Maginfluensan har mig i sitt grepp. Det började i lördags morse, jag vaknade av en konstig dröm och insåg att jag hade feber. Konstigt, för jag hade inte känt några symptom alls kvällen innan. Sen satte det igång på allvar. Feberfrossa och svettningar, illamående och diarré. Framåt kvällen kulminerade festligheterna med en rejäl uppkastning, och efter det fick jag äntligen somna in för natten. Idag mår jag bättre, men jag har fortfarande feber och orolig mage.

Det hela känns verkligen orättvist. Hedvig har födelsedagskalas idag och i det här tillståndet kan jag inte vara med. Typiskt. Det enda ljuset i mörkret är att jag bara har behövt kräkas en enda gång, men det är en klen tröst...

På vägen hit hände det. Det som inte fick hända. Jag glömde min nya, fina mössa på tunnelbanan. Min julklapp från Hedvig, den finaste mössan i hela världen. Borta. Förmodligen för alltid. En sådan fin mössa är det nog ingen som lämnar in. Om någon ens hittar den.

Nu måste jag vänta ända tills på torsdag innan jag kan få besked. Det är så man vill gråta...

Idag har jag varit produktiv. Det känns som om jag kommer att bli klar på utsatt tid. Ändå har jag det där lilla osäkra gnagandet i magen. Tänk om si, tänk om så...
Jag får kanske acceptera att det ligger i min natur att vara lite nervös inför sånt här, men det känns inte så kul. Det är svårt nog som det är att koppla bort jobbet när man är ledig utan att man behöver ha en massa undermedvetet grubbel på halsen.

Ska gå och träna efter jobbet. Det brukar rensa hjärnan. Dessutom blir det årets första pass. Känner mig inte helt sugen, men nu måste jag komma igång. Jag gjorde t o m en överenskommelse med mig själv innan nyår: Tre pass i veckan fram till sommaren. Motivationen var hög, men hittills har det mest varit levern som tränats...

Lägenhetsjakten går vidare. Hittills har vi inte sökt aktivt själva, men det verkar vara det enda alternativet om det ska hända något. Våra egna annonser har suttit ute sen mitten av december och det har kommit två seriösa svar. Plus ett gäng idiotsvar. I annonsen står det klart och tydligt att vi vill ha en lägenhet inom tullarna. Ändå har det låtit så här:
"Hej, jag har en tvåa i Fisksätra."
"Jaha, men det är inte riktigt det vi är intresserade av..."
"Men det tar bara en kvart till Slussen!"
"Vad bra, men som sagt..."
"Hörde du inte? En kvart till slussen..."
Och så vidare. Okej, jag kan förstå att man kan bli desperat, men det finns väl gränser. Har folk ingen stolthet?

Torsdag. Hade tänkt träna efter jobbet, men så ringde Micke: "Hej hej, du låter som om du skulle behöva ett par GT. Vad säger du?" Så vi möttes på Drugstore och satte igång. Plötsligt upptäckte jag att jag hade satt mig i ett stort, smetigt tuggummi. Verkligen irriterande (I skrivande stund inser jag att brallorna fortfarande ligger hemma i frysen, ha ha), men efter ett drinkar till var det som bortglömt. En kul kväll på det hela taget, som slutade med att jag misslyckades med att larma av kontoret när vi skulle spela flipper. Pinsamt. Inom tre minuter var väktarna där. T o m polisen dök upp. Verkligen jobbigt. De där utryckningarna är rätt långt ifrån gratis...
Dagen efter kändes det trist att behöva dra historien för chefen över telefonen, så jag släpade mig upp tidigt för hinna dit innan jag gick till banken. Självklart slutade det med att jag blev tvungen att ta det över telefonen i alla fall. Med en härligt sönderrökt bakfylleröst. Pelle var sjuk. "Är det flipperkungen?" sa han när jag ringde. Sen var det någon som visade mig den stora skylten med numret till larmcentralen. Den satt precis bredvid larmdosans knappsats... Men det hela slutade lyckligt. No hard feelings. Och så har jag ju presenterat mig också.

