16. Ordförklaringar
Nestorianer: Anhängare av patriarkens Nestorius i Konstantinopel (d. o. 451) teologi, i vilken skillnaden mellan den gudomliga och den mänskliga naturen i Kristus framhävdes så starkt, att de endast sammanhölls som en viljeenhet. Denna åskådning fördömdes på synoden i Efesos 431, och Nestorius dog i landsflykt i Egypten. Nestorianer vann en stark ställning i Syrien men förföljdes av de östromerska kejsarna och sökte sin tillflykt i Persien, där en självständig nestoriansk kyrka bildades 497. Denna vann utbredning i Arabien, Indien, Östturkestan och Kina, gynnades till en början av araber och mongoler men trängdes senare tillbaka. Nu återstår endast en rest i Iran och Irak, en med Rom unierad kyrka under en patriark av Babylon, samt i Indien.
Konfucius, kinesisk filosof och religionsstiftare. Född 551 f. Kr, död 479 f. Kr. Han krävde främst lojal underordning: av undersåtarna under fursten, av hustrun under mannen, av de yngre under de äldre. Merparten av Konfucius läror innehåller budskapet att det förflutna är överlägset det närvarande. Han var också hårt bunden till det feodala systemet. Född i en fattig men adlig familj i staten Lu (nu Shantung provinsen), han blev föräldralös vid en tidig ålder, som ung höll han flera mindre regeringsämbeten; på senare år avancerade han till justitieminister i hans hemprovins. Men han hade dessa ämbeten då och då och bara under korta perioder på grund av konflikter med hans överordnade. Men under hela tiden av hans liv var han mest känd som lärare. När han dog vid 72 års ålder, hade han lärt ut till sammanlagt 3 000 lärjungar som fortsatte att undervisa i hans läror.
Den ena huvudpunkten i Konfucius lära, konfucianismen, är tron på Tien, "himmelen", världsalltets ledare och försyn, som inrättat staten, i vilken det är varje människas plikt att inordna sig som en god medborgare, den andra är "medelvägen", principen för det mänskliga livet, vilket bör styras av det sunda förnuftet, känslan för det passande och ett samvetsgrant iakttagande av riterna. Konfucianismens livssyn är optimistisk; människan är av naturen god.
Taoismen, Lao Zi anknöt sin lära, Taoismen, till den fornkinesiska tron på en dualistisk världsbild: universum vilar på två krafter, yin, den mörka, jordiska, passiva, kvinnliga principen, och yang, den ljusa, himmelska, aktiva, manliga, samt på samspelet mellan dem, Tien Tao, "himmelens väg", den naturliga ordningen. Han gjorde denna lära till Tao, "vägen", den eviga, skapande och ordnande principen i tillvaron, vilken endast den kan tillägna sig, som gjort sig fri från världen. Taoismen har utvecklats till en enkel, folklig religion med en mängd gudomligheter, talrika tempel och präster. Taoismen lär den troende att leva ett långt och stilla liv genom att ta bort människans lustar och aggressiva impulser.
Taoist religionen, ofta ansedd som en avart till Taoist filosofin, började Taoist religionen ungefär 300 före Kristus med sådana utövningar som alkemi (tillredning av elixir designade att försäkra kroppens odödlighet). Alkemin utövades av Taoistiska präst-magiker. Dessa magiker sades också vara spirituella medium och experter på att levitera. De var ättlingar till den ålderdomliga folkreligionen i Kina, vilken hade blivit förkastad av de tidiga konfucianisterna. Bland de mer framstående särdragen i Taoist religionen är tron på odödlighet, alkemi, andnings-kontroll och hygien (intern alkemi), en gudavärld av gudomligheter. Taoismens heliga skrifter, Tao Te Ching, består av hundratals separata arbeten som sammanlagt blir till mer än 5000 kapitel.