1.Inledning

Hos invandrarna finns en stor, för våra förhållanden tilldels unik, kunskap och erfarenhet från liv och arbete, natur och kultur i andra länder"

" De har en stor samlad livserfarenhet med egna upplevelser av förhållanden som för oss tidigare är kända, möjligen genom andrahandsskildringar. I synnerhet bland politiska flyktingar finns dessutom djupgående kunskaper om samhällsförhållandena i hemländerna." (Burling, R, 1980 s120).

" När man bryter upp och byter land betyder det oftast att man kommer in i ett samhälle och ett social sammanhang där det man dittills uppfattat som givet och självklart inte alltid är det- åtminstone inte i vissa avseende. Det är inte samma sak som att man är mental "tom" och enkel kan ta till sig det nya...........Jag tror att det i viss mån kan generaliseras till förståelsen av hela det svenska samhället och ens roll i det. För en vuxen med ett annat samhälles föreställningar om hur saker och ting är och ska vara blir integrationen i det svenska samhället en gigantisk inlärningsuppgift."(Söderlindh, E 1993 s56-58)

Under halva min levnadstid har jag levt i Sverige och har mött små och större motgångar. Trots de har jag inte låtit mig nedslås av detta utan jag har i stället valt att kämpa mot det som var hindret.
Undan för undan föddes tanken på att mitt sätt att se på verkligheten och tolka den hade kanske något gemensamt med hur andra invandrare kunde ha det själva och att vi kanske hade något gemensamt som kunde vara viktigt att förmedla till andra människor.

Denna tanke har följt mig, att någon gång ta reda på vad som gör att vissa lyckats där andra inte gör det.

Massmedia fokus på invandrarproblematiken på senare tid, har anser jag, mer inriktat sig på invandrarproblematiken som en belastning och inte minst varit snabb att hänga ut invandrare i offentlighetens rampljus utan dröjsmål vid kriminella handlingar, så var fallet med Stureplans skottdrama, redan innan förövarna var gripna hade media i både bild och ljud talat om för allmänheten vem som hade skjutit och vad personen hade för ursprung.

Att det senare visade sig att den namngivne inte avlossade skotten, och inte heller någon granskning av pressetiken gjordes, fick mig att bestämma mig för min undersökning.
Svårigheterna jag har mött under tiden jag har sysslat med det här arbete är att det finns inte, så vitt jag förstår, någon grundforskning i det specifika området.

Det visade sig inte minst när jag har försökt hitta litteratur om ämnet. Vid kontakt med Miguel Benito chef för Inmigrations Institutet i Borås sade han att enligt vad han känner till finns det inte något skrivet om det.

Professor Eskil Wadensjö vid institutionen för social forskning vid Stockholms universitet, har i telefonsamtal den 17/11- 95 sagt att han inte känner till om det finns någon kvalitativ forskning om vilka faktorer som gör att vissa individer ur första generationens invandrare lyckas i Sverige, t.ex, skaffa sig högre utbildning. Kanske pågår forskning men ingen är publicerad.

En liknande svar fick jag också ut av Jan Ekberg, universitetslektor vid Högskolan i Växjö.

Inte heller blev det någon resultat när jag sökte i Lexias, Libris, datasökning, artikelsökning eller SIV bibliotek.

2.Bakgrund

Det förekommer mycket varierande uppgifter om antalet invandrare i Sverige beroende på hur begreppet invandrare definieras. Vid slutet av år 1987 var enligt SCB antalet utländska medborgare 401 000 och antalet utrikes födda 690 000. Om även om andra generationen inkluderas är idag var åttonde invånare i Sverige invandrare. Invandringen är ingen ny företeelse i Sverige. Hansa tyskar, valloner, skottar, finnar m.fl. har under olika århundraden invandrat hit. På 1600-talet var t.ex. var tredje invånare i Norrköping utlänning. Sverige. (Zadeh, M, S. 1994. s13) Det finns ingen löpande nationell statistik över utländska studerande i högskolan. Före högskolereformen 1977 fanns årliga uppgifter om registrerade utländska studerande vid de enskilda högskolorna som baserades på de studerandes egna uppgifter vid terminsregistreringen. Efter 1977 har endast punkt undersökningar gjorts höstterminerna 1978 och 1983. SCB avse upprepa sådana undersökningar vart femte år.... (Myrberg. 1988. s 21) 2.1 Tidigare forskning Det finns forskning på olika områden där invandrarna har svårigheter. Men det finns inte någon forskning på vad är det som gör att invandrarna lyckas, t.ex. skaffa sig högre utbildning, trots de svårigheter de möter på vägen.

3.Syfte

Att genom intervjuer med invandrare diskutera vad som gjort det möjligt att integreras i Sverige

3.1Frågeställning

Vad upplever du att en lyckad att en "lyckad" integrering beror på?

4.Definitioner

Det råder stor begrepps förvirring kring definitionen av invandrare mellan olika institutioner. Begreppet "utländsk studerande" avser i den officiella statistiken sådana som har utländsk medborgarskap. Det rör sig alltså om en administrativ definition i motsats till den funktionella som används för invandrarelever i gymnasieskolan....(Myrberg. 1988 s 22) Med invandrare menar jag människor som är eller har varit utländska medborgare födda i utlandet och är bosatta i Sverige. En definition av invandrarstuderande skulle vara: En person som är bosatt i Sverige , som registrerar sig för studier inom högskolan och som avser att söka sin utkomst här efter studierna. (Hagfall, O. 1980 s 4) Mångkulturell = Ett samhälle där människor lever i harmoni med varandra utan motsättningar orsakade av sin hudfärg, religiösa tro, eller nationalitet.

4.1Förkortningar

AF= Arbetsförmedling.

PUT= Permanent uppehållstillstånd.

AMS= Arbetsmarknad Styrelsen.

PUF= Projekt om utländska studerandes studiesituation vid Uppsala universitet.

5.Metod.

Jag har gjort personliga intervjuer om kvaliteter som lett fram till en högre utbildning. Intervjuer med 5 st invandrare (3 män och 2 kvinnor) som kom till Sverige vid 20 eller 30 års ålder och som har under en relativ kort tids period tagit sig fram i samhällen dvs de skaffade sig en akademisk examen. De intervjuade är män och kvinnor som kom till Sverige när de var mellan 20 och 30 års ålder idag är de mellan 40 och 50 år gamla. Före ankomsten till Sverige har de bott i större och mindre städer. Ingen av de hade några band till Sverige. En av de hade någon typ av yrkesutbildning, en hade en högskoleutbildning, en hade varit högskolestuderande i hemlandet, de andras tidigare erfarenheter är okända för mig. Jag ringde upp de och talade om vad jag ville undersöka och de fick bestämma när det passade för de. Två intervjuer gjordes i hemmet, en på arbetsplatsen, och två på deras skolor. Jag strävade hela tiden att miljön skulle ha så få störnings moment som möjligt. Innan jag gick till intervjuerna hade jag frågat om jag fick använda mig av bandspelare. Jag kontrollerade att den fungerade innan jag kom till platsen samt hade med mig reserv batterier och band. Jag talade om för intervju personen mitt syfte med intervjun, och frågade om deras tidigare erfarenheter och vilka kunskaper de hade med sig till Sverige. Intervjuerna är nedtecknade i sin helhet.

5.1 Urvalet av intervjupersonerna.

Personerna kommer från olika länder och kontinenter och har inte någon relation till varandra eller till mig.

Att just de blev utvalda beror på slumpen mer än medvetet val. Jag frågade runt bland mina bekanta och de i sin tur till deras bekanta.

Jag inledde intervju med att fråga om tiden för ankomst till Sverige, deras tidigare erfarenheter i fråga om utbildning och arbete.

Jag valde att redovisa två av intervjuerna i sin helhet därför att jag anser att de är varandras motsatser.

En vill integrera sig i samhället och den andre planerar för sin återfärd till hemlandet. Resterande intervjuer redovisas i en sammandrag av vad jag anser är gemensamma faktorer eller tillför någonting till diskussionen.

5.2 Tillförlitlighet.

Tillförlitligheten är relativ eftersom intervju materialet är begränsat och det har aldrig varit min intention att göra det allmängiltigt. Intervjuerna speglar verkligheten så som de intervjuade upplever den.

6.Resultat

Intervju med person A intervjudatum: 95 09.

Vad bör man göra som utlänning för att klara sig i Sverige?

Jag tycker så här, som utlänning måste man bryta sig loss från "jante lagen" därför att den har dubbel kontroll effekt när du kommer till ett nytt samhälle där det gäller att hitta sin nisch. Och nischen hittas inte igenom att hela tiden foga sig i denna jante lag eftersom jante lagen säger du ska inte tro du är någonting.

Som utlänning i ett nytt samhälle är det inte det du vill höra, speciellt när du vill etablera dig i det nya samhället. Du vill ta reda på vad du är duktig på, och för det behöver du folk omkring dig som talar om för dig "men du är duktig på det, fortsätt på det ,fördjupa dig i det här" Om man går efter jante lagen är man dels kontrollerad av jante lagen, dels är man kontrollerad av den här ... inneboende etniska fientligheten, eller etnisk långsynthet nu menar jag inte det finns en fientlighet ,men ändå det finns alltid nån slags mur man måste gå igenom just som utlänning.

Så att här handlar om att dels måste visa du dig själv som person, att du kan det här och du vill kunna det här. Och sen samtidigt du måste övertyga samhället om att du duger någonting till, och det är därför att jag menar att jante lagen måste man försätta ur spel som utlänning, men sen samtidigt som om man sätter den ur spel blir man också utpekad, (som åtminstone en som vill utmärka sig), en som kommer hit och tror att han är nåt det är ett svår sits men ändå så tycker jag att i första taget så ska man bryta sig loss från jante lagen absolut det är den man skall krossa.

