Tre småkriminella killar och en kock satsar 25000 pund var för att delta i ett pokerparti. Det går åt helvete, och plötsligt är de skyldiga den lokala gangsterbossen en halv mille. De får en vecka på sig att få fram pengarna, sen blir det betalning in natura i form av fingrar och tår. Men det är lugnt. De har en plan...

Det här är definitivt den bästa filmen jag har sett på länge. En härlig mix av bisarr humor och våld, tusen gånger bättre än Pulp Fiction. Jag har fortfarande inte slutat le sen jag kom ut ur salongen, så jag kan bara säga: se den. Se den. Du kommer inte ångra dig...

Det börjar med köksbordsrasism och slutar med organiserad nazism. Derek har minst sagt hamnat lite snett i tillvaron. När några biltjuvar (svarta såklart) försöker stjäla hans bil blir han rejält förbannad och ställer till det ordentligt. Så efter tre år på Chino har han tänkt om och insett det meningslösa i att hata. Problemet är bara att hans lillebror Danny som avgudar honom har slagit in på samma bana, och att nassegänget inte kan acceptera hans förändring... American History X är en bra och stark film, men några töntiga övertydligheter á la Hollywood drar ner helhetsintrycket. Men se den ändå. Ämnet är viktigt och angeläget.

Bukowski är alltid Bukowski. Även den här gången. Det är sunkigt och härligt lågt, men någonting saknas. Det är inte lika ohämmat galet, sjukt och porrigt som i t ex Women, och inte alls lika dekadent. Men eftersom det här var hans sista bok, så man får väl ge honom lite slack. Han var ju ändå 73 när han skrev den...

Okej, det är fortfarande spännande, men räcker det inte snart? Jag vill inte ha något jävla evighetsepos, jag vill veta hur det slutar så jag äntligen kan slappna av.

Jag sträckläser fortfarande. Om det känns bra? Gissa, böckerna kostar 200 spänn styck och det finns åtta kvar att läsa. Ruinerad av en julklapp...

Jag borde ha skrivit om den här direkt efteråt. Nu pallar jag liksom inte... Men okej, jag gör ett försök.
Joe är arbetslös, nykter alkoholist (snacka om motsägande termer), fotbollstränare och bor i någon håla i Skottland. En dag träffar han en kvinna från den Ordnade Världen. Hon har ett bra jobb, fast inkomst, bil... Inte helt oväntat blir de kära i varandra och för ett kort tag är livet som himmelriket på jorden. Men ack så kort den lyckan blev. En av Joes små adepter tycker att heroin är en himla rolig grej. Inte lika kul är det faktum att den lokala drugdealern kommer att låta knäcka benen på honom om han inte betalar tillbaka sina skulder typ omgående...
Vår hjälte rycker självklart ut som räddaren i nöden, och ordnar en deal med knarkbossen. Mot att han kör en bil från plats A till B slipper fotbollsnörden åka rullstol. Självklart får miss Right reda på vad han har gjort, och eftersom det är en misär-film så gör hon slut. Ur hennes synvinkel är det helt förståeligt, samtidigt som Joe faktiskt inte heller har haft mycket till val. För att vinna henne åter vägrar han att köra den den andra avtalade turen och sen kan väl vilken idiot som helst lista ut hur det går...

Vad säger man? Det går liksom inte att sluta läsa, jag måste ju få veta hur det går... Magnifik slutscen i (kan man använda ordet "scen" i det här sammanhanget? Alla svenskalärare klickar här.) Tomans huvud, så engagerande att jag satt och hojtade och levde mig in. Har nog inte känt så stark entusiasm för en bok sen jag läste Den stora tomheten. Den slutar med att de två svurna fienderna går samman för att hämnas en gemensam vän, och det är så vackert... eeh ja. Hursomhelst, jag har redan införskaffat de nästföljande två delarna.

Jag har inte läst så mycket fantasylitteratur, men tillräckligt mycket för att veta att Tolkien är kung och de flesta andra suger. Så när jag fick Farornas väg i julklapp av brorsan blev jag skeptisk. Döm om min förvåning när jag 50 sidor senare upptäckte att jag var fast! Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att det sticker ut från mängden, men sticker ut gör det. Persongalleriet känns levande och storyn är spännande. Dessutom - 700 sidors sträckläsning talar väl sitt eget tydliga språk.

