| Att ge blommor Halvvägs framme, och lika långt tillbaks. Mina fötter styr stegen genom bussens snöslaskiga gång. Bredvid skriker munnar och armar fäktar. Skrik och viskningar, slag och skvaller. Och jag. Bland gula tänder och ständigt oljud sätter jag mig. Alltid samma plats. Störas, jag låter mig störas. Så mycket lättare då att tro så mycket på sig själv. Tandkräm och filmjölk och för vissa ingen frukost alls. Vissa glatt uppsluppna, andra surt tysta och trötta. Luften jag andas smakar dumma tankar och meningslösa konversationer. Själva bussen skälver av vrede, frustar avgaser och tjuter i vredesmod över deras dumhet. Rutor av glas. De omsluter mig och jag sitter däremellan, dumt stirrande med döda ögon. Så medveten om andra, men blind för mig själv. Frost och imma på glaset. Kalla fingrar och en del i handskar. Utanför är allt vitt, kallt och åkrar. Bilar bakom, vindrutetorkare i snöyran, kisande ögon för att se. Men ändå så kort. En läderhandske som fallit ner i gången, nu våt och förstörd för resten av dagen. Sång från högtalare, knappt hörbart. Med vana händer navigerar chauffören bussen genom en värld av tillfälligt kaos. Nu hör jag ingenting, men jag ser. Är asfalten röd där framme. Hjul slirande, utan fäste. Chaufförens ögon inte längre så kisande, och händer slitande i ratten. Ett ögonblick av tystnad, och med blicken framåt undrande. Så ett skri och händer famlande efter vad som helst. Är det här rätt väg? Tystnad; tunna rökstrimmor knappt synliga, falnande eldar, vitt skum från brandsläckare, blåa ljus och varningsblinkers. Poliser och Brandmän, sjukvårdare och nyfikna. Bårar, sjukvårdsutrustning och ångande blodfläckar i snön. Vart tog de dumma tankarna och de meningslösa konversationerna vägen. Armarna är av och munnarna är tysta, ögonen tomma. Inga skrik, inga viskningar, inga slag och inget skvaller. Är jag framme nu? Henrik Andersson '97 |
||||
|