| Vi lever i ett
klassamhälle. Den stora massan och den högre klassen, detta är namnen på de nya klasserna i vårt samhälle. Bönder, borgare, präster och adel tillhör det förgångna. Detta har inget att göra med status eller pengar. Detta har att göra med en av de viktigaste ingridienserna i vårt samhälle: humor. Humor har idag blivit en storindustri, en exportvara som omsätter miljoner. Humor förnöjer människor världen över och påstås vara okänslig för etniska och språkliga gränser. Humor kan sägas vara ett av de fundament varpå mänsklighetens existens vilar. Att påstå att många människor skulle ha svårt att fördra sin gråa vardag utan detta billiga nöje är inte att överdriva. I våra dagar har humor blivit en vetenskap, uppdelad i många olika fack där var och en kan finna sin egen nisch. Men humor har blivit, utan att den stora massan vet om det, en klass fråga. Då huvuddelen av befolkningen tittar på Stefan & Krister och skrattar sig fördärvade, och sedan ser på Seinfeld utan att veta varför. Detta är den stora massan. Över dem står de som anser sig stå över dem, och gör det. De kan dra den slutsatsen efter att ha funnit sig vara intillegentare än de övriga. De kan då se ner på den stora massan och öppet säga vad som är skräphumor och vad som i själva verket är roligt. Humor som jag känner den är uppdelad i nivåer, nivå ett, nivå två och så vidare. Det typiska nivå ett skämtet är de skämt som med förkärlek används i till exempel En fyra för tre och andra på gränsen till perverst fåraktiga svenska komediserier. En vanlig Bellman historia tillhör också nivå ett kategorin. Ett nivå två skämt däremot förlöjligar en nivå ett lustighet. Nivå två skämten kallas också i vissa sammanhang ironi. I detta läge börjar den stora massan få svårt att hänga med. De missuppfattar nivå ett skämten med nivå två skämten, har svårt att skilja dem åt helt enkelt. De allra enfaldigaste är inte ens medvetna om nivå två skämtens existens. Om vi går vidare till nivå tre skämten (nu börjar det bli krångligt även för den högre klassen), de är skämt som (oftast) skämtar med andra skämt, utan att för den skull visa det, alltså är det inte ironi. De går utanpå de andra nivåerna och framkallar sällan skratt, utan snarare en känsla av tillfredställelse hos åhöraren som tror sig uppfattat roligheten, och obehag hos den som anar att han missat något. Att fortsätta högre upp i nivå systemet vågar jag inte. Lämmnar man nivå tre bakom sig gör man det på egen risk. Men att som jag, ge sig ut och försöka förklara dessa märkliga företeelser kan vara livsfarligt och kan rent av leda till uteslutande ur den högre klassen. Att vara en medlem i den högre klassen innebär åtaganden och ansvar som inte är alldeles lätt att axla. Och som sagt, om man inte ser upp utesluter man sig själv genom sin egen högfärdighet. Det gäller att hitta egna vägar och så länge man är säker på sin sak kan faktiskt ingen annan utesluta en ur den högre klassen. Varför? För exempel, säg att en författare avsiktligen skriver ett fel i en bok, en läsare noterar detta och känner sig bättre än författaren för han upptäcker felet som denne missat. Men författaren var medveten om sitt misstag, vem lurar då vem? Just därför bör man se upp med sina antaganden om man anser sig tillhöra den högre klassen. Detta är inte alldeles lätt, och somliga äro inte lämpade att förstå. Sålunda lever vi i ett klass samhälle. Henrik Andersson '98 |
||||
|