Först den och sen kan man gå in och säga efteråt OK jag hade fel när jag krossade jante lagen men jag har åtminstone utvecklas som person.

Då kan jag bemöta det nya samhället på mitt sätt och förklara för de hur jag fungerar kulturellt och individuellt och få de att acceptera mig som jag är men det gör man inte om man hela tiden skall ge efter för jante lagen.

Kan man säga så här att du har krossat jante lagen ?

Nej

Eller du är på väg ?

Mja...

Eller försöker?

Vi säger så här man krossar den JA! man krossar den inte helt för att när man har etablerat sig då kommer man tillbaka och börjar applicera jante lagen igen därför när du har väl etablerat dig då råder en annan regel . "Gör som romarna gör, när du är i Rom"....Tyvärr. Och jag menar att det är mycket , mycket bättre att man gör på det sättet att först krossa jante lagen och sen komma tillbaka och börjar applicera den när man redan har etablerat sig.

När man vet någonting om samhället, än att hela tiden vara på defensiven och inte vara rädd för att göra någon fel, för att då lär man sig aldrig nånting om det samhället och då kommer man aldrig heller att bli etablerad i det samhället .

Hur har du lärt dig och göra det ?

Vad var det ?

Att etablera mig i samhället?

Nej, att bestämma dig på att krossa jante lagen? Hur kan det komma sig att just du gör det?

Nej, Jag gör inte det! Det tror jag inte att jag gör men däremot min teori är så att det handlar om att hitta en nisch. Visa för allmänheten att det här är jag. Jag tycker om de här sakerna och jag är duktig på det och mindre duktig på annat, i det här fallet mitt yrke.

Jag hoppas att jag när jag har studerat hittar min nisch, då kan jag lättare tala om för samhället att det här är jag.

I början, när jag kom till Sverige visste jag inte vad jag var duktig på visste inte heller någonting om samhället visste inte heller om jag kunde etablera mig.

Det handlar om viljan att etablera sig i samhället hur man ser på livet det är enklare - tror jag - om man redan när man kommer in i ett samhället har klara syfte om att här tänker jag bosätta mig. Då går man genom hela den här processen på ett helt naturlig sätt och målmedveten och det kan vara smärtsamt.

Vi säger att jag hittar en rysk person och hon vill absolut inte lämna Ryssland hon vill bo i Ryssland och jag har barn med personen och jag vet att jag kan inte separera barnen i från den person alltså det är jag som måste flytta. Då blir det mer så att, när jag åker till Ryssland med henne då vet jag att det är här jag kommer att skapa mitt framtida liv och det gör att vilka problem jag än möter blir betydligt - även om smärta kan vara intensiv- kortare eftersom mina syften är väldigt klara just i Ryssland.

Jag vet vad jag är där för att göra, jag är där för att just etablera mig för att jag har en familj där . Däremot om jag flyttar till Ryssland nu utan mål överhuvudtaget och på nåt sätt infinner jag mig att kanske av ekonomiska skäl är jag tvungen att vara kvar därför att jag inte har biljett att åka därifrån då tror jag att smärtan förlängs.

Så jag tror att när man flyttar till ett nytt samhälle måste man ibland ställa sig fråga. Hur hamnade jag här? Och vad är mina skäl för att stanna kvar?

För att jag tror att kan man komma underfund med de svaren så att säga, eller just svaren till de frågorna så tror jag att man kan komma en bra bit till att etablera sig i de olika samhällen.

Hur "hamnade" du här?

Helt av misstag , allvarligt , allvarligt.

Vilket misstag var det?

Jag var här på besök så att säga, och år 1976 träffade jag en svensk person som jag blev kär i och stannade kvar och på den vägen har det varit.

De första åren var jag alltid på språng ( jag skall köpa en biljett och åka härifrån , jag skall inte stanna här hela tiden)

Och det är det jag menar med att smärtan förlängdes.

Det är senare i livet, mycket senare i livet som jag kom fram till att " Vad då, jag vill bo här" jag börjar trivas här jag börjar få frid här , jag menar att här är ingen som stör mig. Det var när jag började tänka att det var inte så dumt att etablera sig här egentligen. Jag kom på att Ja! Då stannar jag.

Och när det beslutet var fattat kunde jag komma in i samhället på ett helt annat sätt för då visste jag att vad än jag gjorde här var för min egen skull, och då började att fråga mig vad vill jag göra, intresserade mig för olika hobbys, musik, träning, allt möjligt då gjorde jag allt jag företog mig just när jag hade fattat beslutet att stanna här.

Men fram till att beslutet hade fattats upplevde jag att jag fanns i ingenmansland , och den känslan upplevs av en del av oss speciellt när vi kommer till ett nytt samhälle. Men vi vill inte finnas i detta nya samhälle men ändå upptäcker man att man har funnits i 20, 30 år utan att egentligen har velat det.

Då har man som människa lidit dessa 20 eller 30 år i onödan om man jämför tidsperioden före och efter beslutet att stanna.

Så, du menar att för vissa kan det ta så mycket som 20 , 30 år att fatta det beslutet?

Just, precis.

Hur lång tid tog det för dig?

10 år.....10 år av onödigt smärta .

För att om jag hade vetat det här redan från början (eller mina kompisar) så jag hade varit klar med min utbildning, haft familj, etablerat mig samlat på mig en viss kapital för att driva min familj så att säga. Men i och med att jag inte gjorde det, för att då var jag hela tiden på språng, har jag "förlorat" 10 år av mitt liv ( förlorat mellan citation tecken)

Dessa 10 år har varit vad Freud skulle kalla för latent period en period då ingen särskild hände i väntan på någonting annan, en annan period.

När jag träffar andra utlänningar som kommer till Sverige talar jag om vilka problem dem kan komma att hamna för att dem skall förkorta sin smärta för att det var ingen som talade om det här för mig.

Jag hade gärna velat ha haft folk som hade bott här och analyserat sin egen erfarenhet (även om all erfarenhet är olika) men om man sätter ner sig och försöker analysera de olika utvecklingsfaser man genomgår när man försöker komma in i ett samhälle.

Så tror jag det hade underlättat mycket, det saknade jag, en vägledare men å andra sidan fick jag bli min egen vägledare . Och vägleda andra utlänningar att ställa de "rätta" frågor.

Och det är det handlar om egentligen just att komma in i samhället det handlar inte att tycka om ett samhälle utan att ställa de frågor som är relevanta för en själv ..... det är viktigt.

Du föddes i ett samhälle, växte upp i ett annat och hamnade i ett tredje, hur var det?

Ja! .... men om jag säger så här, att föddas i A och hamna i B hade sina problem men att komma från B till Sverige hade inte så mycket problem även om de samhällena är olika. Ändock är det svenska samhället svårt i sitt tankesätt , kultur och jag tror inte att jag har kommit underfund med hur svenskar tänker egentligen, jag vet inte om det finns någon typisk svensk.

Jag tror att t.ex. en norrlänning är helt annorlunda en Stockholmare som tänker annorlunda än en malmöbo.

Så det typiska svenska samhället kan jag inte nå eller ens förstå .

Men däremot det jag har strävat efter när jag väl hade fattat beslutet att stanna det är att åtminstone myndighetsmässigt (s.a.s) betraktats som svensk.

Jag betalar mina skatter och hittills har inte myndigheterna behandlat mig på annat sätt för att för dem är jag bara en siffra.

Och det kan jag förstå.

Det svåraste, eller egentligen utmaningen att etablera sig som svensk ligger i dem svenskar man möter dagligen de är nog otrolig viktiga och spännande.

Det viktigaste för en är alltid ens kompisar som man växte upp med och allting, det är dem som gör att man blir en del av samhället , det är mina svenska kamrater som kommer att göra mig till en svensk.

Det finns ingen annan som kommer att göra mig till en svensk, jag skulle kunna tänka svenskt, född här, men om jag inte har svenska kompisar som betraktar mig som svensk så kommer jag aldrig att blir svensk.

Det är inte det som är min strävan, min strävan är att vara mig själv, eftersom jag vet att jag har min etnisk ursprung och mitt eget livs erfarenhet och som är väldigt annorlunda än vad en svensk har.

Men om syftet är att bli svensk är det ändå ens kompisar som gör en svensk, ingen annan, därför när de slutar att betrakta dig som en som kommer från det och det landet en som ser svart, gult eller blått när de betraktar dig som en individ då suddas gränserna ut och man blir en i gemenskapen.

Hur har du kommit fram till detta?

Det är alltid analys, man ställer alltid frågan, när man möter nya människor.

Hur är den människan mot mig? Vad gjorde han/ jag? Varför? Hur?

Det handlar om att ställa dem "stora " vetenskapliga frågorna.

Hur eller vem har lärt dig att ställa de frågorna?

Jag vet inte...... Det är en överlevnads instinkt.

Jag tror att det handlar om att det ligger i grunden till alla samhällen att det första samhället försöker göra är att integrera nykomlingen, men hittills det som har varit mest präglande är den här bestraffningen genom att ta bort det som lindrar smärtan.

I en familj är du nykomlingen och dina föräldrar ställer ett antal villkor, gör du det och det och det så kommer du att ha vår kärlek gör du inte det då blir vi arga. Jag tror att det är samma applikationer man gör när man kommer in i ett nytt samhälle man vet redan tidigare från sin egen familj/samhälle att det fanns regler som samhället accepterade eller inte och det största uppmaningen är att ta reda på hur samhället (det nya) reagerar när du gör någonting som accepteras eller inte. Detta gör att det styr ditt beteende.

Jag tror att det handlar om man vill ha en övergripande eller detaljerad förståelse för saker och ting.

Jag vill ha en övergripande därför försöker jag ha ett analytiskt tanke sätt.

Framgång. Vad betyder det för dig?

