Hur Sverige blev en stormakt

Sverige var under många århundraden ett land i Europas utkant, ett glest befolkat bonde-sammhälle som kom ur medeltiden först 100 år efter Centraleuropa. Att detta lilla land i Europas periferi kom att bli en ledande makt i Europa under 1600-talet var det antagligen ingen som anade hundra år tidigare, faktum är att hela Sveriges existens som självständigt land hotades flera gånger och Sveriges historia har varit både lång och krokig.
Att Sverige överhuvudtaget existerar idag kan vi tacka ett flertal personer för, men kanske främst Gustav Vasa. Även om vi idag vet att han inte var den landsfader han utmålades som av äldre tiders historievetare, kan vi ändock enas om att han gjorde mycket gott, och trots alla uppror och olyckor som inträffade under hans tid som kung var Sverige i ett betydligt bättre skick då Gustav Vasa lämnade tronen än när han hamnade på den. Vid hans död var Sverige ett erkänt rike med ordnade finanser och för tillfället säkrade gränser.
Hans söner Erik och Johan ändrade på det. Genom slösaktigt leverne och misslyckade frierier och krig kom det sig att när Gustav Vasas yngste son, Karl slutligen nådde tronen var Sverige i ett mycket utsatt läge, med krig på praktiskt taget alla fronter. Faktum är att Sverige var en hårsmån från att bli Danskt under det så kallade Nordiska Sjuårskriget (1563-1570).

Det nordiska sjuårskriget
Orsakerna till kriget var många och gick tillbaka långt i tiden. Danmark hade i allt sedan Kalmar Unionen upplösts försökt återbilda denna igen, med Danmark som ledare. Men Sverige ansåg sig numera vara jämbördigt med Danmark och ville inte alls vara med om att bli en, likt Norge, lydstat till Danmark. Och för att understryka Sveriges likvärdighet med sin granne hade Gustav Vasa några decennier tidigare låtit göra om Sveriges riksvapen, och satt de danska leoparderna jämte de svenska kronorna. Detta väckte naturligtvis starka känslor i Danmark, som svarade med att på samma sätt som svenskarna tagit deras leoparderna, ta svenskarnas kronor. Detta blev orsak till många krig under det sekel som följde. 1561 hade också det Livländska Reval inlemmats i det Svenska riket, vilket sågs som ett hot mot både Danmark och Lübeck och blev en förevändning för den allians mellan dessa vars syfte var att krossa Sveriges anspråk på den viktiga Ryssland handeln, som kunde kontrolleras från Reval
Den utlösande faktorn var dock att en svensk flotteskader vägrat göra honnör för en dansk flotta utanför Bornholm, en strid utbröt i vilken danskarnas skepp sänktes och svenskarna kunde återvända till Stockholm.
Kriget gällde ytterst herraväldet över Östersjön och Danskarna hade med Lübecks hjälp skurit av svenskarnas tillförsel av livsviktiga varor, främst krigsförnödenheter och salt. Sveriges fiender kom att behärska Östersjön, men blockaden visade sig vara otillräcklig då Sverige vid denna tid var tämligen okänsligt för en avspärrning. Därför krävdes för en avgörande dansk seger direkta militära insatser, både på land och till sjöss.
På land segrade danskarna och svenskarna fick dra tillbaka sina trupper och använda sig av den taktik som ryssarna i senare tider skulle komma att nyttja, den brända jordens taktik.
Det var ett tag så illa att en dansk armé var så långt norrut som i Norrköping, men den tvingades vända åter på grund av proviantbrist.
Kriget blev i längden dock ohållbart för danskarna, armén av hyrda knektar blev för dyr och man tvingades släppa tanken på att kuva Sverige helt, vilket hade varit den ursprungliga tanken. Dessutom gick den danska flottan under utanför Gotland i en storm och den svenska kunde utmanövrera resten av Lübecks och Danmarks förenade sjöstridskrafter.
Den 13 december 1570 slöts freden utan några geografiska förändringar, Sverige avstod från sina anspråk på skånelandskapen och Danmark avstod från sina anspråk på Sverige. Men för att återfå den för Sverige livsviktiga Älvsborgs fästning tvingades svenskarna betala en enorm lösensumma, 150 000 daler silvermynt.
