När vi kört ungefär 5 mil började Micke gnälla och tyckte att det var så långt att åka. Han föreslog att vi skulle åka till Klittmöller, men Donk hotade med stryk så han fick ge med sig. Från det att vi åkte iland från Danmarksbåten började vi köra, vi stannade vi ett par bensinstationer för att tanka och byta förare. Första stoppet blev i Tyskland där vi stannade till och åt på en räv-restaurang som serverade hård kladdig pasta och köttfärssås, efter ungefär en timme rullade vi vidare.

Vi cruisade genom Tyskland och Luxemburg, vi höll oss mest till motorvägarna eftersom det var jobbigt med alla tonårsflickor och andra fans som försökte få de ascoola surfarna att signera deras trosor och liknande... Efter Luxemburg kommer Frankrike för er som inte vet hur Europa ser ut, och i söder möter Frankrike medelhavet. Här tog vi vår längsta paus. Tre timmar. Vi lagade mat och badade, vilket var efterlängtat efter ett tag on the road.

Efter denna lilla paus fortsatte resan. Vi rullade vidare utefter medelhavskusten och nådde vid 22 tiden Spanien. Här tankede vi och handlade, det är ganksa stor prisskillnad mellan Frankrike och Spanien, speciellt när det gäller bensin. I Frankrike kostade bensinen drygt 10 kr/liter och i Spanien runt 7 kr/liter (om ni frågar Gurra kan ni få procentuella skillnader och säkert någon matematisk formel som förklarar varför, när, hur...). TILLBAKA TILL ÄMNET! Vid en tank/glassinköpspaus plockade jag fram kameran igen...

Bussarna rullade på problemfritt, det enda problemet vi hade var att Ingo hade förälskat sig i expediten på tankstationen där vi köpte glass. Vi var tvugna att surra fast honom inuti takboxen... När vi var mitt i Malaga, en ganska stor stad cirka 15 mil från Tarifa fick CRS 169 punktering. Troligtvis berodde detta på att Ingo slitit sig från takboxen och gnagt hål på däcket för att han inte ville komma längre från tankstationsexpediten. Punkteringen var fixad på en kvart, och Donk fick mata Ingo med två kilo choklad så han lugnade ner sig.


Vi rullade alltså vidare mot Tarifa, dit vi anlände vid midnatt. Vi irrade ett tag och besökte bland annat en fiskehamn vid två tillfällen. Ganska snart var vi dock ute på andra sidan stan och hittade en camping som var öppen. Vi ordnade med platser och upprättade förläggning. Nu skulle det j*vlarimej surfas...

När vi vaknade nästa morgon var det vindstilla och fucking stiltje... Nåja, vi var ganska trötta efter resan, och Markus hade börjat få hemlängtan. Vi åkte in till stan och gick lite i alla surfbutiker, helt otroligt. Det måste ha funnits åtminstonde ett tjugotal olika butiker. Vi var i paradiset... När vi kom hem började Markus bli våldsam, han kastade sig in i olika saker, och skrek att han var tvungen att komma hem. Han kände stor rädsla inför de starka vindar som det ryktades att det skulle finnas här. Som tur var hade vi med oss en Donk, hon tvingade i Markus en flaska rom, och så var allt bra.

Nästa dag blåste det, och det var till och med lite vågor. Vi surfade, Donk satt på stranden och allt var bra. Det enda som var lite jobbigt var att Fred vägrade gå upp till tältet ensam. Det strök nämligen omkring ganska mycket katter på campingen, Fred hävdade bestämt att dessa katter inte var vanliga katter, utan "killer cats", ungefär som en "killer rabbit". Till slut tröttnade dock Donk på hans dumheter och hotade med stryk, och då var han ju så illa tvungen att gå upp till tältet ensam.

Jäjä, nog om Freds kattskräck. Vi hade ju hört att Tarifa hade Europas största beachpartyn... det stämde INTE. Vi åkte in en kväll för att äta middag ute. Donk, Ingo och Markus tog bilen och åkte hem efter middagen. Jag, Micke och Fred skulle nu göra Tarifa by night. Eftersom vi inte visste något ställe följde vi efter några spanska tjejer, Jag och Micke på diskret avstånd. Fred ungefär 30 cm bakom. Efter någon minut blev de lite irriterade, och jag och Micke föreslog att vi skulle vara lite mer diskreta. Fred ansåg att då skulle vi bara tappa bort dem, men det blev som jag och Micke ville... men Fred hade också rätt, vi tappade dem efter en halv minut. Så vad göra, vi gick in på närmsta krog. Vi var de enda utlänningarna och vi kände oss ganska uttittade. Micke blev sur och gjorde helikoptern ståendes på bardisken, då tittade de ännu mer. Vi gick.