Jag kan svara på den fråga på många olika sätt . Om jag svarar kulturellt precis som jag har blivit tränad,...framgång var att skaffa ....., framgång var att komma till Europa läsa skaffa sig ett yrke, gå tillbaka och ta ett "white collar" jobb d.v.s. ett jobb som man har slips och vitt krage och sitter i nån administrativ apparat.

Framgång för mig, tidigare när jag var yngre i tonåren var att skaffa ett yrke där man kan bli erkänd, ingenjör vad som helst där man blir erkänd, framgång senare blev att lyckas att bli en samhälls medborgare skaffa familj, villa, 5 till 9 jobb, bilar, hund, barn.

Fast nu är framgång mera att ha frid i ens egen själ.

Därför att framgång är inte vad andra ser eller värderar utan snarare vad jag värderar och det är inte säkert att detta syns .

Att just komma hem låsa in mig sitta framför dator och skriva eller läsa äta och känna att här är min lilla "kokong" det är framgång om man kan hålla det utan att det spricker.

Framgång har aldrig varit bestående i mitt liv utan har betytt olika saker i olika perioder men jag har aldrig nått någon av de sakerna och det är kanske därför min syn har skiftat. Framgång är att vara nöjd med sig själv i stort sett men "tyvärr" måste man ta in andra människor.(t.ex. en tjej) När hon kommer in så kommer hon att sätta in olika värderingar, familj, barn m.m. så man får väl skifta lite då men för mig är det att ha frid.

Men allt som allt handlar det att fungera som en autonom person du vet autonomi är en svår sak det handlar om att du skall fungera självständigt men du skall också fungera självständigt enligt samhällets regler.

Du skall kunna anpassa dig till samhällets regler utan att du känner tvång, men samtidigt skall du kunna agera utanför samhällets regler utan att för den delen vara kriminell eller göra intrång och den yttersta strävan är att bli så autonom som möjligt men det innebär att man måste omvärdera mycket av samhällets regler.

Skulle autonomi vara grunden till att såna som du klarar sig?

Ja! Absolut! Därför om du kollar på de flesta framgångsrika personer har de varit sådana som har kunnat fungera på ett autonom sätt även utanför samhället utan att vara kriminella.

Samhället kan jämföras (inte i negativ bemärkelsen) vid ett fisk stim p.g.a. inte så många hamnar utanför ramarna, de följer i stor sätt varandra men dem som utmärker sig med någonting har tänkt utanför massans ramar. Man kan följa massan hela sitt liv och leva ett lyckligt liv, undanskymd utan att synas.

Men när man blir utlänning då kan man inte vara den som följer massan för att man inte vet varför man går till vänster eller till höger.

Man blir plötsligt en observatör av samhället samtidigt som man bor i den och jag tror att vi utlänningar har större chanser att lyckats utanför våra egna samhällen p.g.a. vi har den förmågan. Det största problemet för utlänningen är att ta reda på vilka är de rådande regler i detta samhälle och hur jag som är en "outsider " kan dra nytta av detta för att utveckla mig som individ.

Egentligen bekräftar detta det gamla kliché ordspråket som säger att man aldrig är profet i sitt eget land.

Kanske om jag och de hade stannat i våra samhällen hade vi varit de som följer strömmen.

Sannolikheten är ganska stor eftersom där har vi också "jante" lagen, men när vi kommer till ett nytt ställe vet vi inte vilken det är och vi hamnar utanför de givna ramar och p.g.a. detta säger jag så här Det första du inte skall göra är att ta reda på vilken "jante" lagen är.

D u skall krossa den i första taget både inom dig själv och den individen som härigenom skapas är en ny som kan stor trivas i den nya samhället.

Du pratar om ramarna, som är okända för individen i början.

Hur gör man för att lära sig dem?

Hur gjorde du för att lära dig dem?

Jag försökte inte eftersom jag visste att ramarna kommer jag så småningom att komma underfund med. Men det är viktigt att ta reda på vad man gör i vardagliga situationer, hur gör man i T-banan , smiter man förbi konduktören, vakten eller inte.

Hur gör man när man blir bjuden på middag? Skall man äta med händerna? Ropa efteråt?

Det är som en lek och man får fråga, så när man kommer till ett nytt samhälle är man i allra högsta grad en vetenskapsman. Men det finns också andra känslor i bilden som vi inte har tagit hänsyn till i diskussionen " rädslan" för det nya och det kan vara så förlamande att man inte vågar göra någonting.

Vad gjorde du då?

Jag var ung och orädd och det en fördel. Jag var 18-19 år gammal och då har man en inneboende känslan att man är "herre över världen" och det är man också som ung känner man sig "odödlig" och det gör att allt som var nytt skrämde mig inte, tvärtom, jag tog emot det nya.... men dock, jag glömde en sak att även om saker och ting var nya för mig betydde detta inte att samhället godtog mig som den individ jag var och denna insikt kommer med åren. Även om jag har accepterat det svenska samhället är det inte säker att samhället har accepterat mig.

Så vad det hela handlar om är relationer.

Samhällets relation gentemot mig och min relation gentemot samhället.

Om vi återgår till dem som inte har lyckats assimileras i samhället, jag tror inte att jag har gjort det heller. Men för de som absolut inte har lyckats t.ex. att man kommer till ett samhälle men samhället accepterar inte individen p.g.a. färgen misstänker jag.

När den typen av relationen uppstår blir individen osäker och då kan man lätt hamna i onda cirklar t.ex. råna banker m.m. fast det är bara snabb ekonomi!! ....

Om man lade sin energi på att acceptera att man vill komma in i samhället kunde man komma in snabbare in.

Intervju med person C intervjudatum: 95 10.

Hur och varför kom du till Sverige?

Jag kom för att arbeta i X-lands ambassad under 6 månader, p.g.a. allt var oorganiserat där.

Men jag måste berätta vad jag har gjort tidigare.

Jag har studerat företags administration i X-land och där arbetade jag på UD. och genom det kom jag hit.

Under den tiden träffade jag den som kom att bli min äkta hälft, men mitt kontrakt blev inte förnyad och under en tid fick jag olika vikariat ock barnpassning under 6 månader till för att prova och se om jag ville stanna eller inte.

Efter ett år åkte vi till X-land och därifrån ansökte jag om uppehålls tillstånd det var 1983 och efter 7(sju) veckor var det klart. När jag väl hade UT(uppehålls tillstånd) studerade jag svenska och läste en intensiv kurs 18 veckor och eftersom jag har också en grundskollärar (1-6) utbildning från X-land (fast jag har bara arbetat 3 år som lärare) tänkte jag att det var kanske en väg att öppna vägar för mig och genom kontakt med AF fick jag besked att det skulle starta en kurs i min språk grupp (barnskötare utbildning) men att jag skulle vänta. Men för mig att vänta och vänta är att förtvivla. ( lek med ord går ej att översättas) Genom en bekant från samma språk grupp som jag som arbetade som hemspråkslärare, kunde jag vikariera under dennes ledighet och jag bestämde mig att jag inte skulle vänta att det skulle dyka upp något arbete genom AF (under tiden städade jag i olika hem) så jag hankade mig fram och började att skriva till olika förskolor för att jag har alltid tyckt om att arbeta där. Några svarade och ett viss distrikt svarade inte så jag ringde upp och de svarade att inte just då men om några månader och så började jag i mitt nuvarande distrikt.

Du har utbildning i företagsekonomi, grunskollärar (1-6), det är ditt bas.

Du kom till Sverige och stannade p.g.a. att du träffade din kärlek?

Ja!...Jag valde inte Sverige, det blev bara så.

Men tanken att ge mig i väg från hemlandet fanns alltid där och genom arbetets art fanns den möjligheten, som äventyr. Jag hade tittat efter stipendier men de flesta var beroende av att man hade pengar för att betala det till en viss del.

Anser du att du har etablerat dig i samhället eller håller på att göra det?

Mm, Vad är samhälle? Är det den sociala delen, arbete eller lite av båda.

Jag har etablerat mig inom arbetsdelen men inte i den sociala delen. Men arbetsdelen har sin del av den social delen framför allt inom vårt yrke (pedagogisk) för att man har mycket kontakt med institutioner, föräldrar och barn som är del i samhället.

Men mitt privata liv har ingenting att göra med Sverige s.a.s.

Vad beror det på?

Vad beror det på? Kanske därför att jag är gift med en person från Z-land som inte har svenskens livsföring och jag tog del av hans vänner kom in i det sociala livet genom den personen och den sociala delen som jag har möt genom arbetet har inte övertygat mig.

Det finns saker som jag inte kan acceptera och då förhåller jag mig på en arbetsmässig socialnivå, men inte på privatnivå. Men inte för att jag vill kritisera befolkningen, de är annorlunda men det finns saker som jag kan inte förlika mig med.

Kan du precisera lite grann ?

Ur en social perspektiv. Hur man tar kontakt med varandra. För mycket planering.

Alltid finns ...inte rädsla, utan för mycket "respekt" -jag vet inte om respekt är det rätta ordet.

Nej det finns ett ord som är mera exakt .... avvaktande det finns för mycket reservationer och för att integrera sig social måste man kunna dechifrera de sociala koderna.

D.v.s. hur du skall reagera. Hur du kommer in i en social grupp.

Vad pratar man om. Vad skall du skratta åt, eller inte.

Sådana saker som man lär sig som barn i varje samhälle.

Och det är möjligt att det finns personer som kan integrera sig men jag kan inte det på det privata planet.

Koderna du nämnde. Har du integrerad dem i dig, har du lär dig dem?

Du lär dig dem när du umgås med befolkningen och sedan accepterar du dem eller inte.

Har du accepterat dem eller inte.