Detta blev utan att man då visste det, danskarnas stora olycka och för Sverige början på en lysande industri, och Stormaktstiden.

Det ekonomiska uppsvinget
Freden efter Sjuårskriget sades vara evig, men blev i själva verket upphov till att Sverige och Danmark låg i krig i nästan 100 år till, men detta var det sista kriget mellan länderna som Danmark var den dominerande parten. Att styrkeförhållandena skulle ändras var det ingen som anade, men allt hade börjat då svenskarna för att kunna betala den enorma lösensumman för Älvsborgs fästning började utvidga den svenska kopparindustrin.
Den hade hittills varit av tämligen begränsad omfattning men kom nu att bli en storindustri och en viktig inkomstkälla för Sverige under de år som följer. Det snabba ekonomiska uppsvinget som följde hade antagligen inte varit möjligt utan krigen, det var krigens behov av pengar som tvingade Sverige att söka inkomstkällor och finna handelspartner.
Under början av 1600-talet, då Gustav II Adolf övertagit kronan från sin far Karl IV, expanderade den svenska koppar och järnindustrin i snabb takt. Sverige fick med tiden nästan monopol på dessa värdefulla metaller, ty detta var under barockens tidevarv, då ståtliga palats och kyrkor uppfördes och alla skulle de ha koppartak. Men snart slog järnexporten ut kopparen i betydelse, även här blev vi störst i Europa.
Således tjänade Sverige på det 30-åriga kriget genom att alla krigen krävde enorma mängder järn för kanon och gevärstillverkning, och detta kunde Sverige förse de krigande parterna med. Och samtidigt som dessa slogs sinsemellan i Europa övertog Gustav II Adolf Kexholm, Viborg och Ingemanland i nuvarande Ryssland, och Estland och Livland i Baltikum. Nya tullinkomster kunde adderas till rikets inkomstkällor och Sverige framstod alltmer som Östersjöns nya härskare.

Det 30-åriga kriget
På kontinenten utspelades under tiden det mest omfattande krig som hittills utspelat sig i dåtidens Europa, det 30-åriga kriget. Detta var i själva verket inte ett enda krig utan en mängd krig som pågick under en 50 årsperiod.
Det började som ett religionskrig. Många länder och småstater i norra Europa övergick till protestantismen under 1500-talet. Den katolska kyrkan slog tillbaka genom motreformationen vilket ledde till blodiga strider i länder som Frankrike, Nederländerna, England och i de nordtyska småfurstestaterna. Dessa gick 1608 samman i en allians kallad Unionen. Det var tänkt som en motvikt till det mäktiga Habsburgska kejsardömet, som på kartan i varje fall var Europas mäktigaste land. Det bestod i teorin av alla länder från Östersjön i norr till Adriatiska havet i söder, från de Spanska Nederländerna vid Engelska kanalen i väster till Karpaterna i öster.
Habsburgs spanske gren regerade också över Spanien och Portugal, och därmed nästan hela den nya världen i Amerika. Det var dock en något bräcklig konstruktion, och det enda som enade alla landsändar med varandra var kejsaren i Wien.
Kejsarens härar leddes av Jean Tserclaes Tilly, som härjade vilt i bland de Tyska småfurstendömena och lyckades utan svårighet upplösa den protestantiska Unionen 1621.
Nu kände sig Nederländerna och England hotade och även det katolska Frankrike reagerade mot Tillys framgångar. Kampen mellan Frankrike och det Habsburgska väldet hade pågått sedan 1490-talet och nu såg Kejsaren ut att få övertaget.
År 1624 vädjade Frankrike, England och den fria delen av Nederländerna till de nordiska länderna om att bilda en protestantisk allians för att komma till de tyska protestanternas hjälp.
Både Danmarks Kristian IV och Sveriges Gustaf II Adolf fick budet. Gustaf Adolf som för tillfället var upptagen med nya erövringar i Livland begärde att få bli den protestantiska alliansens härförare och krävde en armé på 50 000 man och två hamnstäder, en vid Östersjön och en vid Nordsjön, som garanti mot Danmarks hållning. Dessutom skulle en allierad flotta ställas under svenskt befäl.
