Forskare har sedan hundra år tillbaka hittat stora mängder fossil från hela Tertiärtiden (65-2,5 miljoner år sedan). Alla dessa fossil går att finna bland dagens levande myror, eller i dess närmaste släktkrets. Under en lång tid fanns det därför ett glapp i myrans utveckling, den myra som band ihop dagens moderna sociala myror med tidigare livsformer. Detta kom att bli något av en myrornas "felande länk" som många letade efter.
Först 1967 fann Edward O Wilson, en av världens, om inte världens mest ledande myrforskare, väl bevarade fossil av två arbetsmyror. Dessa visade sig tillhöra en förhistorisk art som fick familjenamnet Sphecomyrma. Man tror att detta primitiva släkte levde i kolonier och var vinglösa. De var en stor upptäckt, eftersom man nu kunde binda samman dagens sociala myror med de icke sociala getingarna. Under 80-talet fann man ytterligare exemplar av Sphecomyrma. Man daterade först fynden till 100 miljoner år gamla, men korrigerade dem senare till runt 80 miljoner år gamla. Detta innebär att dessa förhistoriska myror knallade omkring på jorden tillsammans med dinosaurierna under senare delen av krittiden (136-65 miljoner år sedan). De överlevde alltså också det som tog död på dinosaurierna.
Den bild som forskare idag har på myrornas utspridning är följande: Under mitten och slutet av krittiden var alla världsdelar samlade i en enda superkontinent. Genom detta var det möjligt för olika arter av den primitiva myrfamiljen Sphecomyrma att vandra över hela den norra delen av denna kontinent och sprida sig till alla världsdelar utan att bli förhindrad av några hav.
Men eftersom Sphecomyrma var en så primitiv familj utvecklades den snart till mer specialiserade och moderna myror. Dessa bredde snabbt ut sig och då krittiden var slut och Tertiärtiden tog vid inleddes myrornas storhetstid på joden, som varar än idag. Oturligt nog för Sphecomyrma höll de inte måttet särskilt länge och blev snabbt utkonkurrerade av de moderna myrorna.
Idag finns det myror i nästan hela världen och samtliga är mycket socialt utvecklade. I Amazonas djungel uppskattar man att det finns i genomsnitt åtta miljoner myrindivider per hektar. På Elfenbenskustens savanner finns det uppskattningsvis 20 miljoner myrindivider, fördelade på 7 000 kolonier per hektar.
Den största koloni som man vet bestod (enligt Higanski och Yamauchi) 1979 av 1 080 000 drottningar och 306 miljoner arbetare. De levde i 45 000 sammanbundna bon över ett område på 2,7 km2. I ett annat område fann en forskare (Manfred Verhaagh) minst 350 olika myrarter i en liten dal, och detta på två dagar!
Denna listan kan göras nästan hur lång som helst. Men det som nog mest av allt visar att myrorna verkligen är så vanliga överallt i världen är att de flesta nog inte ens tänker på att de finns där.