| Ett rum Gardinerna är upphängda fel, väggarna är ut och in. Golvet är i taket och taket är i golvet. Stolar och bord är utslängda som om en väldig ilska skulle ha drabbat någon. Men allt är tyst och stilla. Väsande andetag, taktfasta som trumslag är det enda som hörs. Det är väggarna som andas, och fönsterkarmarna som håller takten. Intrycket av att något är fel förstärks av fötter och armar, ben och huvuden; de är upphängda i luften, svävande men stilla. De speglar sig i fönstren, då det är kolsvart utanför. En lukt har trängt in i mina näsborrar. Den letar sig försiktigt och trevande genom mitt huvud och når mitt förstånd med intrycket av morgon; det är en morgonlukt. Men inte den fuktiga lukten av dagg i gräset eller den fräna lukten av tallbarr just som solen ska stiga, inte heller är det lukten av tandkräm och filmjölk som fyller skolbussen om morgonen. Nej, det är lukten av kalla cementväggar, just den lukt som man inte känner som en lukt, men snarare som en upplevelse. Vaknade jag upp bredvid en cementvägg, eller trodde jag bara det? Jag ser, men jag är inte ensam om det. Svävande huvuden, skilda från bålen, har också ögon. Stirrande ögon med ett förvånat uttryck bakom den glansiga ytan. Jag hittade dig under trädet som växer i rummets mitt. Du skuggades av grenar och höljdes av förmultnade löv. Då trodde jag att du var ett med dem. Jag sade att du inte var den första att vakna upp på det sätter, då du yrvaket satte dig upp och borstade löven ur ditt hår. Med blickar som av förskräckelse iakttar ögonen oss. Deras munnar flämtar tungt då vi reser oss för att gå. Och vita cementväggar på andra sidan följer avundsjukt våra steg. Och då vi lämnar rummet för att gå följer en liten bit av det med oss. Henrik Andersson '98 |
||||
|