Kristian, rädd att Sverige skulle få några fördelar satte sitt bud betydligt lägre och fick därför uppdraget att bli alliansens ledare.
Vid budet om detta lär Gustav Adolf ha ryckt på axlarna och sagt "väl unnas Dansken denna dans", innan han återvände till sitt eget alltmer framgångsrika krig i öster.
Så fick alltså Danmark, med stöd från sina allierade självt gå till aktion mot den framgångsrika kejserliga armén.
I augusti samma år möttes de båda arméerna. Kristian led ett fruktansvärt nederlag och tvingades dra sig tillbaka bara för att följande år få hela Jylland besatt av Tillys armé.
Danmark var slaget och tvingades ur kriget.
Nu fanns bara en fiende kvar för kejsaren, Sverige.

Slaget vid Breitenfeld
Nu hade kejsarens trupper kommit också till Sveriges del av Europa och de svenska trupperna stod öga mot öga med Tillys hittills obesegrade armé.
Men även om Gustav Adolf förstod att kriget nu var oundvikligt väntade han gärna litet.
För Sverige gällde det att hamna i ett så fördelaktigt startblock som möjligt. Därför sändes förhandlare till alla av kejsarens fiender. I alla de Europeiska länderna och så långt bort som till Tsarens Moskva och sultanens Konstantinopel. Men förhandlingarna gav klent resultat och det gick mer och mer upp för Gustav Adolf att Sverige stod ensamt mot kejsaren.
Men istället för att tveka gick nu svenskarna till verket och 1629 rustade hela landet för det kommande kriget. Man hade redan bestämt att man hellre skulle förekomma kejsaren än att förekommas, eller som man på den tiden sade det: "Det är bättre att vi binder våra hästar fiendens gässlegårdar än han i våra".
1630 sjösattes de svenska armén för överfarten till kontinenten, efter diverse missöden nådde slutligen armén den 26 juni Tysklands kust.
Svenskarna upprättade sitt högkvarter i Stettin i väntan på vad kejsaren skulle ta sig för.
Kejsaren som trodde sig ha besegrat alla sina fiender tog först inte det svenska hotet på allvar, men efter ett antal svenska mindre framgångar i norra Tyskland sändes de Habsburgska härarna åter ut.
Då de Tyska småfurste staterna märkte utav de svenska framgångarna blev de genast mer intresserade av allianser och de viktigaste allianserna Sverige slöt var med Sachsen och med Brandenburg och detta innebar att Sverige kunde möta den kejserliga armén på lika villkor, hittills hade svenskarna alltid varit för underlägsna i antal. Nu vågade Gustav II Adolf möta sina fiender i ett fältslag, något som varje erfaren fältherre undvek då slagets utgång kunde vara mycket oviss.
Kejsarens militära överbefälhavare var återigen Tilly, nu 72 år gammal. Han hade hittills inte förlorat ett enda fältslag, och trots att hans härar ännu var större än protestanternas undvek han att komma för nära den svenska hären för att undvika ett fältslag. Men hans fältmarskalk Pappenheim ville ha strid.
Den 7 september på de vida slätterna utanför staden Leipzig vid byn Breitenfeld möttes de båda härarna. I en flera kilometer lång front anföll Gustav Adolf den kejserliga hären som ställts upp så som Tilly alltid ställt upp den, i den spanska klassiska krigsskolans stora tunga fyrkanter, i upp till trettio man djupa led. Pikenerarnas nära sex meter långa pikar stack upp som en skog i mitten, musketerarna stod framtill med sina grova bössor som krävde nittio handgrepp för att laddas om och som måste ligga på en gaffelställning då de avfyrades.
Till skillnad från de svenska soldaterna var de kejserliga väl bepansrade och de bildade en tillsynes ogenomtränglig mur av järn gevär och pikar.
Där stod Tillys perfekt uppställda armé exakt så som den skulle stå enligt all militär erfarenhet och tradition. Dessutom hade de solen i och den friska västliga vinden i ryggen och kanonerna hade medlut.