Jag? Nej, det finns många saker som jag har inte kunnat acceptera. Jag lever i "harmoni" med samhället, jag respekterar samhällets sätt att leva men jag lever på mitt sätt. Det kan bero på den nivå vilken jag rör mig bland d.v.s. bland förskolor, skolor jag vet inte om jag skall säga att personalen är speciell, men alla mina vänskapsrelationer är med utländska personer.

Jag har relation med svenskar men jag har inte kunnat etablera ett djup vänskapsförhållande med dem. Jag hittar inte punkten....

Hittar du inte ett gemensam punkt?

Exakt.

Vad kan det beror på?

Jag anser att det kan beror på att koderna är olika. Jag är en spontant person, jag menar inte att jag är mera öppen, men jag reagerar så att om jag är arg är jag arg eller om jag är ledsen är jag det. Sådana saker finner jag svårt, när man öppnar sig för mycket d.v.s. att man går över de oinskrivna koderna.

Samma problem möter utländska föräldrar med sina barn som lär sig dem koder som är gällande i det här samhället men föräldrar har andra normer än dem. Då måste man söka en ömsesidig balans. Man får acceptera varandra.

Dem här koderna, du talar om. Hur kom du fram att dem finns? Har någon lärt dig dem eller har du lär dig själv?

Nej.. Man lär sig själv.

Det är som när ett barn föds och lär sig vad som behövs för att socialicera sig vad som värdesätts, vad som är bra och mindre bra. Vad man får vissa öppet och vad som inte visas. Och de varierar med åldern koderna är inte statiska.

I ditt konkreta fall. Du har under en period av 13 år kunnat ta dig fram till högskolan ...

Du behöver inte ha kontakt med befolkning för det... Du behöver inte de sociala kontakterna på det privata planet.

Vad är det som har varit din drivfjäder för att söka dig dit?

Jag tror att det har varit två.

Den ena har varit ekonomisk förbättring men p.g.a. detta borde jag har valt en annan linje inte sant?

Ja! det sant därför att med det här karriären blir du inte rik.

Ja visst men jag var redan inne i yrket och då sökte jag ekonomiska förbättringar inom samma parametrar.

Å andra sida ju högre man är inom yrkets hierarki desto lättare att tillämpa sina egna idéer utan att vara beroende av att andra talar om vad du skall göra.

Jag läste först till barnskötare sedan till förskollärare. Som förskollärare har du mera kunskaper men samtidigt har du möjligheter i att kunna påverka arbetet du har friheten i att kunna planera arbetet du har lättare för att kunna få fram dina idéer.

Det andra är att jag har alltid haft specialundervisningen i åtanke p.g.a. familjeskäl( Familj = släkt JM). Att jag skulle kunna hjälpa barn med handikapp, därför började jag att arbeta som förskollärare med barn med särskilda behov. Och jag vill i framtiden kunna arbeta oberoende av andra, arbeta på det sättet jag önskar.

D.v.s. att det här processen har tagit dig 10 år.

Varför har det tagit mig så många år?

Så många eller så få?

Om man tänker i vilken ålder man är, det är många, jag är 41 år. Dvs man lämnar sitt land, lämnar sin väg och man måste börja om, eller som jag försöka utnyttja vad jag redan kunde, pedagogik och tillämpa den här. Dessutom måste man lära sig språket, komma in i arbetsmarknaden och förbättra ekonomin. Jag tänkte så att om man går långsamt fram ger det mera säkerhet därför att man lär sig grunderna utan att missa några. Och för ekonomin är bättre p.g.a. att den ekonomiska nedgången inte blir så stor. Det är klart att så blir vägen till målet längre....

Har du någon gång tänkt hur man hade kunnat förkorta vägen? Inte bara för dig utan i allmänhet.

Jag ångrar inte att vägen hit har varit lång. Det har varit positivt.

Men om man hade velat göra den kortare och bekvämare?

För mig har det varit bekvämare att göra den längre, jag läser nu på halv fart. Det beror på vad man vill göra, jag vill inte begrava mig i böckerna utan att jag vill också ha det roligt. För min andra hälft och mig är semester av stort betydelse, vi lever för det. Det är vad vi menar att ge sig i väg och "ladda batterierna" för att behålla sin mentala hälsa, för att det här är ett svårt land.

Kan du utveckla det lite?

För mig att leva är att vara med andra människor, umgås med vänner, träffas spontant, det är viktig för mig och min andra hälft.

Och det här landet erbjuder inte dem bästa förutsättningar p.g.a. sin klimat.

Det är lättare under sommaren än under vintern. Man är alltid stressad och det kan orsaka mental obalans. Dvs som går emot vad mitt liv är.

Har du varit i obalans?

Nej... Det första man hör när man kommer är hur är landet och befolkningen, det händer alla eller hur?

Redan i mitt hemland hade jag hört om depressionerna, självmorden och en massa saker. Så man var förberedd att sådan ska inte hända mig. Och organiserade mitt liv efter det. Också med tanken på att återvända till mitt hemland inom några år. Därför är det viktig för mig att inte ha förändrats alldeles för mycket.

Är ditt mål att återvända?

Det har det alltid varit. Det målet har många men jag har inga barn och detta hjälper att konkretisera målet.

Har du alltid varit bosatt här i Stockholm?

Ja, jag har alltid bott här.

Hur var det att studera tillsammans med svenskar?

Jag hade läst i hemlandet och då hade tanken på att när man läser då tar man det på allvar och det blev en chock att det fanns folk som inte tog det på allvar. Det beror på systemet att många läser med bidrag från AMS.

Det fanns folk som bara var intresserade av pengarna inte för att de hade något intresse. Sedan under förskollärarutbildningen var det annorlunda, det fanns inte några svenskar. Utbildningen var inriktad till tvåspråkigheten.

Hela den här processen du beskriver för mig har du planerad den, trots att det var långsamt?

Ja visst, den var planerad.

Har det här planeringen underlättat vägen för dig?

Ja det tror jag därför att jag har hela tiden i åtanke vad jag skall komma fram till och har inte haft bråttom dit. Man måste veta vad man måste ha med sig för att komma till målet, vad systemet kräver för det. Jag tror att om man vill komma någonstans måste man veta vad man vill komma vart och hur man skall dit och insistera. Man får inte ge upp.

Skulle man säga att man skall vara målmedveten, ihärdig?

Ja!....Och planera långt fram så man inte blir besviken om det inte går vägen. Och envis.

Har din etniska tillhörighet varit eller inte varit ett hinder för framgången?

.....Jag tror inte att det har så stor betydelse för att ta sig fram.... De tittar på dig med andra ögon...Ju högre upp du kommer desto mera tittar de på dig före de lär känna dig eller veta vad du kan prestera.

Det har jag upplev här mest p.g.a. vi befinner oss på en lite högre plan, man möter blickar som säger "vad gör den där här" men inte nu längre.

Vad jag har upplev som utlänning är att man måste prestera mera för att bli erkänd.

Det är min erfarenhet att man måste skrika högre för att bli hörd.

Det har hänt mig, man måste markera att man finns till.

Vad är framgång för dig?

I det här samhället eller allmänt?

Både och för dig i synnerhet?

För mig är att nå dem mål som man har planerat för. Men det är viktigt att man sätter upp mål som är uppnåeliga, därför är det bra om man delar upp dem i delmål för att lättare nå fram, successivt.

Intervju med person B.

Hur länge har du bott här?

Jag kom 1970 så jag har bott halva mitt liv i Sverige.

Så när jag insåg att jag har bott halva mitt liv här då bestämde jag mig att jag skall bannet mig inte vara invandrare länge, jag har bott lika länge här än i mitt hemland.

Jag har träffat ungdomar som härmar mitt sätt att tala och alt sånt, men jag har bott här längre än vad de har gjort.

Och detta kändes någonstans inne i mig.

Jag bytte också medborgarskap när jag insåg att jag inte längre klarade att ta ställning i mitt hemlandets val, p.g.a. att jag inte hängde med alla politiska partier som finns där.

Då skedde nåt, jag kan inte betrakta mig längre som invandrare.

Jag kan inte skylla på nåt.

Man kan säga så här.

Man kan avstå från att göra vissa saker, man kan avstå från att sticka upp och göra vad man vill p.g.a. att man inte betraktas lika, man är inte mycket värd. Jag är kvinna och dessutom invandrare. Jag slutade att göra det någonstans där ...

Hur betraktas du dig själv?

Jag tycker att.... Att vara hemspråkslärare är inte någon lyx tillvaro på något viss. Det är som att slå huvudet i vägen.

Jag hade stora visioner när jag började men jag insåg att jag inte kommer dit jag ville. Jag insåg att jag inte kunde stanna där jag var med arbetet, jag måste vidare.

Hur blev du hemspråkslärare?

När jag kom hit till Sverige hade jag redan lite utbildning och behovet var skriande efter min kompetens i skolan trots att jag inte har formell lärarbehörighet, jag har universitets studier bl.a. i pedagogik m m.

Jag har upplev arbetet meningsfullt men på vägen har slutat att vara det, jag har varit missnöjd med arbetet, mig själv och började att fundera på att gå vidare i stället.

Vad var du missnöjd med egentligen?

Jag tror att jag försökte göra mitt arbete så gott jag kunde men jag tyckte att jag inte blev betraktat som likvärdig lärare bland alla andra.

Men man hör hur lärarna talar, t.ex. i personal rummet, om invandrare och invandrarelever.

Jag har känd mig träffat och tänk att "det där gäller också mig".

Jag tycker att det är rätt jobbigt.

I dag hur betraktar du dig själv, i dag är du nöjd med din tillvaro?

Jag är nöjdare än tidigare i alla fall. Jag tycker att det här sista året har betytt mycket för mig, det året som jag läser.

Jag själv har gått vidare på något sätt.

På vilket sätt?

