Här följer Evans 13 punkersskala, översatt till svenska:
1. Honan skaffar ett byte, och lägger sedan ägg.
2. Honan skaffar ett byte, placerar det i ett passande område, och lägger sedan ägg.
3. Honan skaffar ett byte, bygger ett bo på platsen, och lägger sedan ägg.
4. Honan bygger ett bo, skaffar ett byte, transporterar det till boet, och lägger sedan ägg.
5. Honan bygger ett bo, skaffar ett byte, transporterar det till boet, lägger ägg, och bygger sedan upp ett förråd av byten under tiden äggen väntar på att kläckas.
6. Honan bygger ett bo, skaffar ett byte, transporterar det till boet, lägger ägg, bygger sedan upp ett förråd av byten under tiden äggen väntar på att kläckas, och tillför sedan byten successivt efterhand som larverna växer.
7. Honan bygger ett bo, skaffar ett byte, transporterar det till boet, lägger ägg, och tillför sedan byten successivt efterhand som äggen mognar och larverna växer.
8. Förutom att successivt tillföra nya byten till boet, som byggdes innan äggen lades, matar honan larverna med delar av byten som hon blött upp.
9. Honan som började bygga boet lever så länge att hennes avkomma stannar kvar i boet, bygger egna kammare, och där lägger egna ägg (i vissa fall kan dessa bara lägga han ägg).
10. En liten koloni av samarbetande honor byter flytande föda med varandra, men kolonin saknar fortfarande arbetare.
11. Kolonin innehåller en klass av dominanta honor (drottningar) och underordnade arbetare. Arbetarna kan i vissa fall lägga egna ägg, som bara kan bli hanar.
12. Larverna matas för sig av arbetare, drottning och arbetare är fysiskt olika, men mellanliggande led är vanligt.
13. Arbetarna är mycket olika drottningen, och mellanliggande led är mycket ovanliga eller saknas helt.
Alla myror har en uppgift. De flesta sysslar med att antingen ta hand om avkomman eller att bygga på boet. För att vissa myror skall kunna bygga på boet måste andra myror förse dessa med byggmaterial. För att dessa skall kunna transportera materialet till stacken måste andra myror bygga vägar. Här och var springer också soldater som försvarar boet, medan anda soldater är ute på jakt och letar efter insekter och liknande byten. Man inser snart att ett myrbo är ett mycket komplext system. Det som vid en första anblick kan förefalla som ett kaos är egentligen i allra högsta grad organiserat.
Allt detta kan man konstatera bara utifrån att titta på en vanlig myrstack. Om man river bort en del av boet och tittar in (vilket inte rekommenderas om man inte har en mycket god anledning) kan man se att vid olika tidpunkter finner man äggen på olika djup, och där finns ständigt myror som springer omkring med dessa. Om man tittar på stacken (och låter bli att störa myrorna) kan man se ett stort antal arbetare som går omkring med barr i sina käkar. I närheten av stacken brukar det finnas gott om myrstigar, dessa varierar i storlek, men ibland är de så stora att de kan fungera som stigar även för oss människor (på mulna, regniga dagar då myrorna håller sig inomhus). Om man börjar röra i stacken kommer det snart att krylla av soldatmyror redo att försvara stacken till varje pris. Om man en varm sommardag då myrorna är som mest aktiva stör dem och sedan håller handen strax ovanför stacken känner man snart att hela handen luktar myrsyra.
Just soliga sommardagar är bästa tillfället att studera myror eftersom det är då de är som mest aktiva. På våren börjar de komma fram, men inte ens varma soliga vårdagar är de lika aktiva som på sommaren. På hösten, då jag började studera myror för mitt specialarbete, verkar de vara lite slöa. Detta tror jag kan bero på att solen lyser mindre denna tiden på året, och självklart för att det är ett kallare klimat över huvud taget. På vintern får man ha stor tur om man skall träffa på några myror, eftersom de då har krupit in i de varmaste delarna av stacken i väntan på värmen.
"An organism is a complex, definitely coordinated and therefore individualized system of activities, which are primarily directed to obtaining and assimilating substances from an environment, to producing other similar systems, known as offspring, and to protecting the system itself and usually also its offspring from disturbances emanating from the environment. The three fundamental activities enumerated in this definition, namely nutrition, reproduction and protection, seem to have their inception in what we know, from exclusively subjective experience, as feelings of hunger, affection and fear respectively."
