6. Maktkampen

Ögödeis död 1241 ledde till en lång tid av intriger och oro. Ögödei själv hade hoppats på att hans sonson Shiremün skulle ta över som Khaghan men på grund av Shiremüns ungdom fick detta förslag nästan inget stöd. Ögödei hade hursomhelst inte den prestige vilken kunde ge den tyngd till som behövdes vid valet av Khaghan. Till slut lyckades Ögödeis son Güyüg att säkra sitt val som Khaghan men detta hände inte förrän 1246. Valet ogillades starkt av Batu Khan, de hade nämligen tidigare utvecklat en fiendskap under den mongoliska kampanjen i Ryssland. Güyügs övertagande av tronen skedde i hans läger nära Karakorum. Endast Güyügs plötsliga insjuknande och dödsfall år 1248 hindrade ett öppet krig mellan honom och Batu Khan.

Güyügs änka övertog makten precis som Ögödeis änka hade gjort innan 1246. Men detta räckte inte för att fastställa tronen till Ögödeis ättlingar. Det fanns ingen Khaghan igen förrän 1251 då tronen togs av Toluis ättlingar och Möngke valdes till Khanernas Khan. Samtidigt så intrigerade en mängd missnöjda ädlingar för att avsätta Möngke, i festens fylla skulle det ske mord. Av en ren slump lyckades en falkenerare få syn på ett av deras vagnståg som var fulla med vapen, chockad "reste han en tredagars resa på en dag" enligt Rashid al-Din. Väl framme varnade han den nyblivne Khaghan. Först var det ingen som trodde på honom eftersom detta innebar ett otänkbart brott mot deras lagar och seder som var skriven i Jasagh. Sanningen kunde dock inte undvikas när väl undersökningen kom igång.

Möngke var nu tvungen att börja rensa undan konspiratörerna och alla som hade haft något med detta att göra avrättades. På grund av att det var många ädlingar så fick de ta till en del ovanligare avrättningar. Anledningen till detta var att mongolernas sed att aldrig spilla ädlingars blod direkt på marken. Bland annat kan nämnas att Güyügs hustru, Ogul-Gaimish, syddes in i mattor för att sedan dränkas i floden. Andra ädlingar fick "äta sten tills de dog", en annan variant var att linda in dem i mattor för att sedan trampas ihjäl av hästar.

En ytterligare variant var att linda in personen i mattor och sedan skaka dem våldsamt tills personen avled. Uppenbarligen hade de många sätt att ta livet av folk. Denna blodiga "statskupp" organiserades av Batu Khan, (som själv avstod att bli Khaghan), i samarbete med Toluis klan. En omfattande utrensning av familjerna till Ögödei och Chaghadai följde därefter. Därmed var nu maktpositionen säkrad för ättlingarna till Tolui. I gengäld för hans stöd till Möngke, som blev den framgångsrika kandidaten, fick Batu ett erkännande till självstyre av sina egna klaner i den Gyllene Horden.

När Möngke slutligen hade installerat sig på tronen började han planera för ytterligare expansioner för det mongoliska riket. Hans bror Hülegü sändes till Mellanöstern, där han skulle "pacificera" de islamiska staterna. Möngke hade sagt till att Hülegü skulle begära kapitulation av de olika ledarna innan de gick till anfall.

År 1256 ledde Hülegü sina trupper mot de trakter där assassinerna hade ett starkt fäste. Deras befästning, Alamut, låg högt uppe i Elburz bergen söder om Kaspiska havet. De hade förstärkt fästningen och hade lagrat stora förnödenheter. Därför kände de sig säkra på att de skulle kunna motstå det kommande anfallet av mongolerna och vägrade sålunda att kapitulera. Som svar bombarderade Hülegü fortet med hjälp av katapulter och stenar och i början av 1257 var de tvungna att ge upp inför Hülegü. På grund av att de hade gjort motstånd visade Hülegü ingen nåd, de flesta massakrerades av hans trupper. Hülegü fortsatte vidare mot Bagdad där han besegrade Abbasiderna, plundrade Bagdad och avrättade kalifen genom att man hällde smält silver i hans ögon och öron. Större delen av Bagdads befolkning slaktades för att de hade vägrat att kapitulera. Den västra kampanjen var en stor framgång.