Vi hade ju hört om strandfester så vi tänkte att, ja, vi går ner till havet. Vi kom aldrig till havet, vi fastnade i någont slags spanskt slumområde, då vi hörde svaga bastoner... givetvis följde vi ljudet, och efter två-tre kilometer kom vi fram till ett ställe som hette La jaima. Det kostade 2000 pesetas att komma in. Det är hundra kronor och ungefär femton öl på krogen i Spanien. Alltså svindyrt. Skit samma, vi gick in, betalade våra biljetter, de var märkta 0001, 0002 respektive 0003, och vi var i princip de enda gästerna. Klockan var runt 00-01 nån stans, och vi fick förklarat för oss att spanjorer inte går ut förrän vid fyratiden. Jaja, det var bara att vänta. Då kom polisen... Nej, det var inte så dramatiskt, de skulle bara kolla utskänkningstillstånd eller nåt.

I alla fall, vi satte oss i ett indiantält(!) och väntade på bättre tider. Det började droppa in mer och mer folk, någon frågade oss efter papper att rulla joint av, men det hade vi ju inte. När klockan var fyra började folket droppa in, men då var vi så trötta att vi gick hem. Hem var det ungefär sju kilometer... Vi gick ungefär två, och fick sedan lift av en spanjor.

Slutsats. Härdanefter är det fest på campingen som gäller. Nästa dag var vi inne i Tarifa, och på vägen tillbaka var det ett par som liftade. Eftersom vi ville betala tillbaka för nattens lift på något sätt plockade vi upp dem. Det var tur det. De bodde någon kilomer från vår camping vid den RIKTIGA (vind)surfstranden. Denna hade vi ingen aning om att den fanns, och när vi släppte av dem rekade vi beachen... Hem, hämta brädorna, och tillbaka... Det enda felet med stranden var att det var så otroligt mycket surfare som gick ut och in hela tiden. Det gjorde att en amatör som mig inte kunde ligga och försöka komma upp på brädan.

Nu är det ju så att det finns en person i gänget som inte tycker om när det är mycket folk på stranden, och som inte tycker om sol mm. Medan vi andra surfade eller satt på stranden, satt Fred i bilen och spelade Gameboy. Fred var nog den slutliga vinnaren av semesterns Super Mario titel. Han spelade kanske inte mest, men vid skummast tillfällen.

Att ta med två gameboys var nog semesterns stora miss. Även om bara Fred spelade då vi andra var på stranden, spelades det en hel del. Det uppstod också en tävling mellan mig och Markus i Tetris. Hur kul har man egentligen om man bara satsar på rekord i tetris... Jaja, jag vann ju i alla fall, drygt 103 000 poäng.

Jäjä, då lämnar vi 'tha Gameboyz' och fortsätter denna häpnadsveckande historia. En vacker dag påstod Ingo att han var långhårig, och att han nog skulle klippa sig. Vi höll med om att han var långhårig, och Fred och Micke erbjöd sig att klippa honom. Jag skulle också bli klippt, så varför inte slå två flugor i en smäll. Då ångrade sig Ingo, han ville inte alls bli klippt av sina kamrater, vilken otacksamhet!!! Vi beslutade oss för att bortse från hans protester, band fast honom i hängmattan med spännband, och klippte honom. Det blev jättefint, även om han flängde fram och tillbaka hela tiden.

Oki, så var det min tur då. Nu är det så att det tog lite tid att klippa Ingo, och alla hade druckit ganska mycket öl. Slutsats: Jag skulle klippas av fulla människor i mörker... Resultatet blev dock riktigt bra, lite kort uppepå huvudet bara. Jag brände mig lite nästa dag.

Som ni ser var ljuset inget större problem, med hjälp av två fotogenlyktor löste sig även det. Sen var det ju otur att trimmern fungerade ungefär lika bra som en BMW (alltså inte särskilt bra...).

Vad kan man mer berätta från resan... jo, tha famoutst cerveza så klart... En vacker dag då vi skulle åka och handla ville Ingo inte följa med, nåja inga problem. Bland det vi handlade fanns öl och is. När Fred skulle lägga ner ett sexpack i den isfyllda kulen trillade en öl ut och blev således ganska välskakad av fallet. Ahh, Ingemars öl, utbrister Fred och går ut ur tältet. I hängmattan ligger Ingo, seg och slö efter en hård dag full av surfing.
Fred: Öh, Ingemar, fånga! (Fred kastar ölen mot Ingo).
Ingo: Va? (vänder sig mot Fred) Uff! Ahh! (Ingo blit träffad på läppen av ölen)

