10. Erövringen av Södra Kina
Khubilais viktigaste mål var södra Kina, han ville få access till resurserna som det rika Song hade. Dessutom, även om Song militär var relativt svag och var inte ett omedelbart hot, så var området fortfarande ett potentiellt hot. Kineserna önskade en återförening av Kina och skulle Song kunna skaffa fram en mera effektiv krigsstyrka skulle säkerligen deras första mål vara återerövra norra Kina. Under Möngkes tid hade ett fruktlöst försök gjorts. Eftersom Khubilai hade bättre förutsättningar, försökte han besegra Song innan de kunde återhämta sig och bygga upp sina arméer igen. Erövrandet av södra Kina erbjöd därför både politiska och militära fördelar.
Det ekonomiska värdet var också stort om man segrade över Song. Handelsmän från södra Kina hade utvecklat en mycket lönande handel med Sydostasien, Indien och så långt bort som till Mellanöstern. De produkter, vinster och skatter som man kunde få från denna handel var utan tvekan ytterligare anledningar för Khubilai att anfalla Song-riket. Landet i södra Kina var också mycket bördigare än i norra Kina, där befolkningen ofta hade brist på sina matförråd. Om Khubilai expanderade söderut, kunde han försäkra ett mer än tillräckligt förråd av spannmål till sina undersåtar i norra Kina.
Men erövringen av södra Kina skulle inte bli lätt. De mongoliska arméerna och kavallerien var varken vana vid de temperaturer eller de landskap som fanns i södra Kina. Mongolernas hästar mötte också många hinder. De varma temperaturerna och skogarna var mycket svårare miljöer än de stäpper som de var vana vid, hästarna hade svårt att vänja sig vid hettan. Det fanns knappt något foder åt dem på grund av man planterade grödor på varje odlingsbar mark. Mongolerna själva var inte redo för de sjukdomar som härjade i det subtropiska klimatet, där parasiter och mygg spred sjukdomar, som mongolerna inte hade utvecklat något immunförsvar mot.
Dessutom skulle de mongoliska trupperna vara tvungna att använda sig av militära strategier som de knappt hade använt sig av. Passande för en stat som var så involverad i handeln över haven hade Song en mycket stark flotta, dessutom skulle de flesta av deras större städer kräva anfall från sjöstridskrafter. Mongolerna var nu tvungna att bygga skepp, rekrytera sjömän och bli mer effektiva i krigföring till sjöss. Mongolerna utvecklade faktiskt en flotta, som med hjälp av deras kinesiska och koreanska undersåtar, underkuvade Song-rikets flottor. De hade också en gräns över land mot Song-riket, de slag som var på land var nästan alltid till mongolernas fördel. Men erövringen av Song-riket skulle komma att kräva enorma skatte- och militära resurser. Trots sin militära svaghet i slutet av 1200-talet var Song tack vare sin rikedom fortfarande en formidabel fiende.
Khubilai hade tidigare skickat ett sändebud, Hao Ching, till Song hovet med förhoppningen om en fredlig lösning men han kom aldrig längre än till gränsen där han kvarhölls som spion. Premiärministern av Song, Chia Ssu-tao, ansåg att Song-riket var starkt nog att kunna riskera en konfrontation med Khubilai. I stället började Chia med egna militära förberedelser inför en eventuell attack från Khubilai.
Dessa förberedelser genomförde han genom att använda sig av en landreform vilket innebar konfiskering av land från stora landägare, men detta gjorde den större delen av den högre klassen fientligt inställda. Song-generalerna, som Chia misstrodde, hade också många klagomål, vilket kan förklara varför ett stort antal av dem senare kapitulerade till Khubilai utan strid.
Tidigt 1265 var det första stora slaget mellan Song och Khubilai nära Tiao-yü shan (i Szechwan provinsen), och Khubilais trupper var inte bara segrare utan de lyckades också beslagta 146 skepp. Konfiskeringen av skeppen demonstrerar Khubilais växande uppmärksamhet på behovet av en stark flotta.
