föregångare till den kristna djävulen i dennes glada uppenbarelseformer. Pan höll till mest i Arkadien, ett landskap som beboddes av oskuldsfulla herdar vilka var framstående flöjtspelare. Pan hade själv lärt dem konsten och hade i deras land uppfunnit det instrument som brukar kallas panflöjt; det kallas också syrinx efter en nymf som Pan försökte förföra men som i rättan tid förvandlade sig till ett vasstrå. Han var överhuvudtaget svår på nymfer och hade barn med sådana till höger och vänster.

Prokrustes
En antik sråtrövare som höll sig med en säng som inte var lagom åt någon människa. I den placerade han tillfångatagna resenärer. Var de för korta för sängen tänjde han ut dem till rätt längd, var de för långa så kapade han av dom till ett passande stycke.

Prometeus
Prometeus steg ner till den nyskapade jorden som vimlade av växter och djur, formade därav den första människan och bakade in egenskaper från olika djur i hennes bröst. Zeus´dotter Pallas Athene som med denna berundran såg hans förehavanden kom till hans hjälp med en skål nektar från Olympen och han inblåste gudomlig ande i hans verk, vilket därpå framställdes i ytterligare ett, något annorlunda exemplar. På såvis uppkom människosläktet, som därefter snabbt förökade sig och uppfyllde jorden.
Människorna levde emellertid alltjämt ett planlöst liv, kunde inte hugga timmer, slå tegel och bygga hus, tämjde inga djur, visste ingenting och vagnar och båtar, skrivtecken och räkning. Prometeus lärde dem tålmodigt allt detta och mycket annat, och de nya gudarna med Zeus i spetsen såg intresserat på från sin himmel. Zeus krävde dock att de nyskapade varelserna skulle ägna honom gudomlig dyrkan, och en sak som möjligen kunde göra dem alltför gudalika, ville han inte låta dem få: elden. Prometeus trotsade emerllertid detta hans beslut, gjorde sig en fackla av en torr växtstjälk, tände den på solen och bar den ner till människorna.
Zeus vredgades mycket när han inom kort fick se deras eldar glimma där nere. Att ta tillbaka elden stod inte i hans förmåga, men motväga dess värde kunde han, och till den ändan lät han tillverka Pandora och hennes ask. Han vände sig därpå bestraffande direkt mot Prometeus, som på hans befallning slogs i järn och kedjades fast på en klippa över en avgrund i Kaukasus. En örn skickades att alå sig ner på hans knän och hackade oavbrutet i hans lever, och den fångade, som är odödlig, vred sig i outhärdliga plågor, men han ångrade aldrig vad han gjort.
Efter trettio årtusenden kom emerllertid Herakles händelsevis förbi, sköt örnen med en pil och befriade Prometeus.

Tantalos
Tantalos befinner sig i underjorden och lider av Tantali kval; plågad av en brännande törst står han till hakan, men vattnet rinner undan närhelst han försöker dricka, och över sitt huvud ser han saftiga frukter på dinglande grenar som höjer sig utom räckhåll var gång han griper efter dem. Hur han har gjort sig förtjänt av ett sådant straff finns det olika uppfattningar om, men ett av hans brott hör samman med sagan om Pelops.
Tantalos var kung av Ftygien, och då några av gudarna en gång gjorde honom ett besök ville han pröva om de verkligen var allvetande. Till den ändan slaktade han sin lille son Pelops och placerade köttet på gudarnas bord. Han blev omedelbart avslöjad; blott fruktbarhetensgudinnan Demeter, som för tillfället var tankspridd och likgiltig för yttrevärlden, åt en liten bit. Zeus återkallade emellertid stax Pelops till livet och satte därvid in ett stycke elfenben istället för det stycke av skuldran som Demeter hade ätit upp. Detta elfenben hade underbara egenskaper; sålunda botade det vid beröring alla sjukdommar.

Zeus
Grekernas högsta gud, härskare i Olympen och över människornas värld, dock ingalunda med envåldsmakt. Myterna om honom är i huvudsak en lång serie kärlekshistorier.
Hans syster hette Hera, som även var hans gemål. Deras kärlekssaga börjar med att Zues förvandlar sig till en gök samtidigt som han ställde till en snöstorm, och därpå sökte han skydd hos Hera, som tyckte synd om den huttrande fågeln och omisstänksamt värmde honom vid sin barm. Äktenskapet blev mycket fruktsamt men inte vidare lyckligt, ty de hade olika meningar om hur världen bäst borde styras, och efter ett särskilt stormigt familjeuppträde satte Hera rentav i gång ett revolutionsförsök. Hon hade för övrigt full sysselsättning med att söka hindra hans erotiska snedsprång och med okuvlig energi förfölja sina rivaler och deras oäkta barn.
En annan historia om Zeus handlar om Alkmene när hon födde tvillingar, två söner. En av pojkarna var Herakles, son till Zeus, och den andra var Eurystheus, son till Amfitryon.