Vad hände? Jo, Ingo slår upp läppen, det blöder rikligt, någon säger "den passningen satt på läppen!", Fred är något skamsen och ångerfull. Disskusion uppstår om vi skall åka till sjukhuset så här mitt i middagsförberedelserna, slutsatsen blir att, jo, det skall vi nog. Så i alla fall. Jag, Fred och Ingo hoppar in i BGL 090 och blåser in till Tarifa. Vi har sett en skylt som talade om en "sport and windsurfing specialist doctor" eller nåt sånt. Vi åker till skylten och inser att det bara var en reklamskylt... Nåja, vi ser en klinik, ingen aning om vad för slags, men skit i det. Nåja, det var mitt i siestan så den var ju stängd. Vi åker till turistinformationen, de borde veta var det finns ett sjukhus... siesta - stängt. Då får vi syn på ett rött kors på en skylt. Vi åker dit och hamnar på en ambulansstation. Ingen talar engelska... Nåja, vi får en vägbeskrivning på spanska, och när vi kommer ut är det som vanligt. Fred konstaterar att han inte fattade ett skit, Ingemar detsamma, men jag hade i alla fall uppfattat åt vilket håll vi skulle åka. Vilken tur man har. Vi kör rakt på sjukhuset, utan en enda felkörning. På sjukhuset visar det sig att eftersom vi är EU medborgare är det bara att promenera in och få Ingo ihopsydd. Två stygn senare kommer Ingo ut med gråten i halsen och konstaterade att de var tvugna att ge honom en stelkrampsspruta också. Snyftande klagar han över sin värkande arm och linkar bort mot bussen.

Livet fortsatte, och vi började tröttna på Tarifa. Det var nu dags att dra vidare. Ett besök på ett internetcafé resulterade i kunskap om "Biarritz Surf Festival". Nästa dag åkte vi.

Vi påbörjade resan som vi beräknade skulle ta ungefär ett dygn. Vi åkte raka vägen rakt genom Spanien. Efter ett par timmar började vänster framdäck läta som en cikada. Fred trodde att det var hål i ljuddämparen, men Donk, som kan allt om hockey, konstaterade att det nog var bromsen som låg på. Nåja, köpa 5.56 (eller någon spansk motsvarighet), av med hjulet, och sen bromsa, jucka med klossen fram och tillbaka, dränka det i 5.56, och så om igen och igen. Efter 45 minuter var vi på väg igen, och resten av resan gick smärtfritt.

Vi kom fram till Biarritz vid ungefär den tid vi tänkt oss, letade upp en camping och upprättade förläggning. Campingen var inte alls lika bra som den i Spanien. I Spanien var allt skinande rent, det var nära till havet, duscharna var mycket bra mm mm. Här fanns bara ståtoaletter eller toaletter utan plastring att sitta på, duscharna stängde kl 22, och dessutom var det kallare, och vädret var sämre. Det var inte så mycket plats heller. som man kan se på bilden hade vi tälten och ena bussen på vår plats, och den andra bussen och matplatsen på vägen.

MEN, det var Surffestival! Här kunde man beskåda riktigt duktiga surfare, och när jag skriver surfare menar jag narturligtvis VÅGsurfare, inte Mesar Med Mast... Jag såg bland annat Wingnut ta en tube... slå det!

På surffestivalen kunde man handla alla möjliga roliga saker som inte alltid hade ett direkt samband med surfing... men lite. I Australien finns det många som surfar, i Australien finns det många aborignier (eller hur det nu stavas), och dessa spelar digeridoo. Slutsats: På surffestivalen kunde man köpa sig en digeridoo, det gjorde Micke och Markus.

I Biarritz fanns liksom i Tarifa surfbutiker, med skillnaden att de i Biarritz var färre och enbart inriktade på den riktiga sortens surfing. I en sådan affär köpte jag en riktig skönhet, en BicSport mini malibu. Eller för er som inte är så insatta, en surfbräda.

En annan rolig sak man kunde göra på festivalområdet var att skaffa en fake-tatuering. Eftersom tjejen som "tatuerade" var ganska snygg, och Ingo inte käkat någon choklad på länge kan ni ju räkna ut vad ha skaffade... Nä, en tatuering, å fan...

Sen kan det ju vara så att han faktiskt tyckte att det var häftigt också, kanske ville imponera på Donk eller nåt, vad vet jag...

Förutom bräda inhandlade jag en annan häftig pryl som jag tyvärr inte har på kort. En leksaks VW-buss! Den var ashäftig, den gamla varianten med delad framruta och med surfbrådor målade på...

Jäjä, vi gjorde faktiskt annat än handla också, vi surfade! Det var ganska olika kvalitet på vågorna, men det gick för det mesta riktigt bra vågor. Ett par dagar var de till och med så pass stora att det tog ett tag att komma på vart man skulle ta sig ut utan att bli inspolad till stranden igen... I alla fall för mig.