Jag tycker att jag har blivit sedd av mina skol kamrater och av lärarna på ett sätt som inte jag har blivit sedd av mina forna arbetskamrater eller arbetsgivare.

Jag har kunnat vara mera mig själv. Det kanske beror på att klimatet är annorlunda. Att folk är intresserade av liknande saker som jag.

Vad hindrade dig att vara dig själv då?

Det vet jag inte riktig.

Jag tror att det mesta ligger på ett inre plan. Inne i mitt eget huvudet.

Menar du att du själv höll dig tillbaka?

Ja, jag tror att det ligger på det mentala planet inte någon annanstans.

Har du inte funderat på vad det var som gjorde att du höll tillbaka?

Jag tror att dels är min egen uppfostran och att jag är sådan helt enkelt. Jag har svårt att visa mig själv som jag är.

Jag har svårt att knyta kontakter, ändock arbetar jag inom ett område som kräver kontakter. Och jag vet att när jag vill får jag kontakt med folk.

Kan du välja nu?

Jag tror att jag kan välja mer nu.

Men jag tror att det beror på att man har blivit äldre och det är en naturlig process som sker med alla människor för eller senare.

Förhoppningsvis tidigare än för mig, jag mognade sent.

Intervju med person E.

Vilka är dina tidigare erfarenheter före din ankomst till Sverige?

Vad har du för studier, arbetslivs erfarenheter?

I vilken miljö växte du upp?

Jag kommer från en typisk medel klass familj i X- land, men inte från landets huvudstad utan ca. 250 km. i från miljön där det är lugnare än i huvudstaden.

Jag växte upp utan större problem och utan att ha någon större social medvetenhet.

Jag läste grundskola och gymnasium där. Senare fick jag flytta till en större stad för att läsa vid universiteten som inte fanns hemma.

Jag började läsa juridik. Det var 1966 och jag var då 17 år gammal.

Under den tiden hände det mycket allvarliga händelser i mitt hemland.

Man kan aldrig prata om sin egen historia utan att referera till vad som händer runt omkring, inte sant.

Kort tid efter jag hade påbörjat mina studier, utsätts landet för en militär kupp. En av de första åtgärder av den militära juntan är att ockupera alla universiteten i landet.

Det här blev min första krock med den sociala verkligheten som rådde i landet.

T ex om du ville komma in till universitetens byggnad fick man vissa upp dokument som bevisade att man läste där, dessutom hade man polis inne i byggnaden och t.o.m. i klass rummen.

Ganska omgående blev det motstånd och man demonstrerar mot detta övergrepp. Jag deltar i den första och blir arresterad. Jag hade då ingen annan tanke än att reagera mot juntan än vad många ungdomar gjorde vid de tillfällen. Det här var min första krock med förtryck, saknad av demokrati och detta gjorde att min samvete började att leta efter svar över vad som hände och varför.

Till slut blir mitt sociala engagemang djupare och djupare och till slut tar jag steget fullt ut och blir en " underjordisk aktivist".

Den största brytningen kom när jag liksom många andra bestämmer mig för att lämna studierna och vår små borgerliga miljö och börjar att arbeta direkt in i och med arbetar klassen.

Det var så jag "proletariserade" mig.

Jag började att arbeta inom slakterierna som är en viktig näring i mitt hemland. Det här "flykten" till en annan social verklighet är mycket intressant för att det är i mer eller mindre grad som att flytta till ett annat land.

Därför att när jag kommer dit kan jag inte prata mitt språk därför att vi talar olika sociala språk.

Folk förstår inte mig och jag förstår inte dem.

Jag hade pratat om orättvisorna mot arbetar klassen men aldrig sett dem jag pratade om.

Var du medveten om vilka risker du utsatte dig för?

Ja! det var jag. Men under den här tiden blev jag arresterad många gånger men för det mesta bara få dagar, de kunde inte bevisa nåt.

1976 trädde in en ny militär junta och den gången blev den fängelse vistelsen lång. Den här gången arresterades tusentals människor med mig och detta räddade mitt liv och vissa misstag som tidigare regering hade gjort när dem raderade "SÄPO"s arkiv över regeringens kritiker.

Därför blev frågorna de ställde vid tortyr sektionerna inriktade på min sambos aktiviteter.

Jag hade tur att det blev så.

Jag tillbringade flera år i fängelset, ca. 4 år.

Visst hände det hemska saker i fängelset men det var också en studie och arbetsplats för framtiden. T ex förbereda sig för exilen för att det var en möjlighet.

För det hade vi andra fångar som tack vare sina tidigare studier hade haft möjligheter att besöka andra länder.

Deras erfarenheter förberedde mig inför hur jag skulle "röra" mig om jag hamnade i ett annat land.

Att inte låsa in mig i invandrar "ghetto".

Att om jag är i ett annat land måste jag göra någonting, alternativet är att bli schizofren. Min politiska åskådning har också hjälpt mig, och från år 1968 betraktar jag mig som internationalist.

Jag har alltid betraktar min social och politisk kompromiss som allmänt giltig mot arbetar klassen över hela världen.

Allt detta hade förberett mig till vad som skulle komma i utlandet. Konsekvensen av detta är att till vilket land jag än kommer är min plikt att engagera mig fackligt och politiskt.

Varför fortsatte du? Vad drev dig till det?

Man skulle fortsätta det fanns ingen annan lösning för att uppnå social rättvisa, mot exploatering, det var normalt att fortsätta och många ungdomar gjorde det.

Många blev mördade.

Det var en produkt av den politiska och sociala kompromiss man har mot samhället.

Det här är den stora skillnaden mot andra invandrare eller flyktingar som inte vill engagera sig här utan bara i hemlandet.

Jag visste rätt lite om Sverige. Jag åkte från fängelse till flygplatsen, till Köpenhamn, till Växjö och till förläggning i Ronneby.

He, he förläggning, he, he " lyx förläggning" Ronneby Brunn.

Där tillbringade jag ca. 3 månader och märkte att under den perioden, viloperioden, att jag under ca. 8 månader läste jag inga böcker, i motsatts mot fängelset.

Det var som mycket nytt som man konfronterades med.

Under den tiden kontaktar mig ett par som bodde i Stockholm och de visar mig staden. Ledningen för förläggningen blev inte särskilt glad över mitt beslut att flytta hit och den hjälpen jag fick var ett rum på " Norrtull"s ungkarls hotel.

Där hamnade jag bland alla möjliga missbrukare och folk som jag. Det enda de gör är att anmäla mig till en kurs i svenska.

Behållningen kan man diskutera länge över.

Här börjar dilemmat för mig.

Jag har vänner och bekanta som bor i Rinkeby och dem är de enda jag känner. Dilemmat är; att ur en social och känslomässig åskådningspunkt, behöver jag ha mänskliga kontakter, men jag vet att detta är livsfarligt för att det kan göra att jag kan isolera mig från resten av samhället. Tanke över "ghetto" bildning fick jag förklarat för mig redan i hemlandet och rådet att undvika det.

P.g.a. att mitt mål är att integrera mig i samhället.

Året var1982. Jag kontaktade social förvaltningen i min hemkommun och började som timvikarie på olika förskolor.

Jag märkte att, trots min rädsla för språket, lyckades jag med arbetet. Då bestämde jag mig för att det här är roligt, det måste jag fördjupa mig i.

Samtidigt börjar jag arbeta politiskt i Sverige och detta gör att det blir lättare med integrationen i samhället. 1983 börjar jag mina studier till förskollärare.

Som du ser gick det ganska fort. I dag med tidens perspektiv ser jag att jag tog viktiga steg på ganska kort tid.

Sju månader efter utbildningen blir jag vald till facklig representant för det området jag arbetade i.

Ett år efter blir jag ordförande för det social distrikt som det området jag arbetade i ingår.

Vad beror det på att du blev vald till det?

Har du gjort egna spekulationer över det?

Ja visst. Jag har alltid ansett mig vara i underläge p.g.a. att jag är invandrare och att jag talar svenska med brytning och sådant.

Men jag vet att jag har styrka och dessutom har jag erfarenheter bakom mig.

Erfarenheter som många människor här inte har.

Jag vet hur man knyter kontakter, jag vet, på svenska eller vad som helst.

Det lärde jag mig i mitt hemland, tillsammans med arbetarna, hur man blir en av dem. Därför visste jag hur jag skulle göra för att komma in i det fackliga livet i Sverige, det har alltid varit en kamp.

Här i den här fackföreningen finns det människor som ser mig som ett hot.
Jag är i dag i den här ställning inom fackstyrelsen och representerar över 15000 medlemmar och det är inte för att de andra styrelse ledamöter stödjer mig utan för att jag har styrka bakom mig och den styrkan driver mig framåt.
Jag har val möjligheter.
P.g.a. detta finns det de som anser mig farligt och velat bli av med mig. Men varje gång kommer jag starkare åter...... Jag vet hur man agiterar. Det har jag lärt mig i hemlandet.
Det viktiga har varit för mig att säga till mig själv.
Hur i helvete skall jag bära mig åt för att agitera svenskarna? ( vi hade det muntert värre här)
Mycket bra fråga. Har du kommit på det?
Nja...Jag vet inte jag har känsla för det, så klart inte var som helst men när det gäller vet jag hur jag skall göra.
En gång var jag med en grupp representanter för de svenska fackföreningarna i ett land där de talar mitt hemspråk, och vid ett möte säger jag till en av de svenskar som var med mig " Du jag känner för att hålla ett anförande" han svarar "bra gör det".
Jag börjar och efter en liten stund märker jag att folket blir rörd och några kvinnor börjar tom att gråta, då tänker jag det här går bra jag når fram med mitt budskap.
Men det hemska är att jag också ser några svenskar som också gråter och jag vet att dem inte förstår ett ord av mitt språk.
Senare när jag frågade dem över detta, svarade dem " det spelar ingen roll, vi kände styrkan, stämning i ditt anförande".
Det här är bekräftelsen på att det viktiga är att tro på vad man gör.
Vi utlänningar måste vara tre gånger bättre än dem för att dem skall märka att vi finns till. Och trots det blir man åsidosatt.
Alltså måste man kämpa för att skaffa sig en plats ingen kommer att lämna plats åt dig. Det är viktigt att veta.
Ibland måste man "sparka in dörrar" och säga här är jag och jag kan det och det och jag har ett värde som människa Det är viktigt, ok alltid kan man inte göra det men det behövs ibland.
Hur lärde du dig "att sparka in dörrar"?
Jag,.... jag är "galen".... (ännu större munterhet)
Herre gud! Jag hade "sparkat in" dörren till militärjuntan i hemlandet så du kan tänka dig att det kostar mig inte så mycket att "sparka in dörrar" här.
Om jag misslyckats vad gör det. Jag förlorar inte Livet, eller hamnar i fängelset.
Just nu är jag kallad till olika skolor att hålla föredrag för studerande i olika skolor över mina erfarenheter och det tycker jag är underbart.
Jag vet att jag har någonting att förmedla.
Att få ungdomen att förstå att verkligheten ute i världen är inte lika med den som de lever här. Jag har märkt att befolkningen saknar en historisk medvetenhet.
Och om det saknas bland svenskarna är den ännu större bland unga invandrare.

