| Jord och berg En man fann sig en dag vandrade på en väg, vilken visste han då inte. Vägen varpå han vandrade var varken rak eller slät. Tvärtom bröts den av skarpa kurvor och branta backar, likaså omgivningarna ändrade form och karaktär. Vid resans början var det som en ljuvlig sommarmorgon, gräset längs vägens kanter höljdes av en duvgrå matta av dagg och från trädens blad föll tysta, tusenfärgade vattendroppar som på en sekund reflekterade solens milda gryningsstrålar. Vägen nästan döljdes bland mjuka formationer av buskar och låga träd, vars lövvalv glänste likt guld i gryningsskenet. Bortom detta såg han intet, och fann heller ingen mening därtill. Längs vägens vindlande gångar fann han en man; en mycket gammal man, formad som åldern själv. Med långt vitt hår och skägg, och med hud som barken på ett träd. Helt klädd i vitt var han och hans bonad glimrade likt silver i solen. Vandraren såg mannens läppar röra sig och forma ord, tysta ord som inte hördes utan endast förmedlade sitt budskap genom känslor, smaker och lukter. Med ens blev vandraren medveten om omgivningarna. Det växandes mjuka och välvande former. Bladens mörka gröna färg, en livets färg. Skönheten hos skapelsen som visades i sin fulla glans framför hans ögon, gjorde honom djupt ödmjuk och fick honom att inse sin egen lycka över att få uppleva och vara delaktig i något så vackert. Men det förmedlade också känslan av ansvar för allt levande. Så formades ur denna orgie av upplevelser en mening, sagd av en röst så djup som de djupaste hav och de mörkaste valv: Ingenting är evigt, endast jorden och bergen. Med en klarhet som han aldrig förut upplevt framstod nu allt mycket självklart, mycket vackert och starkt, genialiskt konstruerat, men på samma gång så sårbart. Med denna insikt i tanken vände han sig mot den gamle mannen men fann då att han försvunnit längs vägen och nu endast skymtade som en försvinnande siluett mot horisonten. En god stund senare nådde vandraren ett parti av vägen som kantades av kala gröna kullar och sneda stenar, fångade i en position påminnande en bugning. Där fanns också ruiner, och andra tecken på att denne vandrare inte var den förste. Här ruvade inga skuggor av rädsla eller ondska, men en djup vördnad föll över vandraren vid tanken på vilka som bebott ruinerna för så länge sedan. Vart var de nu? Döda och glömda, var det också hans öde. Med blicken sänkt mindes han vad som honom sagts: Ingeting är evigt, endast jorden och bergen. Långt innan vandraren väntat sig det, fann han att solen nått sin kulmen och nu långsamt vände åter mot himlaranden. Han förstod att målet nu var nära, men att stegen behövde skyndas på. Framför sig såg han en ständigt växande rand av höjder som tycktes spärra hans väg där de strävade längs horisonten, och slutade i ett molnkransat berg. Ett väldigt berg, vördnadsbjudande i sitt majestät, och skrämmande i sin storhet. Vägen ledde uppför bergets branta backe och slutade inte förrän toppen var nådd och hela världen bredde ut sig framför hans ögon. Från berget som var hans ålder såg han så tillbaks på den väg han så mödosamt beträtt; litet suddig och avlägsen tycktes den honom. Och så fann han att vägen som tyckts honom så lång, ändå vid resans slut varit så försvinnande kort, nästan som om den aldrig inträffat. Henrik Andersson '96 |
||||
|