Texten är direkt citerad från "The Ants", men det fanns ingen hänvisning till någon källa där. Översatt till svenska betyder detta ungefär:
"En organism är ett komplex, koordinerat och därför individualiserat system av aktiviteter, vars uppgift är att ta vara på och uppta substanser från en miljö, för att producera andra likadana system, kallade avkomma, och att skydda sitt system och oftast också sin avkomma från störningar som utgår från miljön. De tre fundamentala aktiviteterna i denna definition är upptagande av näring, fortplantning och beskydd, vilka verkar ha sin början i vad vi vet, från subjektiv erfarenhet, hunger, känsla respektive rädsla."
Allt detta passar på en myrkoloni, varför vissa anser att en myrkoloni är EN organism. En känd myrforskare vid namn Wheeler ställde upp ett antal punkter varför en myrkoloni skulle vara en organism. De lyder:
1. Den agerar som en enhet.
2. Den visar samma egenhet i beteende, storlek och struktur som är karaktäristiska för just den arten.
3. Den genomgår en cykel av tillväxt och fortplantning som är klart anpassad.
4. Den är uppdelad i upphovet till avkomman (Drottningar och hanar) och kropp (arbetare).
Jag själv vill inte kalla själva myrkolonin en organism eller en superorganism, jag nöjer mig med att likna den vid en.
Det hela börjar med parningsflykten. En hona föder vanligtvis bara hannar och fruktsamma honor en gång om året, som vanligt finns här undantag. Alla dessa är försedda med vingar och vid en viss tidpunkt flyger alla ut. Timingen är ett måste eftersom hanarna lever mycket kort tid. Ibland kan man se myror med vingar i naturen, som barn vet jag att jag kallade dessa för "flygmyror". Egentligen var det hannar och honor av någon myrart som var ute på sin parningsflygning. Något annat som kännetecknade dessa "flygmyror" var att de alltid var så många till antalet då man såg dem. Allt detta får sin förklaring här. Ett stort antal flygande myror som man sällan ser.
Själva parningen sker i luften och går mycket våldsamt till. Hannarna söker upp honorna och svärmar runt dessa innan de får chansen att para sig. Vid själva parningen tar hannarna i så att de ibland sliter sönder sina magar. Då parningen är över dör hannarna medan honorna faller till marken.
Honan bildar ett bo på något av de sätt som beskrivs på Evans 13 punktersskala. Efter ett tag (varierar mycket mellan olika arter) kommer äggen att utvecklas till en vit larv, varefter denna utvecklas till en puppa. Ur denna kommer sedan myran. Det kan ta upp till två år för vissa myrarter innan de första äggen hunnit bli fullvuxna och först då bildas själva kolonin. Honan lever vanligtvis på sina reserver fram till dess att hon skaffat arbetare. Vingmusklerna är det första som går åt eftersom hon inte längre behöver dessa. Då hon måste ha mat äter hon ofta sina egna ägg. Vissa Drottningar, till exempel av släktet Atta (Bladskärarmyror), lägger obefruktade ägg enbart som mat. När hon skaffat arbetare övergår hon dock till att bli en ren äggläggarmaskin. I början då de få arbetarna inte hinner skaffa föda åt alla larver, matar de dessa med ägg från honan. Detta är faktiskt mycket smart. I stället för att dessa skall bli misskötta och dö, eller att de helt enkelt kommer att svälta ihjäl som larver, blir de näringsrik mat år sina systrar. Sakta men säkert så växer kolonin, efter ett tag kan arbetarna ta hand om alla ägg och kolonin växer ännu fortare.
Skogsmyran (Formica Rufa) kan dock gå tillväga på flera olika sätt. Den kan ibland bilda kompanjonskap med en annan drottning, vanligtvis svartmyran (Formica fusca). Svartmyran föder då upp både sina egna och skogsmyrans avkomma, tills den förr eller senare blir dödad av skogsmyran. En annan variant är att den tar över en stack där drottningen har dött. Då tar den dock bara över sin egen arts stackar. Det förekommer också att den dödar drottningen i ett Svartmyrsbo. Där tar den sedan över hala boet, som sakta men säkert förvandlas till ett rent Skogsmyrsbo. En fjärde variant är att den återvänder till sin ursprungliga stack, eller någon annan i närheten, där den lever parallellt med en annan drottning. Detta är ganska vanligt i skogsmyrans stackar eftersom det gör dem mindre sårbara. Hela kolonin går då inte under om drottningen dör.
En annan typ av koloniskapande är dotterkolonier. En grupp "utvandrar" från sitt bo och bosätter sig i närheten. Dessa bon står på mycket god fot med varandra, varför det kan bildas ett så kallat tuvkomplex som innehåller flera miljoner individer.