Fredag. Som sagt, jag var bakis. Riktigt risig. På kvällen hade jag en date med Hedvig. Hon ville laga middag och ta hand om mig, sa hon när vi pratade på eftermiddagen. Jag längtade verkligen efter att få kramas i soffan och bli bjuden på god mat. Så jag åkte hem efter jobbet, duschade, köpte en present, åkte dit och ringde på. Inget svar. Jag tittade i brevlådan. Svart. Så med ens förstod jag. Fredagkväll. Veckan är slut. Maria. Självklart är hon och dricker vin med Maria. Tio minuter senare gled jag in på September. "Hej pullor", sa jag och slog mig ner. En timme senare hade jag druckit sju drinkar och middagen var glömd...
På något underligt sätt bet inte spriten. Visst, jag blev onykter, men i vanliga fall skulle jag nog ha stupat. Typ. Sen, vid tiotiden, gick vi hem. Via en Burger King. Väl spenderade pengar?

Lördag. Party hos Micke och Karolina. God mat hög musik, alla blev skitfulla. En kul kväll helt enkelt. :-)

Söndag. Kroppen sa till slut ifrån. Vaknade i något dileriumliknande tillstånd och sprang ut på stan för att få luft. En timme senare kom jag hem igen med en kasse böcker och lite målargrejor som jag hade köpt. På eftermiddagen kände jag mig kreativ och målade psykadeliska bilder av Ritz Crackers-kexpaket med pastellkritor. Någonstans på vägen hade jag dock överskattat mig själv som konstnär. Missnöjd som en barn gick jag runt och surade innan jag fastnade i soffan med en bok. Så kan det gå.

Än en gång förundras jag över byråkratin och inställningen man ofta möter på bank- och postkontor. Allt jag ville göra var att lösa in en utländsk check och sätta in pengarna på mitt konto. Inte så svårt. Trodde jag...

På Posten var det kö. Folk älskar att köa, det vet ju alla. Speciellt Posten vet. Därför hade de bara två kassor öppna under lunchrusningen. Jag suckade, tog en kölapp och slog mig ner. Det var då jag upptäckte de 19 senila pensionärerna som alla var före mig i kön. Efter 15 minuters väntan blev det otroligt nog min tur, men väl framme vid luckan blev jag avsnäst av en sur typ med beskedet att posten inte tar emot utländska checkar. För min inre syn såg jag hur jag drog igång motorsågen och hoppade över disken iförd hockeymask...
Och så skryter de i sina reklamfilmer om hur lätt och smidigt det är att sköta sina bankaffärer på Posten. Snacka om missvisande marknadsföring.

På banken gick det lite snabbare, men det kostade 120 kronor att lösa in checken. Och pengarna skulle inte finnas på kontot förrän efter fem bankdagar. Irriterande, men vad gör man? Jag hade precis accepterat läget när jag hörde kassörskan syrligt anmärka på checken. Banken i New York borde ha fört över pengarna direkt till mitt konto istället, sa hon. Nu blev hon ju tvungen att fylla i en blankett också. Jag trodde inte mina öron. Jag ville skrika, "jaså, du gillar inte blanketter? Byt jobb då för helvete din SLYNA!!!", men som den hämmade jävel jag är gav jag henne bara en arg blick och bet ihop.

Inte nog med att man tvingas betala ockeravgifter för alla tjänster, nu ska man även göras uppmärksam på vilket besvär man ställer till med när man går till bankkontoret och utnyttjar skiten. Vad fan är det frågan om? Som betalande kund har man minst av allt rätt till ett vänligt bemötande, och har man problem med att le ska man inte jobba på bank eller post. En annan sur grej är att bankerna aldrig missar en chans att ytterligare sko sig på sina kunder. Varför skulle det annars till exempel ta flera bankdagar för pengar att byta ägare? Rent tekniskt skulle ju transaktionerna kunna ske sekundsnabbt. Är det bara för att jävlas, eller kan det bero på att bankerna då skulle förlora ränteintäkter?
Vilken bank man har spelar mindre roll när hela bankväsendet är lika ruttet. Det är bara att inse att man är helt lurad. Som ensam småkund har man ju ingen chans alls att påverka. Även om man skulle gå samman med andra så skulle protesten bli uddlös. En total bojkott är ju inte ens ett realistiskt alternativ med tanke på den beroendeställning de flesta står i gentemot bankerna. Jag menar, bara en sådan sak som att betala sina räkningar - ska man åka runt till sina fordringsägare varje månad och betala kontant? Kom igen...
Nej, det enda man kan göra är att finna sig i att man blir rövknullad i bästa nineteeneightyfour-style av det Stora Elaka Systemet. Eller så ser man till att man blir så rik att man kan köpa hela skiten. Yeah.