Khubilai hade vid denna tidpunkt insett att en seger över Song skulle kräva en stark sjöstyrka och riktade in sig på att kapa eller bygga skepp. Hans ansträngningar var imponerande, för som en historiker i ämnet Kinas flotta skriver, "Den beredvillighet som Mongolerna, en nation av ryttarfolk, tog till sjökrigskonsten är häpnadsväckande." En avhoppare från Song, Liu Cheng, var en av de som propagerade mest för byggandet av en stark flotta. Utan skepp skulle mongolerna inte kunna underkuva Song-riket.
Slaget vid Hsiang-yang, som startade 1268, markerade vändpunkten i kampen mot Song. Det skulle bli den längsta kampanjen i kriget och är ett slag som Yüan shih (Yüan-dynastins historia), Rashid al-Din och Marco Polo alla beskriver på något sätt. Marco till och med säger att han deltog i belägringen, en omöjlighet eftersom belägringen slutade i en mongolisk seger två år innan han ska ha anlänt till Kina. Hsiang-yang, och den närliggande staden Fan-ch’eng låg längs den norra gränsen av dagens provins Hupei. De låg på var sin sida av Han-floden, vilken förenade sig med Yangtze-floden längre söderut vid staden Wu-ch’ang, dagens Wuhan.
Deras betydelse bestod i deras strategiska läge: de var de sista fästena på vägen till Yangtzes flodområde. De skyddade de vägar mot det mittersta och även det sydöstra flodområdet av Yangtze samt de västra regionerna av Song-riket. Erövringen av dessa två städer skulle kunna erbjuda mongolerna en stark bas för vidare anfall mot resten av södra Kina. Kineserna hade konstruerat utomordentliga befästningar vid Hsiang-yang, det hade en stark borg, en bastant mur och en djup vallgrav. Song-kejsaren utnämnde Lü Wen-huan som befälhavare över denna väl försvarade och till synes ointagliga fästning.
För att besegra Song-trupperna vid Hsiang-yang tvingades de mongoliska trupperna att använda sig av sina nyligen utvecklade kunskaper i belägring och strid till sjöss. De räknade med att kunna svälta ut Song-försvararna, men dessa fick proviant som kom från Song via Han-floden söder om Hsiang-yang, vilket mongolerna snart upptäckte. Vad de behövde var fullständig kontroll över Han-floden så långt söderut mot Yangtze-floden som det var möjligt. Song skulle fortsätta att försöka skicka trupper och förnödenheter genom flodtransporter. Det var helt enkelt nödvändigt för Khubilais styrkor att hindra Song från att göra detta. Khubilais styrkor skulle snart också vara tvungna att storma borgen. Men Song styrkorna var så väl förskansade att mongolerna insåg att de skulle lida svåra förluster. De behövde stöd från artilleri för att kunna undvika dessa svåra förluster.
De befälhavare som Khubilai valde för denna kampanj avslöjar än en gång hans klokhet när det gällde rekryteringen av hans representanter. Han valde inte bara mongoliska befälhavare; inte heller valde han befälhavare från en enda etnisk grupp. Liu Cheng, avhopparen från Song, vilken hade informerat Khubilai om Song-rikets politiska och militära svagheter, och Shih T’ien-tse, vilken hade gått med mongolerna redan innan Khubilais maktövertagande, var bland de mest framstående av de kinesiska generalerna.
