Karl XII är utan tvekan den mest omdebatterade och omdiskuterade, antagligen också den mest komplicerade, av de svenska kungarna, det råder ingen brist på tillförlitliga porträtt men både i det fallet och i fallet angående hans personlighet finns det två skilda läror. Oberoende av den enskilde konstnären och tidpunkten kan man urskilja två ansiktstyper. På den ena figurerar han som ungdomlig med avrundade konturer och rörliga drag, och på den andra finner vi ett ansikte som med sina sammansatta, åtstramande och kantiga drag ger intrycket av en otillgänglig personlighet.
Skillnaden beror enligt forskarna inte på ålder, även om den senare typen är vanligare efter 1715, då det finns exempel på den rundare och mer avspända varianten ända till slutet och den kantiga förekommer redan från ungdomsåren.
Det är svårt att få grepp om både Karl XII:s utseende och personlighet. Beskrivningarna skiftar och går i vissa fall stick i stäv med varandra. En ung svensk student som 1707 fick tillfälle att iaktta kungen på nära håll sade att inget av de porträtt han tidigare sett av kungen var verkligen likt honom och tillfogar också att "det är svårt att minnas hans drag då man inte längre befinner sig i hans omedelbara närhet".
Angående hans personlighet finns också två skilda uppfattningar, de brukar sammanfattas som den gamla skolan och den nya skolan. Enligt den gamla skolan är Karl XII en inbiten och fanatisk krigarkung som genom sina ständiga härjningar i främmande länder och genom att försitta alla möjligheter till fredsavtal göra slut på Sveriges stormaktstid. Den nya skolan menar att Karl XII var en skicklig härförare som med sin vilja och förmåga försvarade landet mot övermäktiga fiender.
Men vissa drag hos Karl XII:s personlighet är universellt, oberoende av skola. Hans förkärlek för det svåra och för stora och omvälvande lösningar, motvilja mot kompromisser och förmågan att vidhålla en målsättning till det yttersta. Forskare och historiker enas också om att Karl XII genom sitt personliga föredöme, sin beredvillighet att dela krigarens umbäranden och faror tillvann sig soldaternas totala hängivenhet i enastående hög grad att han kunde forma armén till ett effektivt och pålitligt redskap för sina planer.
Också om hans skicklighet som taktiker i krigande stund så att säga råder stor enighet historiker emellan. Hans förmåga att anpassa och fördela trupperna och dra så stor fördel som möjligt av terrängen vann många slag under kriget. Men hans helhetsstrategi och sättet att föra kriget har kritiserats från skilda håll, främst gäller det hans beslut att förlägga krigsskådeplatsen till Polen och de ryska fälttåget 1707-09.
Karl XII hade dock en stor defekt som kanske var den avgörande orsaken till Stormaktssveriges kollaps. Han var alltsedan ungdomsåren beskaffad med ett överdrivet sinne för slutföra något som han trodde på och lät sig inte bevekas ens av sina egna behov, inget fick gå före Sverige och allt han gjorde gjorde han i en ridderlighetens anda. Oförmågan att lämna en ofullständig uppgift höll honom kvar i Polen i sju år, sju år som istället kanske skulle ha används för att skapa pakter och bilda allianser med andra europeiska länder, möjligheterna var många. Men Karl XII ville vara utan allierade och ville inte dras in i det storpolitiska maktspelet som pågick i Europa men som han själv och Sverige i allra högsta grad redan var inblandade i. Det sades att Karl XII i segerns ögonblick var den mest anspråkslösa av människor, men i nederlagets stund var han hård som en klippa. Kanske en ridderlig inställning men inte hälsosam för den som redan hade oddsen emot sig. Delvis på grund av dessa faktorer tvingades Sverige käpa ensamt mot övermäktiga fientliga sammanslutningar. Sålunda var hans mission mot Ryssland dömd att misslyckas. Kanske.
En sak är säker, Karl XII var beredd att offra allt för sitt land och skydde inga medel för att försvara de gränser han ärvt. Karl XII var ingen Krigarkonung av egen vilja, i en annan tidsålder hade han utan tvekan blivit en stor kung också i fredstid. Hans djupgående intressen i vetenskapliga och humanistiska ämnen och hans för sin tid ovanliga religiösa öppenhet gjorde honom till en personifiering av Voltaires upplysta despot. Vissa menar att Karl XII satt djupare spår i sammhällsutvecklingen än någon svensk gjort vare sig förr eller senare. Många radikala reformer med syfte att effektivisera förvaltningen som Karl XII införde, till exempel självdeklaration, förmögenhetsskatt, skatteförenkling och kansliordningen avskaffades efter hans död men somliga har i sina grundtankar återinförts långt senare.
För att Karl XII verk ska komma till sin fulla rätt krävs dock att man jämför dem med de förutsättningar och de omständigheter som rådde under denna tid. Utan en stark kungamakt och den karolinska armén och den välfungerande statsapparat som Karl XI byggde upp och som Karl XII nyttjade hade Sverige kanske inte existerat som fri nation idag. Man får inte glömma att Sverige under 21 år befann sig i ett regelrätt försvarskrig mot först Ryssland, Polen-Sachsen och Danmark-Norge och efter 1715 också mot Hannover och Preussen, och under hela denna tid stod Sverige självt, utan allierade. Det är högst troligt att Sverige blivit uppstyckat mellan de gryende Tyska staterna och det allt starkare Ryssland om Karl XII varit en mindre hängiven kung och en mindre skicklig fältherre.
Den unge akademikern Anders Alstrin som besökte kungen i Altrandstädt ger oss denna bild av kungen: "Ingen fysionomi förekommer mig så underlig och obegriplig som kung Karls. Det är något särdeles, jag vet inte vad för vördnadsbjudande och liksom förskräckande. Dock bär han sig så simpelt åt i allt, sitter alltid så tankfull att jag intet så säga; krokryggig sitter han, stiger plumt iväg när han går… Sålunda kan ock ingen förstå sig på honom och hans humör och hans sinne".
Det är också så Karl XII går till historien, som en personlighet ingen riktigt kan få grepp om, ena stunden så enkel, lättförståelig och munter, annars otillgänglig, sträng och hård. En känd tänkare sammanfattade Karl XII:s levnad med följande, odödliga citat: "Karl XII var enastående snarare än stor, beundransvärd men ingenting att efterlikna. Hans levnad kan lära konungarna att en fredlig och lyckosam regering är mycket förmer än all denna krigarära".

Henrik Andersson '96

Tillbaka