| Startsidan Tabeller
Art Lee
Charles
Ritz
Dave
Whitlock
George Harvey
Harry
Murray
Kaufman
Mikael
Båth
Richard
Caccavale
Trey
Coombs
Gäddtafsar
Korta
tafsar
Tafsar,
AFTMA #3-4
Tafsar,
AFTMA #5-9
Öringtafsar
Knutar
Blodknut
Dubbel kirurgknut
|
|
Material
När man binder sina egna tafsar finns det
två saker som är direkt avgörande för hur den färdiga tafsen skall bete sig vid
praktiskt fiske.
För det första så är det viktigt att man lär sig binda de olika tafsdelarna i samma
längd från tafs till tafs. Bryr man sig inte om detta kommer man inte kunna bedöma de
olika tafsarnas egenskaper eftersom de blir olika hela tiden. Personligen har jag lärt
mig hur mycket material det går åt i själva knuten och viker monofilamenten
(nylontråden) lite lätt vid den rätta inbindningspunkten.
Det andra man skall tänka på är att olika material har olika styvhet. För varje år
som går finns det en tendens bland tillverkarna att göra allt mjukare material. Detta
är bra, åtminstone för den yttersta slittafsen, eftersom flugan på detta sätt rör
sig friare i vattnet.
Den tjockare delen av tafsen vill vi däremot ha lite styvare så att denna tar upp
kraften från själva fluglinan bättre. Det material som jag tycker är det i särklass
trevligaste är den bruna Maximalinan från Tyskland. Nackdelen med denna, och många
andra, är att den dimension som står angivet på spolen för det mesta inte stämmer,
vilket gör att varje enskild spole måste mätas med en mikrometer och sedan märkas upp
med den verkliga dimensionen.
Ett märke som alltid håller dimensionen och som är lagom styvt är Rio från
Australien. Vill man använda de moderna Fluorocarbonlinorna tycker jag att det räcker
med detta material i själva slitdelen för att hålla priset nere.
Luftbromsar
Själva grundidén med att binda sina egna
tafsar är att man skall få knutar på den. För den oinvigde låter detta kanske lite
konstigt. Varför skall jag ha åtta-nio knutar, som kan gå av och trassla, på min tafs
när jag lika gärna kan köpa en färdig, heldragen tafs för ett par tior hos min
redskapshandlare? Hemligheten är att varje enskild knut på tafsen fungerar som en
luftbroms.
När fluglinan rullar ut över vattnet förflyttas kraften i denna mot tafsen. När
fluglinan är slut går resterande kraft över i tafsen och här kommer det första valet
vi skall göra. En tunnare butt (änddel) på tafsen gör att vi förlorar mycket kraft
redan i övergången. Genom att använda en tjockare nylonlina (låt säga 0.6mm för
#5-7) kommer mer kraft att föras över till tafsen och denna behåller då farten.
De första två delarna på tafsen låter vi vara ganska långa så att det blir en
mjukare övergång mellan lina och tafs. Sedan kortar vi ner längden på tafsbitarna allt
eftersom dimensionen på materialet minskar. Den tunnare dimentionen gör att mindre kraft
kommer med fram i tafsen samtidigt som knutarna bromsar upp tafsen i luften så att vi
erhåller en lagom fart och kraft när slutligen slittafsen sträcker ut med flugan i en
lugn och fin presentation på ytfilmen.
Härigenom kan vi snabbt räkna ut att vikten på flugan också bestämmer hur tunn tafs
vi kan använda. Många flugfiskare använder så tunn tafs som 0.10mm för nästan allt
sitt fiske efter Öring och Harr, de har mycket att lära...
Knutar
För de tjockare tafsbitarna använder jag den
gamla hederliga blodknuten eftersom denna ger det finaste resultatet, rent
utseendemässigt. Blodknuten är däremot inte någon vidare stark knut vilket gör att
den inte är så lämplig på de tunnare delarna. För de tunnare delarna använder jag
istället en knut som heter dubbel kirurgknut. Denna är lätt att göra, till och med i
mörker, och mycket stark.
|