Vill du veta mer? Klicka här eller sök själv på "wheel of time" och "robert jordan", det finns hur mycket som helst...

Det är vinter. Det är kallt. Parisaren Stéphane luffar omkring på den rumänska landsbygden beväpnad med en bandspelare och ett par trasiga sneakers. Han letar efter Nora Luca, en zigensk sångerska vars röst en gång förtrollade hans nu avlidne far. Sent en kväll möter han Izidor, en gammal zigenare vars son just har arresterats av polisen. Izidor är djupt olycklig, men efter att ha delat en flaska vodka med Stéphane ser han honom som ett tecken på att turen har vänt och tar honom med sig till sin by.

Till en början möts Stéphane av misstänksamhet. Tänk om han är en tjuv? Men han blir kvar hos zigenarna och allteftersom tiden går tar de honom till sig. Vänskapen med Izidor blir djupare samtidigt som en ny vänskap tar sin början.
Allt är frid och fröjd, men så en dag släpps Izidors son ut ur fängelset...

Den är varm. Mustig. Kärleksfull. Härlig. Se den.

Parentes: Tydligen finns det två tidigare filmer, The Princes och Latcho Drom, som tillsammans med Gadjo Dilo bildar Tony Gatlifs Zigenartrilogi. Jag får se till att få videon lagad nu...

Det behöver förmodligen inte nämnas, men som vanligt handlar det om brudar och sponken. Alkoholisten Henry Chinaski försörjer sig som poet och författare och fördriver tiden med att supa och träffa kvinnorna bakom den aldrig sinande strömmen av beundrarbrev. Hans enda egentliga problem är att de två intressena inte alltid går så bra ihop... Det finns egentligen inte så mycket att säga: Det är skitiga miljöer, sunkiga människor och bisarra storys... Bukowski i toppform helt enkelt.

Från omslaget:
"En bok om den farliga leken med kärleken, om bedrägeriets olika former och inte minst om generationsmotsättningarna. Den tjugoåriga Bengts kärlek till en fyrtioårig kvinna återges med artistisk finess, och människoskildringen i övrigt är intensiv och rikt fasetterad. Bengt vill hämnas sin döda mor - han anklagar ursinnigt sin far och dennes älskarinna. Men istället blir han själv en bedragare och lögnare i förhållande till fadern och sin egen fästmö. Realismen lever i den briljanta miljöteckningen, i interiörerna från arbetarhemmet uppe på Söder."

Rånörden Ted är kär i puddingen Mary. Mot alla odds lyckas han få henne med sig på den stora Festen. Livet leker men som den nolla han är klantar han såklart till allting. Kvällen slutar med ambulans och sjutton stygn i pungen för Ted som inte har lärt sig Sakernas Ordning när man stänger gylfen.

Tretton år senare bor han fortfarande kvar i samma håla. Terapisamtalen är regelbundna och han drömmer om hur livet skulle sett ut om saker och ting gått hans väg den där ödesdigra kvällen. Mary har sedan länge stuckit från stan men Ted vägrar ge upp hoppet. Till slut repar han mod och bestämmer sig för att försöka hitta henne.
Godtrogen som han är anlitar han snoken och slemmot Pat Healy som genast letar reda på henne. Inte helt oväntat faller aset pladask för läckra Mary och sen är cirkusen igång.

Filmen är ganska kass, det ska sägas. En B-rulle utan charm. Då och då glimrar det till och man viker sig dubbel i stolen av skratt. Men det räcker liksom inte hela vägen. Tempot kunde varit högre, dialogen rappare och skämten sjukare. Den kanske skulle fungera som bakfyllefilm, men bara om man verkligen var nere på idiotstadiet. Nej, kolla in Better of Dead eller någon annan av genrens pionjärfilmer istället. Och upplev lite 80-talsnostalgi på kuppen.

Snott ur Nöjesguiden:
"Kommunikationsproblem, ångest, pedofili och allmäna obsceniteter levererat med en insiktsfull svart humor..."
Kunde inte ha sagt det bättre själv. En kul film helt enkelt.