Men detta skulle bli det sista slaget då härar ställdes upp på detta vis, Gustav II Adolf revolutionerade krigskonsten och Tilly kom att bli den siste fälltherren av den gamla skolan, och Gustav II Adolf den förste av den nya skolan.
I hans här dominerade musketerarna istället för pikenarna som i Tillys armé. De svenska musköterna var också betydligt lättare än kejsarens och de kunde skjuta tre gånger snabbare. Den svenska hären stod också uppställd på ett annorlunda sätt än den kejserliga, här fanns inte de jättelika otympliga fyrkanterna som Tillys armé bestod av, där bara de främsta leden kan göra någon nytta. Svenskarna kom formerade i sex man djupa avdelningar, så kallade träffar. De hade därmed inte bara större eldkraft än fienden de var också mer lättmanövrerade, så att kungen kunde ändra arméns uppställning mitt under slaget.
Det svenska artilleriet skilde sig också från kejsarens. Det svenska var lättare och liksom soldaterna därmed också lättare att flytta under slaget. Det kejserliga bestod av ett fåtal gigantiska pjäser som inte kunde rubbas utan ett dussin hästar och flera timmars arbete.
Slaget inleddes av att kejsarens fem tusen beridna kyrassiärer avancerade mot den svenska högerflygeln för att som de alltid tidigare gjort, rida rakt igenom fiendens ställningar men de möttes istället av en mördande eldstorm som ingen sett tidigare. Svenskarnas första led hade gått ner på knä, bakom dem hukade det andra och bakom dem stod det tredje rakt, alla sköt på en gång då kyrassiärerna var inom skott håll. Riddarna som aldrig mött en sådan front kastades tillbaka och tvingades till reträtt. Men innan Tilly hunnit omorganisera sina trupper gick det svenska rytteriet till anfall, det var betydligt lättare än kejsarens och hade inga otympliga rustningar och lansar. Det traditionella kavalleriet red i trav fram mot fienden och sköt av sina eldvapen och vände sedan och lät nästa led av ryttare göra likadant, men det svenska kavalleriet vände aldrig utan drog värjan och red rakt in i fienden och högg ner vad de kunde. Då de återvände till sina egna linjer hade svenskarnas musketerare laddat om och en ny plutoneld mötte kyrassiärerna som återigen anföll. Så fortsatte det, sju gånger anföll kejsarens riddare, som hittills alltid segrat, de svenska linjerna, men de drevs varje gång obevekligt tillbaka med stora förluster.
Nu var hela det tre kilometer breda slagfältet täckt av krutrök och döda soldater, då satte Tilly in sitt huvudanfall, de tunga fyrkanterna som i en skog av pikar marscherade framåt i tätt slutna led.
Den sachsiska delen av hären som fick ta emot huvudstöten splittrades och sachsarna flydde hals över huvud och lämnade den svenska trossen till Tilly.
Sachsarnas flykt ändrade radikalt på styrkeförhållandena, nu var Tillys armé betydligt större än Gustav Adolfs, men han förmådde inte utnyttja situationen. Ty på andra sidan slagfältet hade Kungen själv med några regementen finnar, östgötar och smålänningar lyckats erövra Tillys artilleri. Dessa riktades mot de tätt slutna fyrkanterna och orsakade stor förödelse.
Nu var slaget avgjort, Tillys ena flygel hade försvunnit i jakt på sachsarna och den andra hade flytt och själv var han omringad och mycket nära att bli tillfångatagen. Men den gamle fältherren lyckades rädda sig själv från slagfältet innan den var försent men hans soldater stod kvar och kämpade en sista meningslös strid i ytterligare fem timmar.

Gustav II Adolfs död
Den svenska segern vid Breitenfeld innebar att vägen söderut stod öppen för Gustav Adolfs armé, den svenska hären marscherade söderut och intog och plundrade stad efter stad och kom så långt som till München då man tvingades vända åter. Anledningen var att kejsaren lyckats sätte samman en ny armé som under ledning av en märklig man vid namn Wallenstein som härjade i de provinser svenskarna just besegrat, Gustav Adolf som stod i begrepp att erövra kejsarens hemstad Wien tvingades återvända för att möta det nya hotet.
