| Solstolstankar Under trädkronor, med händerna mot myllan. På en plats där allt är sprunget ur evigheten. Saknar början och saknar slut. Begynnelsen sitter bredvid mig. I trädet jag lutar mig mot, i marken jag sitter på. Den lever i sjön jag blickar ut över och i vassruggarna vid strandkanten. Den kryper upp mellan mina fingrar som gräs och mossa, och den surrar i mina öron som en fluga. Färger. Den silvrigt blå i vattnet, som närmar sig grönt där träden speglar sig och alldeles vitt under solens strålar. Strålar att värma en svart T-shirt. Till detta har jag jagats. Till detta har jag flytt. Jag har rusat genom rum, i jakt på det omistliga. Utlämnad åt solen som en gång värmde mig. Tusen korsvägar, där ett namn kom för mina läppar. Alltid samma namn. Jag har druckit ur en bägare tills jag storknade. Av en dryck som hämmar mig. Också här, vid stranden jag vuxit upp vid, är jag fläckad. I slutet av resan är allt jag har enfald. Infantila människa som trodde så mycket. Tack för fulländningen jag aldrig tilldelades, för rikedomen jag aldrig fick uppleva. På en plats där ett träds rötter letar sig ner mot sjön och marken lever, finner jag mina naglar för långa och mina ögonbryn oregelbundna. Vinden som just svalkade, rör ett träd jag betraktar. Oändligt i höjd och omkrets. Så mörkt av ålder att solens strålar inte förmår leta sig fram mellan barksjokens skrovlighet. Ett tungt grenverk lutar det mot mina murar. Inälvor skälver och hjärtan brister. På en hög plats samlas kadaver. Där dog vackra drömmar och blev kalla. Varför ringde hon aldrig. Svårtydbara tecken på min himmel, men vid brinken av en sjö jag känner så väl, är tecken från labyrintens gångar oviktiga. Henrik Andersson '98 |
||||
|