4. Successionen efter Chingis khan
Trots hans många framgångar så misslyckade Chingis med att ordna en ordentlig tronföljd till khanatet. Enligt en mongolisk tradition skulle den yngste sonen ärva faderns hjordar och betesmarker och andra former av rikedom. En annan tradition gav den äldste sonen ledarskapet över klanen eller stammen, och den yngste skulle ärva egendomarna. Ännu en annan tradition följde släktskapet vilket innebar att den yngre brodern till den döde ledaren fick företräde framför dennes söner. Men dessa regler verkar inte ha förekommit när det gäller tronföljden till khanatet.
Man samlade de mäktigaste och mest framstående ledarna till en khuriltai, för att välja den nye khanen till grund av kandidatens duglighet, ett kollektivt omdöme att denne verkligen var den mest kompetenta eller duglige för platsen som Khaghan. Därför blev ofta tronföljdsfrågorna oförutsägbara. När en khuriltai inte kunde komma överens, hände det att dessa följdes av våldsamma och blodiga strider om makten.
Efter Chingis död tog det två år innan en ny khan kunde ta makten. År 1229 gjorde så de fyra sönerna till Chingis en kompromiss, vilket ledde till den första uppdelningen av de mongoliska territorierna. De delade upp sina domäner på följande sätt: Chingis förste son, Batu, (1207-1257), blev Khan över den Gyllene Horden, vilket innebar Mongol rikets västra länder och skulle även så småningom inkludera Ryssland. Chingis andre son, Chaghadai (1185-1242), fick området kring Centralasien. Den fjärde och yngste sonen och Khubilais far, Tolui, (1190-1232), en hårdför militär, (och med en stark förkärlek till alkohol), fick områden i norra Kina och i Mongoliet.
Delvis beroende på hans flexibilitet, hans kunskaper som förhandlare och hans tolerans gentemot utlänningar och utländska idéer, blev den tredje sonen, Ögödei (1186-1241), Khaghan, den allsmäktige härskaren över det mongoliska imperiet. Ögödei fortsatte sin faders expanderande politik De följande åren utvidgade han det mongoliska riket ytterligare.
Deras grymma framfart syntes ohejdbar. Våren 1241 slog de till i Polen, den 9 april, efter ett blodigt slag i staden Liegnitz, säger legenden att de hade skurit av ett öra från varje fiende de hade besegrat, sammanlagt blev det nio säckar. Det tog dem inte lång tid att besegra resten av Polen, sedan fortsatte de söderut mot Ungern. Mot slutet av år 1241 hade Batu Khan tagit Pesth och Buda, men tidigt år 1242 drog han tillbaka sina trupper på grund av att Ögödei hade avlidit den 11 december 1241. För att välja en ny Khaghan var de olika ledarna tvungna att återvända till Mongoliet för en ny khuriltai. Man kan utan tvekan säga att Ögödeis dödsfall kom mycket lägligt för Europas del, eftersom Europa nu slapp undan från mongolernas förödande framfart.
Precis som sin far begränsade Ögödei sig inte bara till att expandera sitt rike. Styret under Ögödeis tid blev fastare organiserat genom bland annat inrättandet av fyra kanslier, ett uighuriskt som var det förnämsta, ett kinesiskt, ett persiskt och ett tangutiskt. Vidare skapades början till ett postväsen, (yam), med fasta poststationer, varigenom Khaghans order kunde vidarebefordras till rikets olika delar. I samband med detta började man också arbeta på ett vägnät genom Centralasien. Han rekryterade också en rådgivare, som i de kinesiska källorna hade namnet Yeh-lü Ch’u-ts’ai, för att hjälpa Ögödei att styra hans nyligen erövrade landområden i Kina.
Yeh-lü visste att vissa mongoler ville omvandla åkermarken till betesmarker, men han menade på att det skulle ge större vinster från jordbruket än vad betesmarken skulle kunna ge eftersom marken inte passade som betesmark.
Han ordnade ett återkommande, reglerat skattesystem för att ersätta de oregelbundna och ofta kraftiga skatter som mongolerna tvingade på sina undersåtar. Skatteväsendet ordnades så, att de bofasta folken (kineser, perser, turkar) betalade skatt i silver, spannmål och siden, under det att mongolstammarna erlade tionde i boskap. Yeh-lüs mongoliska och turkiska motståndare försökte övertyga Ögödei att Yeh-lüs planer var mindre inkomstbringande än deras egna planer, vilka innebar att de själva skulle kunna samla in skatter. Eftersom handelsmännen fick en del av de skatter de samlade in låg det i deras intresse att få in så mycket skatt som möjligt från de kinesiska folken. Ögödei tyckte detsamma i det stora hela som de mongoliska och turkiska handelsmännen. Men han slog inte bort Yeh-lüs skatteprogram helt för det. Yeh-lü förespråkade också för byggandet av en huvudstad, vilket Ögödei insåg nyttan i.
Allt eftersom hans rike växte, så växte också behovet av ett administrativt center som kunde ta hand om administrativa sysslor i riket. Han valde dock att bygga sin huvudstad, som gick under namnet Ordu-Baligh (hovets stad), vilken låg på samma plats som Karakorum (Svarta sanden), i Orchon-flodens dal. Att bygga och underhålla denna nya stad krävde en enorm import med mängder av förråd och byggmaterial, staden kunde inte uppehålla en större befolkning på grund av de dåliga resurserna eftersom den låg långt utanför de vanliga handelsvägarna, dessutom var det också långt till det råmaterial som behövdes. En samtida besökare avslöjar att femhundra vagnar lastade med handelsvaror varje dag anlände till Karakorum. Underhållet av byggnader som Ögödeis palats lade en ännu större vikt på att resurserna måste rulla in till staden. För att garantera detta började Ögödei med en politik som favoriserade handelsmän och stöttade den handel som krävdes, denna politik skulle senare följas av hans efterträdare, inklusive Khubilai Khan.