Vid Nürnberg befäster sig den svenska armén i väntan på fienden. Men Wallenstein som anländer några dagar senare anfaller inte utan gräver istället också han ner sig en bit utanför staden och placerar sig så strategiskt att de svenska försörjnings vägarna blir avskurna, Gustav Adolf kallar då på förstärkningar som också anländer och från tre olika håll. De lyckas stänga in Wallenstein som nu inte heller kan försörja sin armé.
Så där ligger nu sammanlagt långt över 50 000 soldater nergrävda och avvaktande men stridsberedda.
Så ligger härarna i en månad och situationen på båda sidor blir allt värre, Gustav Adolf är den som först tröttnar på den meningslösa katt och råtta leken, han anfaller Wallensteins linjer men luras in i ett bakhåll, tusen allra tappraste svenskarna dör och detta innebär Gustav Adolfs första prestige förlust under kriget.
Gustav Adolf beslutar sig för att lämna den omöjlige fienden och styr norrut och skjuter upp drabbningen till senare då ett bättre utgångsläge kunde yppa sig.
Några veckor efter Gustav Adolfs armé följde Wallensteins, på betryggande avstånd. Inför denna styrkemätning hade protestanterna det bästa utgångsläget, Gustav Adolf hade 150 000 man till sitt förfogande medan katolikerna hade omkring 100 000, innan Breitenfeld hade situationen varit omvänd.
Det fanns två anledningar till varför Svenskarna måste ha ett snabbt avgörande mot Wallenstein, först och främst måste man behålla greppet om det viktiga Sachsen och sedan måste man också behålla initiativet för att kunna motivera de allierade att fortsätta stödja Sverige.
Det hade nu blivit höst och Wallenstein trodde inte att något avgörande slag skulle stå detta år, han beslöt därför att lägga sin armé i vinterkvarter, därmed delade han upp sina styrkor och nu kom det tillfälle som Gustav Adolf väntade på och han skred genast till verket.
I full slagordning ryckte den svenska hären fram mot den lilla staden Lützen, i närheten av Breitenfeld där det förra stora fältslaget stod, där Wallenstein befann sig.
Man lyckades dock inte överraska Wallenstein men svenskarna hade den större armén och man hoppades på att kunna avgöra kriget här.
Hela natten ställde Wallensteins soldater upp sig på fälten utanför staden och på morgonen gick svenskarna till anfall. Men denna gång stod inte de kejserliga soldaterna i de otympliga fyrkanterna, nu stod de uppställda likt svenskarna själva ställde upp sig.
Nu lade sig en tät dimma över platsen och gjorde det omöjligt att på något vis samordna arméerna och striden som följde kom att stå man mot man och framåt tolvtiden hade dimman tätnat så pass att man endast såg några meter framför sig.
Kungen kämpade mitt i stridens kaos och lyckades komma för långt ifrån den svenska huvudstyrkan och hamnade mitt i en fiendehop. Han sköt med sina pistoler och gick i närstrid med värjan. Han blev träffad av en muskötkula i vänstra armen men lyckades med hjälp av svenska ryttare som anlänt ta sig ur striden och fick såret omskött.
Då han tillsammans med fem följeslagare skulle ta sig tillbaka till de svenska linjerna red de vilse och rakt in i fiendens linjer. Kungen träffades återigen av en kula och föll ur sadeln och släpades med ett stycke hängande i stigbygeln på sin vilt galopperande häst. Tre av kungens följeslagare dödas, en utav de överlevande tror att kungen är död och rider i tillbaka för att underrätta den svenska stridsledningen om vad som hänt.
Kungen levde dock, han låg på rygg i leran svårt blödande. Den femte följeslagaren, en av kungens pager följer kungen efter att han fallit ur sadeln kommer fram till den sårade, som är oförmögen att resa sig upp. Pagen försöker få upp honom på sin häst men misslyckas och under tiden anländer några kyrassiärer som frågar vem den sårade är, pagen svarar bara att det är en officer. Kyrassiärerna hugger då ner honom. Sedan frågar de kungen vem han är och han svarar med matt stämma: "Jag är kungen av Sverige". De försöker då släpa honom med sig men orkar inte särskilt långt, de skjuter då honom genom huvudet och sticker honom genom bröstet.