Intervju med person D.

När du kom till Sverige hade du ett yrke. Kunde du använda dig av det ?
Ja! Jag kan allt som handlar om maskiner i en verkstad, jag är verkstads mekaniker.

Men Sverige är en industri land där man är inrutade i olika kategorier, bänk arbetare, fräsare, svarvare, svetsare och redan då på 70 talet hade jag svårigheter därför att jag kan alla de saker men trots det lyckades jag skaffa mig ett arbete som maskin reparatör.

Hur skaffade du det arbete?

Jag tittade i en tidning och jag visste att jag hade mitt yrke och mina kunskaper även om jag inte kunde svenska så bra.

Jag gick till olika verkstäder och i Sverige måste man ha papper.

Hade du det?

Nej. Jag hade inte ens pass. Men jag gick och med mina dåliga svenska kunskaper sa jag " vi provar och ser om jag passar eller inte".

Fick du arbete som mekaniker till slut?

Ja visst men sedan lades företaget ner.

Vad hände då med dig? Vad gjorde du då?

P.g.a. personliga orsaker började jag att arbeta deltid. Vi fick barn. Men det var mycket, som jag inte vill gå in på. Så jag beslutade att jobba deltid och..

Vad fanns det?

Arbeta inom sjukvården och så började jag att arbeta som sjukvårds biträdde på ett sjukhus som ligger nära.

Vilket typ av sjukhus var det?

Långvården, och det klarade jag inte länge.

Det var fruktansvärt. Hur de behandlar de gamla där.(sorglig röst)

Så jag skaffade ungefär samma jobb fast på ett större sjukhus där jag kunde välja på vilka avdelningar jag ville jobba på. Operation, transplantation och lite mera tekniska avdelningar där jag trivdes bättre. Vården var på mycket hög nivå och man var nöjd med det man gjorde.

Hade du utbildning för det ?

Nej. Skaffade du den sedan eller?

Ja, jag gick en kurs och blev sjukvårds biträde först. Och sedan sökte och kom in på sjuksköterska utbildningen.

Hur blev du bemöt ut av dina klasskamrater?

Jag tror att.....bra, det gick bra för mig. Jag brukar ha social framgång, med några hade jag mycket bra kontakt med andra inte alls.

Sedan var jag ihop med min nuvarande hälft så det gick bra, det gick bra. Jag kände mig accepterad.

Det gick också bra med studierna...........

Du menar att dina kunskaper inte accepteras, inte tas tillvara, utan att det blir som en belastning?

Det är en belastning, många gånger kunskap är en belastning.

Jag pratar om arbetar klassen där jag blev mött av att du skall inte komma hit och tro att du är nåt, eller kan nåt.....

Men trots allt du skaffade kunskaperna, du anser det inte som en belastning åtminstone inte för dig?

Nej !

När blir det en belastning?

När du konfronteras med folk son inte har kunskaper, det fungerar så i Sverige.

Det kan jag säga och... nu talar jag med fördomar.

Min erfarenhet, som är stor och lång och jag har bytt jobb många gånger. Men inom arbetar klassen, säger man "kom inte hit och säg någonting, håll dig på mattan och smit undan så mycket som möjligt, helst inte synas, inte bli sedd, inte prata, försvinn då kanske man behöver inte göra så mycket av sitt jobb"

Detta är ganska svårt för mig eftersom jag är van att bland arbetskamrater finns en riktig gemenskap oavsett om man har känt varandra i 30 år eller inte, man kommer ny och är en ny kamrat, så är det inte här i Sverige.

Om man kommer som ny är man ett hot, man är ett hot, okänd.

Om du träffade en ung invandrare, nyss kommen till Sverige, skulle du ha kraft och vilja att vara vägledare för den person i Sverige?

Att slussa den genom alla dem hinder du har träffat på?

Ja! det är klart. Det skulle gå på något sätt.

Men det handlar inte bara om invandrare, det handlar inte om mig. Det handlar om till vilket samhälle du kommer till.

Tänk t.ex. på Israel. Där kommer människor från hela världen. Hela tiden!

Här pratar man om kris för att det kommer två tusen. I Israel kommer det trettio tusen på en gång på en månad och från hela världen!!

Det handlar inte om dem som kommer, det handlar om hur samhällen möter dem.

De gränser du pratar om vilka är de?

Du nämnde tidigare att höja rösten, vilka andra finns?

Det finns många, att tala utan att bli tillfrågad, att säga sina idéer, att säga vad man tycker, rätt ut spontant..... Det får man inte göra.

Man skall vara rädd för att prata utan att bli tillfrågad. Och när man blir tillfrågad så skall man svara kort , exakt och inom de gränserna frågan är ställd, om man går utanför dem har man gjort fel.

Vad väljer du om du blir tillfrågad?

Jag pratar på, eller är tyst. Jag kan välja.

Du bor med en svenska. Betyder det att du har kontakt med svenskar?

Ja! Jag har mycket kontakt med svenskar, jag arbetar med svenskar.

Du arbetar med svenskar. Umgås du med svenskar också?

Jag har vänner, svenska vänner. Inte många 2 eller 3 sedan har vi massor med bekanta. Så jag kan komma överens med svenskar men de är inte mitt folk.

De är inte mitt folk.(Med mycket smärta i rösten)

På vilket sätt är inte ditt folk?

Det ligger väldigt djupt, det är en annan kultur, deras sätt att tänka, att möta livet,.... att möta livet.

Sättet att möta livet är annorlunda.

Och de etablerade sanningar här betyder inget för mig. Svenskarna kan vara snälla och sådant men försök rubba dem, dem låser in sig och går inte att nå.(Med ledsamt röst)

Det är skillnad med den kulturen jag kommer ifrån. I den kan allt ifråga sättas.

Där kan man skapa en tveksamhet, skapa en fråga. "Jaså, kan det vara så".

Kan det vara möjligt att du och jag, som kommer från samma land, inte har börjat att tänka på "infödingar och invandrare" förrän vi befanns oss här?

Tror du att vi delar den erfarenhet?

Ja! naturligtvis. Där jag kommer ifrån ..i min barndom hade jag alla olika storlekar och färger runt omkring mig. Ja, jag visste att den som satt bredvid mig var svart, och den som satt på andra sida var nästan albino, därför att i min skola fanns letter, ryssar, italienare, mulater, negrer, alla.

Det fanns inga möjligheter att säga att folk skall vara på det eller det sättet, vi lekte tillsammans och var kompisar, det var så.

Och så möter jag alltid människor, och varje gång får jag ett slag i ansiktet....(åter med smärtsamt röst)

Är det svårt?

Det är svårt. Jag tror att .... Att komma från ett mångkulturellt samhälle är jätte viktig och att svenskarna har enorma svårigheter att ta sig ur den fasta formen dem är i.

Tror du inte att de kommer att komma ut för eller senare?

Vem vet? De vill inte och de har ingen behov.... Än så länge. De har ingen behov, det är obekvämt, det är usch och fy.

Det är ett komplicerat problem. Varför skall dem göra det? Hur det slutar vet jag inte, förändringar är på gång men jag vet inte åt vilket håll. Men just nu är förändringar omöjliga att hindra.

Människor och samhälle möter förändringar på olika sätt. Det finns samhällen som har försvunnit p.g.a. sin oförmåga att förändras.

Hur många svårigheter man möter beror inte på att man är invandrare utan för att man inte uppträder som svensk.

Det är skillnad, det är inte i så fall diskriminering, det är att man inte uppträder så som de gängse reglerna kräver.

Betyder det att du ibland har fått ge upp vissa mål, för att du inte uppträder på svenskt viss?

Ja, jag har förlorat på att t.ex. hävda mina åsikter.

Hade du tjänat mer på att inte hävda dem?

Det är en väldig svår fråga.

Den kan bara du svara på.

Jag har inget klart svar på den för att ibland..... Jag tror att här i Sverige är det en dygd att ge upp.

Det uppskattats, det har jag fått som råd många gånger. Ge upp, ge upp, ta det lugn, och jag känner inom mig att jag vill inte ge upp.

Jag vill tycka som jag tycker, säga vad jag vill säga.

Jag har många arbetskamrater som uppskattar mig och det bästa råd dem ger mig hela tiden är "ta det lugn, bry dig inte, ge upp, låt det vara" och jag blir ledsen, väldigt ledsen och arg också för att det är precis man inte skall göra.

Men man betalar ett pris.