Var på bio igår med Hedvig, Micke och Karolina och såg Den där Mary. Usel film. Läs varningstexten innan du själv blir lurad. Efteråt gick vi till Kjellsons och pratade lite. Tydligen upprepade jag allt Hedvig sa på ett jobbigt sätt och det kan nog stämma. Jag kände mig lite trött och förvirrad och då har man ju oftast ingen koll.

Det verkar vara en fin dag idag. Molnen seglar förbi på himlen, skimrande rosa i skymningssolen. Verkligen vackert. Synd bara att helheten sabbas av Värtahamnen som brer ut sig så långt ögat når...

Det slog mig just att jag inte kan se ett enda träd från mitt fönster här på jobbet. Okej, jag kan skymta träd längre bort, men det är mest konturer. Jag vill kunna se själva träden. När jag går härifrån idag ska jag kolla på träd.

Det känns som om 1999 kommer bli ett bra år.

Var hos farmor igår med familjen. Eftersom vi ändå åkte förbi Hedvig på hemvägen hoppade jag av. Jag tänkte att förmodligen är hon inte hemma, men hon dyker väl upp. Jag öppnade en öl och la mig i soffan och läste. Efter någon timme ledsnade jag och gick och la mig. Jag var väldigt trött, men ändå kunde jag inte somna. Så fort jag blundade började tankarna snurra i huvudet. Var är hon? Vad gör hon? Jag vet att det är patetiskt, men jag kände mig verkligen svartsjuk. Jag kunde inte stoppa känslorna. De vällde fram som en lavaflod och brände bort allt annat. Jag försökte resonera med mig själv: Hon är på krogen och har kul. Hon dyker upp vid ett- två- eller kanske tretiden. Lite packad men mysig. Det hjälpte inte. Dessutom började ölen göra sig påmind. Så fort jag var i närheten av någon slags sömn var jag tvungen att gå upp och pissa. Kanske var det lika bra, drömmarna handlade ändå bara om Hedvig tillsammans med 1000 män. Jag försökte tänka mig själv tillsammans med någon annan för att få balans. Det gick inte alls. Det gjorde bara de andra bilderna klarare. Men till slut somnade jag.

Jag vaknade med ett ryck. Alarmet på mobilen ringde för fullt. Jag stängde av och insåg att jag fortfarande var ensam. Fantasibilderna kom tillbaka, den här gången med Digital-TV-skärpa. Jag fick en klump i magen. Telefonen pep till. Ett meddelande. Jag ringde upp mobilsvaret och lyssnade. Hedvig hade ringt vid halvtvå. Hon lät aspackad. Det lät äkta när hon sa att hon älskade mig, men det hjälpte inte. Jag kände mig inte längre patetiskt svartsjuk. Bara svartsjuk. Tankarna irrade. Jag fick för mig både det ena och det andra. Frågor och förklaringar. Samtidigt ville jag inget hellre än att tänka, Fredrik, du är paranoid...

Man kan ju aldrig vara helt säker. Det är spelets regler. Men jag vill veta. Jag vill vara säker. Förmodligen är allt det här helt obefogat och jag är paranoid. Men tänk om det inte är så? Man behöver ju inte vara helt sjuk i huvudet för att tycka att det är konstigt. Tänk dig själv.

Hursomhelst, jag får stå ut med illamåendet i minst en timme till. Klockan är bara åtta. Jag stack till jobbet direkt efter jag gick upp. Utan frukost. Men det var kanske lika bra. Den skulle bara ha kommit upp igen.

Solen är på väg upp. Den vackraste soluppgången på flera månader och den kommer idag. Så typiskt. Jag går ner på gatan och tänder en cigarett.