Tidigare sa jag att livet går ut på att föra sina gener vidare, detta gör arbetarna bäst genom att se till att deras mamma får så mycket avkomma som möjligt. Myrans systrar innehåller ju då fler av dess gener (75%) än de egna barnen, som bara skulle få 50% av generna.
Det finns vissa feromoner som bara betyder en sak ensamma. Exempel på dessa är "vägvisarferomonet" som avges av en myra då den funnit föda. På så sätt kan den tala om för andra myror var de kan hitta denna. Varje art har sitt feromon för detta ändamålet, så att inte andra skall ta deras mat. Ett annat feromon är "alarmferomonet". Detta utsöndrar myrorna då det har uppstått en fara. Beroende på art så reagerar de på olika vis. Vanligtvis betyder det "fly!" då de är utanför stacken, men i stacken betyder det alltid "anfall!". Ett feromon som bildas då en arbetsmyra dör är "begravningsferomonet", detta talar om för de andra myrorna att de skall bära ut den döda myran ur stacken. Man har gjort försök där man smörjer in levande myror med detta feromon, vilket resulterar att de blir utburna ur boet. Myrorna springer dock in i boet direkt igen, varefter de på nytt blir utburna. Detta kan upprepas 30 gånger innan feromonet har förlorat sin verkan.
Det är ofta kommunikationen som gör myrorna så effektiva. Vandringsmyrorna kan lägga ner byten som är tusentals gånger större än dem själva. Detta kan ske genom att de anfaller enligt en noggrann plan. Soldatmyror dödar bytet genom att spruta in myrsyra och andra kemikalier i det, under tiden det hålls fast av hundratals andra arbetsmyrar. På detta sätt kan vandringsmyrorna lägga ner ormar, grodor, fågelungar och till och med små däggdjur.
Det är genom feromoner som myrorna kan hålla slavar. De stjäl larver och ägg och lär upp dessa med deras egna kommunikationssystem. Detta är ungefär som att ta hit små barn från andra länder och låta dessa växa upp med fosterföräldrar och lära sig vårt språk. Den stora skillnaden är dock att myrorna gör sina fosterbarn till slavar för resten av livet.
Det är doften som styr allt i boet. Myrorna känner inte igen sina systrar till utseendet utan efter de dofter som de sänder ut. Detta gäller också Drottningen vilket utnyttjas av Reginamyrans Drottning. Hon kryper in i en annan myrarts bo, dödar Drottningen där, och sänder sedan ut exakt samma doft som den tidigare Drottningen. Detta gör att arbetsmyrorna tror att de fortfarande tjänar sin egen drottning fast de i själva verket hjälper till att sätta en annan myrarts barn till världen.
Som det står i Illustrerad Vetenskap (5/95) citat: "Feromonerna är myrornas gudsord, och guds ord är lag."
Det hela börjar med att honan lägger ägg. Dessa blir omhändertagna av arbetare och utvecklas vidare till larver. Larverna matas i mellan några veckor och flera månader, beroende på art. Efter det utvecklas de till puppor. Puppor kan vara nakna eller täckta med en substans de utsöndrar i slutet av larvstadiet. Vid slutet av puppasatdiet har myrorna nått sin fulla storlek. Under sin uppväxt blir de dock hela tiden matade, tvättade och skötta av arbetarna. Ofta kallas pupporna för ägg, men detta är fel. Äggen är mycket små, och det som man ser myrorna bära runt på är vanligtvis puppor. På bilden nedan ser vi utvecklingen från ägg till myra steg för steg.
Något som man gärna frågar sig är "Varför jobbar de sterila arbetarna så hårt, det är ju bara drottningen som tjänar på det". Ett svar går att finna i genetiken. Evolutionen har visat att det livet går ut på är att föra sina gener vidare. I Illustrerad Vetenskap (5/95) kunde man läsa om hur myrans kromosomer överförs vid parningen. Vi människor avger ju hälften av våra arvsanlag från varje förälder till varje barn. Detta gör att vi är lika mycket släkt med fadern som med modern (om man inte räknar med mitokondrier och sådant). Detta gör att vi också är till 50 % släkt med våra systrar och bröder. Så är inte fallet hos myran. Myrhanarna har bara en kromosom som de avger till sin avkomma, detta gör att han är till 100% släkt med sina barn. Honan har dock två kromosomer, men avger bara den ena. Detta gör att hon bara blir till 50% släkt med sin avkomma. En arbetsmyra är alltså till 75% släkt med sina systrar, medeltalet av 50 och 100.