Slaget fortsätter dock, det böljar fram och tillbaka hela dagen utan att någon tycks komma ett avgörande nära, till sist, då svenskarna gör sig beredda att retirera gör istället Wallenstein det, men i ordnad trupp. Svenskarna står alltså kvar på slagfältet men de vinner inte slaget.

Det som sedan hände
Innan slaget vid Lützen var Sverige utan tvekan Nordeuropas starkaste land, två framgångsrika år med jättelika militära framgångar lade grunden till den svenska stormakten, som kan tyckas kort men av samtiden antagligen inte uppfattades som sådan. Vi kan till exempel dra en parallell till Sovjetunionen, den svenska stormakts tiden varade längre än Sovjets.
Sverige lyckades även efter Lützen förhållandevis bra, mycket tack vare en av Sveriges genom alla tider störste statsman, Axel Oxenstierna, som höll ihop riket och ordnade finanserna.
Nya militära framgångar följde då Karl X Gustav, efter att Gustav II Adolfs dotter Kristina avsagt sig tronen tog över den. Genom en av krigshistoriens mest vansinniga marscher gick Karl X Gustav över det isbelagda havet från Tyskland och besegrade danskarna i ett krig som danskarna startat för att återvinna de län Gustav II Adolf vunnit några decennier tidigare. Men nu fick istället Danmark vid fredsslutet 1658 avträda Skånelandskapen och en stor bit av mellersta Norge och också Bornholm. Nu var Sverige så stort som det någonsin skulle bli. En god bit av Norge, hela Finland och stora delar av Livland, Gotland, Ösel och Bornholm samt de rikaste och viktigaste delarna av Nordtyskland.
Men dessa freder skapade nya konflikter, som vanligt främst med Danmark, men senare också med Sachsen och till sist med det land som kom att bli det svenska stormaktsväldets under gång, Ryssland, den sovande jätten i öster som först i början på 1700-talet kom ur medeltiden och kunde börja konkurrera med Sverige om makten i Nordeuropa.
Under slutet av 1600-talet byggde Karl XI upp ett stabilare Sverige med en stående armé på 90 000 man och med ett fungerande vägnät och med fungerande kommunikationsleder. Men efter hans död var tronarvingen, Karl XII, inte ens myndig och Sveriges fiender vädrade återigen morgonluft.
År 1700 gick Sveriges fiender samman i en allians vars syfte var att kuva Sverige och återta de förlorade landskapen. Men man underskattade den unge kungen, och den armé som Karl XI hade byggt upp blev den mest välorganiserade, välutrustade och slagkraftiga som Sverige någonsin haft.
Danmark besegrades efter bara någon vecka och ryssarna som invaderat Livland och belägrat den befästa staden Narva besegrades i ett enda slag av 8 000 karoliner, de svenska soldaterna.
I nästan ett decennium härjade sedan den karolinska armén i Polen och Sachsen och Karl XII lyckades avsätta den Polske kungen och satte istället dit en svenskvänlig sådan. Med ryggen fri kunde han nu vända sig mot ryssen för att kväva honom i sin linda.
Men ryssarna vågade aldrig möta den svenska hären i ett öppet fältslag utan gjorde som man senare skulle göra mot Napoleon och Hitler, man drog sig undan och brände landet efter sig, så svenskarna fick svälta. Efter två års vedermödor kunde slutligen Karl XII få ställa upp sin armé mot ryssens. Men hans egen armé var bara en spillra av vad den varit då han först marscherade in i Ryssland, nu var man utan proviant och utan kulor och krut och utan något artilleri. Men fortfarande vägrade ryssarna att möta svenskarna på slagfältet.
Till slut tvingade hungern svenskarna att anfalla den mångdubbelt större och väl befästa ryska armén. Slaget som följde var slaget vid Poltava. Där, mitt på Ukrainas stäpper gick den svenska stormakten under och förmådde aldrig att resa sig åter.

Henrik Andersson '96

Tillbaka