Nåja, brädan blev i alla fall invigd, den hade de egenskaper jag trodde att den skulle ha då jag tittade på den i affären. Ganska stor flytkraft, svårt att ta sig ut, men å andra sidan lättare att ta vågorna. Annat av intresse. Jag sån min bane, en spräcklig bräda av märket Spider. Den susade några centimeter framför mina ögon då Micke blev spolad jämte mig på samma våg som mig. Otäckt...

Så börjar vi sjunga på sista versen. Det är dags att åka hem. Folk börjar längta efter flickvänner och annat trams, BLÅVINGARNA GER UPP! Vi startar vår avfärd mot fosterlandet, och beräknar att det skall ta två dygn att komma hem.

Problem 1
Mitt under rusningstrafik i en fransk håla till stad börjar CRS 169 bete sig konstigt, lyckligtvis finns en parkeringsplats bara några meter bort. Vi putter in bilen på parkeringen och markus kollar upp vad som är fel. Det visar sig att bultarna som håller fast drivknuten har börjat skruva upp sig. En har trillat bort helt, övriga har skruvat ut sig något halvt varv eller så. Jag är inte hundra på exakt vad som var problemet, men det var en massa strul, vi fick skaffa fram bågfil och hammare, och Markus och Ingo låg ett bra tag under bilen. Jag tror det tog drygt tre timmar innan vi kunde fortsätta.

Problem 2.
En punktering på BGL 090. Vi har kört några timmar och börjar närma oss Luxemburg, men är fortfarande i grodornas och sniglarnas land. Jaja, inte så svårt, på med ett nytt däck och iväg igen efter kanske en kvart tjugo minuter.

Vi åker in på ett par däckverkstäder efter vägen, men det visar sig att vi har en mycket ovanlig däckdimension (antagligen därför att renault eller citroen inte har 185/14). Vi hittar alltså inget nytt däck.

Problem 3
Efter att ha passerat Luxemburg och kommit en bit in i Tyskalnd märker vi hur det andra framdäcket börjar se riktigt slitet ut. Det blir värre och värre för varje gång vi ser efter, men vi hittar inget ställe där man kan köpa däck. Nåja vad göra? Det är ju bara att köra på...

Så gick det då sönder. På Autobahn. Givetvis låg CRS 169 först och fick vända på nästa mot. Jag kutade över vägbanorna, och så åkte vi iväg med den andra bussen för att fixa hjälp. Efter bara två kilometer låg en polisstation, vi åkte dit och jag och Markus gick in och på min knaggliga tyska skulle jag förklara vad som hänt. Polisen talade givetvis ingen engelska, och Markus har aldrig läst tyska. Den tyska polisen talade dessuton någon slags dialekt som jag inte förstod ett ord av.

Polisen trodde nog att det var en vanlig punktering och verkade inte fatta att vi faktiskt hade två trasiga däck, vi blev därför (tror jag i alla fall) behandlade som idioter. Polisen ringde någon slags vägservice, men släppte inte ut oss så vi kunde berätta för de som väntade vad som hände. Vi var inlåsta på polisstationen.

Efter bara en kvart kom servicekillen, han talade inte heller engelska, men hans tyska var långsammare och inte lika grötig, så det tog inte ens en minut att förklara vårt problem. Vilken guldsnubbe vi hittat, allt var "kein problem". Vi åkte bort till bussen, först jag i servicebilen och sedan CRS 169. När vi kom fram höll en polisbil just på att tvinga Fred att köra ett par hundra meter till en rastplats. Poliserna hade tydligen stannat bakom bussen, gått fram till Fred, som körde, och sagt något på tyska. Fred hade bara stigit ur bussen, gått fram och pekat på det trasiga däcket och sagt "Looki looki!".

I alla fall, servicekillen, eller kanske snarare servicegubben med tanke på hans ålder, blev av med polisen på nolltid, fick av det trasiga däcket, och innan CRS 169 hunnit komma fram hade jag och servicegubben redan åkt iväg med två trasiga däck i bagaget.

Klockan var ungefär 21:30 och ingen däckverkstad har öppet vid den tiden. "Kein problem", efter två mil på småvägar kom vi fram till en stängd verkstad. Servicegubben går in och byter själv till nya däck på fälgarna, sedan kom ägaren och tog betalt (VISA givetvis) av mig för däcken. 1500 spänn, normalt pris. Sedan åkte jag och servicegubben tillbaka på småvägarna, bytte däcken, och sedan var det dags för frågan jag haft ångest för den senaste timmen. "Wie viel kostet es?" "Kein!". Detta var alltså en gratisservice de har i Tyskland. Tack vare tysk effektivitet kunde vi rulla bara en och en halv timme efter det att det smällt!

Efter detta tog vi oss problemfritt över Rödby/Puttgarten, öresundsbron, och hem till Göteborg/Floda/Gråbo/Lerum!

SLUT!