Arigh Kaya, vilken visade sig som en av de mest framgångsrika av befälhavarna, var en uighur; A-chu (Aju på mongoliska) var den huvudsakliga representanten för mongolerna; och Isma’il och ’Ala al-Din, vilka stod bakom konstruktionen av artilleriet som användes vid det slutliga anfallet av Hsiang-yang, var persiska muslimer. Koreaner och kineser från norra Kina byggde de skepp som användes under belägringen. De befälhavare och trupper som drabbade Hsiang-yang bestod av vad man i dag skulle kalla en internationell styrka. Här var ännu ett exempel på hur Khubilai lockade till sig icke-mongoler till sin sak och anställde dem för sina egna syften. Khubilai var villig att rekrytera icke-mongoler och ge dem maktbefogenhet, även över militära angelägenheter. Styrkorna som de hade befälet över var även de av olika etniska grupper.
Det tog dem nästan fem år innan de besegrade Hsiang-yang. Detta berodde till stor del på att staden hade lagrat stora förråd och att ett och annat skepp lyckades ta sig igenom mongolernas blockad. En annan orsak var också fiendens starka fästning, mongolerna skulle inte kunna göra ett anfall utan mycket svåra förluster. De behövde något som kunde bryta detta dödläge. Detta dödläge skulle brytas med hjälp av de två muslimska ingenjörerna Isma’il och ’Ala al-Din som skickades till Khubilai från hans nevö, Il-Khanen Abakha år 1271. Efter en kort visit vid det mongoliska hovet, anlände de till slagfältet i slutet av 1272. De överblickade slagfältet, planerade och började sedan att bygga de krigsmaskiner de behövde.
Dessa tunga katapulter klarade av att skicka stora klippblock över avsevärda avstånd. I december 1272 började så trupperna att använda dessa krigsmaskiner mot staden Fan-ch’eng. Med hjälp av detta tunga artilleri kunde Arigh Kaya storma fortet. Under bombardemanget av sten och andra projektiler kunde inte Song-styrkorna stå emot de anstormande mongolstyrkorna, och staden föll inom några få dagar. När rapporten kom till Lü Wen-huan om Fan-ch’engs fall, insåg han snabbt att inte heller Hsiang-yang skulle kunna motstå ett sådant anfall av tungt artilleri.
Men han kapitulerade inte omedelbart. De muslimska ingenjörerna satte därför igång med att inspektera fortet och byggde sedan en krigsmaskin i sydöstra hörnet av staden. Missilerna kunde väga uppemot 90 kilo och allt som missilerna träffade förstördes. Sent i mars 1273, erkände Lü den överlägsna eldstyrkan hos motståndarna och gav slutligen upp. En belägring på nästan fem år var äntligen över och en viktig statussymbol för Song-riket hade fallit. Khubilai var så imponerad av Lü Wen-huans ihärdighet att han erbjöd Lü en guvernörspost i just den stad som Lü så envist hade försvarat.
En av Song-rikets viktigaste försvarsfästen hade förlorats och premiärministern Chia Ssu-tao var nu illa ute. Han klev själv in som befälhavare över Song-styrkorna. Han försökte också få in mer pengar till de militära utgifterna genom att lägga skatt på de buddistiska och taoistiska klostren. Men båda dessa försök ledde bara till ännu mer bekymmer i stället, de religiösa ledarna blev nu fientligt inställda mot honom och hans militära försök blev till rena fiaskon.
Khubilais krig mot Song fortsatte och sommaren 1273 utsåg han Bayan som sin överbefälhavare. Bayan fortsatte oundvikligen mot Song-rikets hjärta, i mitten av mars 1275 mötte han slutligen sin huvudmotståndare, Chia Ssu-tao. vid Yang-chou. Chia sägs ha haft 130 000 man under sitt befäl, antalet män under Bayans befäl är inte säkert. Men det som var avgörande var inte antalet män utan vilken utrustning arméerna hade. Chia led svåra förluster tack vare de krigsmaskiner som Bayan hade i sin armé. Han blev snart tvungen att samla ihop de styrkor som fanns kvar och sedan slå till reträtt
Detta innebar till slut att Chia skulle förlora sin post som premiärminister och slutligen blev mördad. Kaos följde och det var många som hoppade av till Khubilais sida i stället. Snart var Bayan vid Song-rikets huvudstad Lin-an. Song-hovet var nu under stor förvirring och kaos. Kejsaren av Song, Tu-tsung, som hade regerat sedan 1264, avled plötsligt den 12 augusti 1274. Han hade tre söner, vilka alla var minderåriga, den andre sonen, den fyraårige Hsien (1270-1323), efterträdde sin far eftersom han var den legitima arvingen. Men den riktiga makten hade dock hans mormor, kejsarinnan Dowager Hsieh (1208-1282).