Det lugnet man får när man inte säger vad man tycker, man anpassar sig hela tiden.

Dem får ett bekvämt liv, fina villan, bil, reser, tar det lugnt, men "de har ingen ryggrad". Deras idéer är som tug-gummi, de försvinner och anpassar sig.

Min bild av en människa är annorlunda.

Man skall stå för vad man tycker och vill. Man skall säga vad man tycker och vill.

Men inte bara bakom hemmets väggar där man är ensam.

Utan ute i livet.

Men när det gäller dig. Ger du upp ? Hur har det varit för dig?

Jag har gett upp. T ex jag byter jobb. Jag vet inte om man kan kalla det att ge upp eller att inte ge upp. Jag har bytt arbete många gånger och det är påfrestande för min eventuella karriär.

Men,.... Jag har inte kunnat, hellre betalar jag priset som innebär att komma till en ny arbetsplats och bli behandlad som om man var noll.

Det priser betalar jag gärna,, för att det finns en gräns och över den går jag aldrig.(skärpa och beslut i rösten)

Och att bara tänka och säga det här i Sverige är ett problem i sig.

Och det är svår att som invandrare möta den attityden, det kan föda en mycket stor vrede och om man inte kan hantera denna vrede kan man hamna i svåra situationer.

Du säger att man blir ilsken. Men du reagerar inte våldsamt?

Kanske inbördes men inte utåt. Hur har du lär dig att behärska dig? Och vart , här i Sverige eller i ditt hemland?

Är det en mognads process?

Jag lärde mig hemma av min far.

Han kunde sätta gränser. Han var en mycket robust människa och om han sade nej, var det nej. Men om man frågade efter då förklarade han beslutet.

Men honom kunde man förstå utan att han pratade, han var sådant.

Hur skulle man kunna då göra det lättare för andra invandrare att de inte behöver snubbla över samma hinder som du har gjort?

Jag har försökt men det är väldigt svårt för att det krävs en stor förmåga att acceptera en verklighet som är övermäktig. Problemet är skillnad mellan kunskap och känslor. Att kunna förena känsla och kunskap så de är i balans det är det svåra. Men jag vet inte om jag har ett svar.

En sak är klar man måste integrera sig .

Sedan måste man kunna välja hur mycket man vill integrera sig och vara beredd att ta konsekvenserna av detta. Men om man vet och jag ser hur det är omkring mig i det nya samhälle och jag har kommit till, att jag måste integrera mig, måste jag fråga mig om jag är beredd eller inte.

Och hur mycket är jag villig att betala för det?.

Om man inte ta dem här steg. Om man låter känslorna ta över då kan man råka illa ut. Det kanske är en personutveckling man måste genomgå. Hur mycket man måste utveckla sig. Hur mycket man är tränad i att fungera i ett socialt sammanhang. Vilken utbildnings nivå man har spelar säkert en roll. En akademiker har lär sig mera en kroppsarbetare. Det är en klassfråga. Fast så får man inte säga i Sverige, dem har eliminerad klasserna. he, he. Klassfråga kommer i Sverige kanske till uttryck i en etnisk fråga.

Enligt min mening är svenskarna rika i pengar men de har ingen klass tillhörighet i sin sätt att se på omvärlden och dem politiska frågorna.

För de är politik att gå och rösta. Det är inte någon vardaglig för de som kräver att människan tänker själv och tar ansvar för sina handlingar och beslut.

7.Analys och diskussion.

Utifrån analysen av intervjuerna har jag funnit några gemensamma faktorer som kan ha betydelsen för att en invandrare skall "lyckas" i Sverige.
•Att bli bekräftad som person.
•Analytisk förmåga.
•Målmedvetenhet.
•Mod.
•Smärtan.
•Självkänsla.

Att bli bekräftad som person. Behovet av att bli sedd som en individ och inte som representant för en för någon grupp är mycket stark bland de intervjuade.

Det som händer vid utvandring är att dessa speglar helt eller delvis försvinner.

Den person som ensam lämnar sitt land förlorar alla speglar på en gång. Det finns efter utvandringen inte längre något som automatiskt reflekterar vem man är.... Man saknar yttre spegelbild. (Söderlind, 1992, s 57)

De intervjupersoner jag samtalade med visade hur viktig det är att etablera sociala kontakter för att kunna återupprätta speglarna som har gått förlorade och kunna verka i Sverige.

Utifrån intervjuerna, anser jag att beroende av vad invandraren har som mål med sin vistelse i Sverige, framträder olika speglar fram.

Om målet är att etablera sig i Sverige, dvs att integrera sig i det svenska samhället, bli en del av och påverka samhället. Då, måste speglarna bli svenskar.

Deras funktion är dubbel, bekräftar och vägleder individen i samhällssystemet. "Jag hade tur och träffade en underbar människa, han var verkmästare på en arbetsplats. Han gav mig tillfälle att prova."(intervju D)

"För det behöver du folk omkring dig som talar om för dig "men du är duktig på det, fortsätt på det ,fördjupa dig i det här" "Det viktigaste för en är alltid ens kompisar som man växte upp med, men det är mina svenska kamrater som kommer att göra mig till en svensk." (intervju A)

Att upprätta speglarna blir lättare om invandraren själv tar första steget till kommunikation.

För detta första steg fodras mod och målmedvetenhet.

Att inte ge upp oavsett hinder och misslyckanden.

Om målet däremot är att verka i Sverige, för en tid och sedan återvända till sitt hemland. Då räcker med speglar ur sin egen språkgrupp som bekräftar invandraren som en egen individ men de speglar kan inte vägleda invandraren in i samhället om inte de själva är en del av samhället. "Jag har relation med svenskar men jag har inte kunnat etablera ett djup vänskapsförhållande med dem. Jag respekterar samhällets sätt att leva men jag lever på mitt sätt" (intervju C)

Det kan förefalla som om C inte har etablerad några relationer som återupprättar dennes speglar men de återupprättas av de människor (ur sin eget etnisk, språklig grupp).

Jag misstänker att integrationsprocessen kommer att framskrida långsamt fram om inte är minst en, helst flera svenskar som bekräftar invandraren som individ. Andra invandrare är medvetna om vilka risker man utsätts för och lägger tyngdpunkten på analysen i de faror som finns i att bara hålla sig inom sin etnisk grupp

"Dilemmat är, att ur en social och känslomässig åskådnings punkt, behöver jag ha mänskliga kontakter men jag vet att detta är livsfarligt för att det kan göra att jag kan isolera mig från resten av samhället" (intervju E)

Några av de intervjuade talar också om behovet av en "vägvisare" och flera nämner en person som har haft betydelse för de som mer än andra har bekräftat de som individer. B och C nämner inte någon vägvisare men det kan vara så att deras äkta hälfter fyllde det tomrummet.

"Min sambo var den som till slut var den som satte mig på den pedagogiska vägen när hon föreslog att jag som gillade barn skulle arbeta med dem" (intervju E) Människan är den hon är med hjälp av och tillsammans med andra människor. Hennes identitet och medvetande byggs upp som en konsekvens av en social interaktion. I o med att hon blir medveten, blir hon en dynamisk och aktiv varelse, som tolkar sin omgivning och därefter aktiv påverkar den. (Björklid och Fischbein, 1992, s 29.) Om invandraren är medvetet om, eller blir medvetet om sin eget identitet då är den kapabel att kunna tolka och medvetet påverka samhället. Analytisk förmåga.
Man bör kunna analysera samspelet med miljön och använda sig av de tidigare eller nya kunskaper man har förvärvat.

Att ha förmågan av att kunna analysera och tolka det som sker runt omkring ens person och i samhället. Och inte minst koderna, regler eller ramar som styr samhället är viktig att ha kunskap om, man måste lära sig det. Du pratar om ramarna, som är okända för individen i början. Hur gjorde du för att lära dig dem? "Jag försökte inte eftersom jag visste att ramarna kommer jag så småningom att komma underfund med..... Det är som en lek och man får fråga, så när man kommer till ett nytt samhälle är man i allra högsta grad en vetenskapsman" (intervju A) Hur har du kommit fram till detta? "Det är alltid analys, man ställer alltid frågan, när man möter nya människor Hur är den människa mot mig? Vad gjorde han/ jag? Varför? Hur? Det handlar om att ställa dem "stora " vetenskapliga frågor" (intervju A) Hur eller vem har lärt dig att ställa de frågorna? "Jag vet inte. Det är en överlevnads instinkt. Jag tror att det handlar om att det ligger i grunden till alla samhällen att det första samhället försöker göra är att integrera nykomlingen,..... .....och det största uppmaning är att ta reda på hur samhället (det nya) reagerar när du gör någonting som accepteras eller inte. Detta gör att det styr ditt beteende" (intervju A) "För att integrera sig social måste man kunna dechifrera de sociala koder. D.v.s. hur du skall reagera. Hur du kommer in i en social grupp. Vad pratar man om. Vad skall du skratta åt, eller inte. Sådana saker som man lär sig som barn i varje samhälle" (intervju C)

Intervjupersonen E gör en intressant analys när han säger att han har tagit lärdom av vad andra har sagt om deras erfarenheter.

"Deras erfarenheter förberedde mig inför hur jag skulle agera om jag hamnade i ett annat land" (intervju E) "Jag tror att det handlar om man vill ha en övergripande eller detaljerad förståelse för saker och ting. Jag vill ha en övergripande därför försöker jag ha ett analytiskt tanke sätt." (intervju A) "Det handlar inte om de som kommer, det handlar om hur samhällen möter dem. ....Men det är klart att där finns också problem. Människor får problem när de byter sin miljö. Om man inte byter har man också problem i alla fall." (intervju D)

Med en analytisk tankesätt kan man skilja mellan vad systemet (samhället) har för ramar i stort och vad olika individer (t.ex svenskar) kan ha.Om man inte gör det är risken för allmäna övergripande bedömningar mycket stor.

