Tomma, långa, grå och med matta tunna solstrålar spelandes längs väggarna delade av nästan slutna persienner.
Tysta är de, korridorerna.
Här hörs dina fotsteg som om de vore tysta trippanden, snarare än bestämda steg av fötter i skor.
Bland dessa grå, oändligt långa väggar måste du gång efter gång höja armen och se att du verkligen finns och är synlig.
Här är du så som du alltid fruktat att du skulle bli, och bilden som framträder och är din framtid, är inte vad du vill se.
-Skulle du då försöka?
-Nej.

I en värld som din, där världen utanför är matt och delad av oändliga rader persienner, kan ibland synen av en blek arm, inte vara nog.
I en värld som din, där en oändlig tomhet är instängd och belägrad av väggar som suger märgen ur livet, kan ibland ett matt solljus vara outhärdligt.
Nu känns dina fötter som fastgjutna i marken, hela din bål är vek. Målet som en gång fanns i ditt sinne är avlägset, knappt ens med ansträngning kan du frammana en bild av det för dina ögon.
-Skulle du då försöka?
-Nej.

Då är straffet för din klagan förvisning.
Din förmätenhet sänder dig till en annan värld.
En värld där tomma, långa, grå korridorer istället är en oändlig yta.
En yta fylld av inget, utan varken golv att stå på eller väggar att luta sig mot. Och där luften är det enda som finns, men den är så tjock att din strupe vägrar svälja den.
Så skriker lungor.
-Skulle du då försöka?
-Nej.

Tystnaden här är som ingen annan tystnad.
Den dödar dig och är så tung att den växer till ett dån i dina öron, och skakar hela din kropp. Likt tusen godståg kör dånet över dig. Det sliter dina lemmar från din kropp och lämnar dig kvar som om du aldrig funnits.
Och där en blek arm en gång satt, i en annan värld, är nu inget.
-Säg då ett nummer.
-14
-Fel.

Henrik Andersson '98

Tillbaka