Efter övertalning lät hon kejsarens bröder lämna hovet för en säkrare plats söderut, hon och kejsaren stannade dock kvar för att hålla moralen uppe. Under tiden erövrade Bayan nu den ena staden efter den andra, i de flesta fallen kapitulerade militären och invånarna utan strid. Song förlorade nu strategiskt viktiga platser i en snabb följd. Trots detta ville kejsarinnan Dowager inte kapitulera utan försökte i stället göra upp i godo med Bayan. Den 23 december 1275 skickade hon ett sändebud till Bayan för att övertala honom att ge upp hans fälttåg mot att han skulle få årliga betalningar från Song hovet. Men Bayan var allt för nära seger för att kunna acceptera ett sådant magert erbjudande och han vägrade. Song hovet försökte med ett nytt erbjudande den 11 januari 1276 men Bayan var inte intresserad. Han krävde en villkorslös kapitulation. Efter flera resultatlösa möten gav kejsarinnan slutligen upp och gav Song-dynastins sigill till Bayan, en entydig symbol för kapitulation.
Bayan upptäckte inom en vecka den kejserliga familjens dubbelspel och satte efter kejsarens bröder men följet lyckades undkomma. Bayan beordrade sina officerare att genomföra en folkräkning av stadens invånare och att de också skulle registrera stadens skatter och spannmålsmagasin. Samtidigt beordrade han också att den kejserliga familjen skulle behandlas med respekt. han hindrade sina män att plundra Song-dynastins gravar och deras skattkammare. Efter ha förmanat sina styrkor återvände Bayan, åtföljd av kejsaren och kejsarinnan Dowager, norrut till Khubilais hov i Shang-tu.
Khubilai behandlade Song härskarna någorlunda väl, även om han beslagtog några av den kejserliga familjens skatter så var han inte så hämndlysten som han skulle ha kunnat vara. Han gav den avsatte kejsare Hsien titeln som hertig av Ying, och försåg den unge mannen med all den lyx som han hade vuxit upp med. Khubilai lovade liknande välmenande och generösa behandling till vanliga ämbetsmän av Song. Alla som hade underkastat sig skulle benådas, och Khubilai gav också order om att konfucianer, taoister och buddister skulle alla behandlas med respekt. Han lovade statligt stöd eller bidrag för änkor, föräldralösa och barnlösa åldringar. Han sände på detta sätt ett viktigt meddelande; han skulle inte tolerera någon plundring av de nyligen erövrade områdena. I stället skulle han använda samma taktik som han hade gjort i norra Kina, att uppmuntra återhämtningen av det krigsdrabbade landet och stödja ekonomisk tillväxt och utveckling.
Den kejserliga familjen behandlades väl och kejsarinnan Dowager Hsieh stannade i Dai-du till sin död 1282. Hennes dotter Ch’üan gick med i ett buddistiskt nunnekloster där hon dog någon gång efter 1296. Denna välvilja som visades för Song-familjen lagrade upp ett enormt förråd av goodwill för de kommande mongoliska härskarna.
Trots kapitulationen vid Hangzhou var Song ännu inte helt besegrad, det skulle ta ytterligare tre år innan Song-dynastin slutligen hade fallit för mongolerna. År 1279 krossades Song-rikets flotta vid Kanton. Och för första gången i dess historia var hela Kina (från 1279) erövrat av ett främmande folk. Hela Kina var nu återförenat igen efter 300 år.