Då myror kommunicerar med varandra använder de sig av doftämnen som de utsöndrar från körtlar på huvudet och kroppen. Dessa doftämnen kallas feromoner. Myrorna kan kombinera dessa dofter på samma sätt som vi människor kombinerar bokstäver. En vanlig arbetsmyra kan oftast blanda minst 20 olika dofter, vilket gör att myrorna har ett språk nästan lika varierat som människans tal, som kan blandas i det oändliga.
Förutom att det är en fördel genetiskt sett för arbetarna att hjälpa drottningen (se Systerskapet), så är de alla berövade på sin fria vilja av henne. Vi äggläggningen utsöndrar drottningen ett narkotiskt preparat som arbetarna slickar i sig då de tar hand om äggen som just blivit lagda. Denna narkotika sprider sig sedan när myrorna ger/tar föda från varandra genom Oral Trophallaxis. Hos vissa arter är det detta ämne som gör arbetarna sterila, medan det hos alla fungerar som knark gör hos människorna. Det skapar ett beroende, och arbetarna görs till slavar under knarket.
Jag har själv aldrig iakttagit något myrkrig, men här kommer ett citat ur "Insekter som hobby" från en ögonvittnesskildring:
"Jag har själv observerat ett krig mellan Stackmyror och de s.k. jättemyrorna. På en skogsväg observerades talrika myror som hade bitit sig fast i varandra. Jättemyrorna hade samlats i smågrupper och runt dem upphetsade Stackmyror. Dessa var numerärt överlägsna. Vad orsaken var eller var jättemyrornas bo fanns kunde jag inte upptäcka. Striden varade i varje fall under de två dagar jag befann mig på platsen."
Den mest extrema myran i detta fallet är Pogonomyrmex, som lägger 80 % av sina liv på att kriga med de andra myrarterna i dess närhet. Denna myra har också ett av de starkaste giften i insektsvärlden (enligt The Ants).
Vissa myrarter tar ut nyttodjuren på bete och vårdar dem mycket väl. En del av de svenska myrarterna tar också hand om bladlössens ägg under vintern så att de inte skadas. Andra myrarter tar in djuren i sina bon om det blir dåligt väder och liknande, precis som vi människor.
Då en myra har hittat vägen till exempelvis ett matställe, kommer de myror som följer i den första myrans fotspår att gå lite rakare. Efterhand har vägen mellan boet och matstället blivit helt rak. Myror klarar också av att ändra vägen om hinder skulle uppstå, och de kan också navigera sig fram till exempelvis ett matställe helt utan ljus.
Det är ett välkänt faktum att myrorna kan klara av detta genom att lämna luktspår. Myror avger en bestämd mängd luktämne när de går, och varje myra tros föredra att följa det spår som luktar mest. Därmed uppstår den välkända raden av myror som man allt för ofta råkar ut för. Detta förklarar hur de kan hitta vägen, även efter det att linjen brutits.
[BILD - Luktspår]
Då hindret har uppstått, har inte de myror som är närmast hindret en aning om vart de skall ta vägen. Dessa måste dock bestämma sig för antingen höger eller vänster, och situationen blir som på bilden till höger. De myror som går den snabbaste vägen vid hindret kommer att komma tillbaka fortare, och följaktligen kommer dessas luktspår att bli starkare än de som gick den längsta vägen. Enligt denna enkla process kommer snart alla myror att gå den kortaste vägen.
Det intressantaste med denna processen är att finna ut hur myrorna kan hitta kortaste vägen så fort. Även om tiden det tar att gå runt hindret verkar vara helt lika är den i verkligheten lite annorlunda. Genom denna lilla förändring i tiden kommer luktspåren att vara lite olika och därmed lite olika starka. Genom detta system kommer myrorna att välja den kortaste vägen, även om de för oss verkar vara helt lika.
Myror använder dock inte bara lukten då de skall navigera sig fram. De har nämligen ett mycket välutvecklat minne. De har till exempel en god förmåga att komma ihåg visuella kännetecken som till exempel träd och liknande. Undersökningar har visat att de bygger upp en tvådimensionell bild av till exempel landskapen runt sitt bo. Detta är beprövat i laboratorium, då man satt upp bilder och fått myrorna att ändra riktning då man flyttat runt bilderna. Andra undersökningar pekar på att de också kan navigera med hjälp av solens position på himlen. Allt detta tillsammans gör att det är väldigt ovanligt att en myra går vilse.
![[BILD - Från ägg till myra]](http://home4.swipnet.se/~w-41534/bilder/etologi1.jpg){kind=link}
![[BILD - Luktspår]](http://home4.swipnet.se/~w-41534/bilder/etologi2.gif){kind=link}