Man måste som specialpedagog träna våra invandrarelever att utveckla den analytiska tänkande för att i framtiden kunna få ett fullgod liv i Sverige.

Målmedvetenhet

Den kommer till uttryck när individen konfronteras med motgångar och måste fatta egna beslut. Skulle man kunna säga att man skall vara målmedveten, ihärdig? "Ja!....Och planera lång fram så man inte blir besviken om det inte går vägen. Och envis. Man får inte ge upp." (intervju C) "Vi som utlänningar måste vara tre gånger bättre än dem för att dem skall märka att vi finns till. Alltså måste man kämpa för att skaffa sig en plats ingen kommer att lämna plats åt dig." (intervju E) Individen måste fatta beslutet att inte ge upp, att inte låta sig nedslås av det främmande och annorlunda som möter individen i det nya samhälle. Det är nödvändigt därför att annars är risken stor att individen förlamas, hamnar i beroendeställning gentemot systemet eller kriminaliserats. Varken förlamning, beroende eller kriminalitet gagnar individen eller systemet. Därför är det viktig att vi, i skolan, ger invandrarbarnen nödvändiga verktyg för sin fulla utveckling.

Mod.

Mod behövs och det har de intervjuade, det framgår inte bara i det de säger men också hur de säger det tyvärr kan inte kroppsspråket, tonläget och stämningen i samtalet överföras på pränt det är min egen upplevelse. Mod uttrycker sig också i att de vågar utrycka sig på ett främmande språk som är inlärt i vuxen ålder. "Min bild av en människa är annorlunda. Man skall stå för vad man tycker och vill." (intervju D)

Paulo Freire skriver att "Denna värld som människan är placerad i, är inte en statisk och sluten ordning, en given verklighet som hon måste acceptera och anpassa sig efter." (Freire, 1970, s10).

Mod måste individen ha, skaffa sig den, tvinga till sig den om man vill lyckas, och det är inte lätt att göra det. Att kunna övervinna rädslan över att inte vara som alla andra och kunna välja vad man själv vill, dvs. vara autonom.

"Min strävan är att vara mig själv, Vilka regler som samhället accepterade eller inte och det största uppmaning är att ta reda på hur samhället (det nya) reagerar när du gör någonting som accepteras eller inte kunnat fungera på ett autonomt sätt även utanför samhället utan att vara kriminella" (intervju A) Att utrycka sig så som A gör visar att hon har mod därför att hur många andra skulle kunna säga så. Detsamma gäller för E fast hon visar en djupare samhälls engagemang än andra för E finns inte andra vägar, hon har inget att förlora, hennes livserfarenhet är så annorlunda än svenskens att det kan vara svår att förstå. Var du medveten om vilka risker du utsatte dig för? "Ja! det var jag. Man skulle fortsätta, det fanns ingen annan lösning för att uppnå social rättvisa Det här är bekräftelsen på att det viktiga är att tro på vad man gör. Herre gud! Jag hade "sparkat in" dörren till militärjuntan i hemlandet så du kan tänka dig att det kostar mig inte så mycket att "sparka in dörrar" här. Om jag misslyckats, vad gör det? Jag förlorar inte Livet, eller hamnar i fängelset." (intervju E) "Man skall säga vad man tycker och vill. Och vara beredd att ta konsekvenserna av detta." (intervju D) "Man får inte ge upp. Vad jag har upplev som utlänning är att man måste prestera mera för att bli erkänd. Det är min erfarenhet att man måste skrika högre för att bli hörd." (intervju C) Utan mod övervinner individen inte de svårigheter som möter individen och som i en främmande miljö kan kännas skrämmande. Även små vardagliga händelser är svåra, gå till posten, handla, m.m. allt som kräver mänsklig kommunikation mellan individer kan inge en sådant fruktan och osäkerhet att individen vågar inte göra någonting på egen hand. Den kan t.o.m. bli beroende av sina barns språkfärdigheter och denna förhållande i sin tur undergräver individens självkänsla.

Smärtan.

Den finns hela tiden närvarande hos de intervjuade men alla sätter inte ord på smärtan. Att acceptera att smärtan finns är en process som tar sin tid och att kunna bära den utan att förlamas är av betydelse. Det räcker inte med att acceptera smärtan, man måste kunna tala om den, sätta ord på den, och tämja den. Om man förnekar den istället då är det risken mycket stor att man inte förstår varför man är förlamad, varför man inte vågar gå ut och träffa svenskar, varför man inte vågar flytta ifrån invandrarförort där man kanske trivs men man inte vet om man inte skulle trivas bättre någon annanstans bland andra människor. Framför allt måste man kunna vissa att smärtan finns för de svenskar som man som invandrare möter. De kan inte veta om invandrarens smärta, svenskarna har inte lämnat sitt land. Hur lång tid tog det för dig? "10 år.....10 år av onödigt smärta . För att om jag hade vetat det här redan från början (eller mina kompisar) så jag hade varit klar med min utbildning, haft familj, etablerat mig samlat på mig en viss kapital för att driva min familj............ När jag träffar andra utlänningar som kommer till Sverige talar jag om vilka problem dem kan komma att hamna för att dem skall förkorta sin smärta för att det var ingen som talade om det här för mig." (intervju A) "Vi som utlänningar måste vara tre gånger bättre än dem för att dem skall märka att vi finns till. Och trots det blir man åsidosatt. Alltså måste man kämpa för att skaffa sig en plats ingen kommer att lämna plats åt dig. Det är viktigt att veta. (intervju E) När E sade detta såg man att det gjorde ont i E smärtan är vid ytan. Smärtan, är känslan att inte vara född här, inte vara som alla andra i majoriteten, att alltid bli granskad, värderat, ifrågasatt är närvarande varje dag. "Man kan avstå från att göra vissa saker, man kan avstå från att sticka upp och göra vad man vill p.g.a. att man inte betraktas lika, man är inte mycket värd." (intervju B) "För min andra hälft och mig är semester av stort betydelse, vi lever för det. Det är vad vi menar att ge sig i väg och "ladda batterierna" för att behålla sin mentala hälsa, för att det här är ett svårt land." (intervju C) När C sade "svårt land "visade C med sitt kroppsspråk att smärtan också fanns, fast inte på ytan och om man inte "lyssnar" med alla syner förstår man inte att C bär på smärtan och den kanske är ett hinder i hennes framtida möjligheter att utvecklas ännu mera. Vilka tillfällen att berika ytterligare sitt liv C försummar. .. "Det första man hör när man kommer är hur är landet och befolkningen, det händer alla eller hur? Redan i mitt hemland hade jag hört om depressionerna, självmorden och en massa saker. Så man var förberedd att sådan ska inte hända mig." (intervju C) Jag tolkar C:s uttalande som att C har redan en gång har känt det smärtan som separationen från sitt hemland, sina vänner orsakar och att C är omedvetet rädd för att etablera nya relationer som kanske tvingar henne att omvärdera sina distinktioner. Självkänsla Jag skulle kunna utrycka det så att det lyste om deras ögon, deras utstrålning var inte att ta miste på. De intervjuade är medvetna om vad de har med sig i bagaget och tror på det. "När du kom till Sverige hade du ett yrke. Kunde du använda dig av det ? Ja! Jag kan allt som handlar om maskiner i en verkstad, jag är verkstads mekaniker. Hur skaffade du det arbete? Jag tittade i en tidning och jag visste att jag hade mitt yrke och mina kunskaper även om jag inte kunde svenska så bra. Jag gick till olika verkstäder och i Sverige måste man ha papper. Hade du det? Nej. Jag hade inte ens pass." (intervju D) "Men jag gick och med mina dåliga svenska kunskaper sa jag " vi provar och ser om jag passar eller inte". (intervju D) Här visar D att han vet vilka kunskaper han har med sig och om han inte trodde på sig själv skulle D inte våga gå ut och söka ett arbete. "Jag har alltid ansett mig vara i underläge p.g.a. att jag är invandrare och att jag talar svenska med brytning och sådant. Men jag vet att jag har styrka och dessutom har jag erfarenheter bakom mig. Erfarenheter som många människor här inte har. En gång var jag med en grupp representanter för de svenska fackföreningarna i ett land där de talar mitt hemspråk, och vid ett möte säger jag till en av de svenskar som var med mig " Du jag känner för att hålla ett anförande" han svarar "bra gör det". Jag börjar och efter en liten stund märker jag att folket blir rörd och några kvinnor börjar tom att gråta, då tänker jag det här går bra jag når fram med mitt budskap. Men det hemska är att jag också ser några svenskar som också gråter och jag vet att dem inte förstår ett ord av mitt språk. Senare när jag frågade dem över detta, svarade dem " det spelar ingen roll, vi kände styrkan, stämning i ditt anförande". Det här är bekräftelsen på att det viktiga är att tro på vad man gör." (intervju E) "Hur betraktar du dig själv i dag? Är du nöjd med din tillvaro? Jag är nöjdare än tidigare i alla fall. Jag tycker att det här sista året har betytt mycket för mig, det året som jag läser. Jag själv har gått vidare på något sätt. På vilket sätt? Jag tycker att jag har blivit sedd av mina skol kamrater och av lärarna på ett sätt som inte jag har blivit sedd av mina forna arbetskamrater eller arbetsgivare. Jag har kunnat vara mera mig själv. Det kanske beror på att klimatet är annorlunda. Att folk är intresserade av liknande saker som jag." (intervju B) B är mycket lågmäld i sin framtoning och jag tror att det beror på att hon förutom att vara invandrare är hon kvinna och tillhör en språkgrupp som i Sverige har ansetts som lägre i förhållandet till engelskan. Utifrån det som de intervjuade säger ser jag att det är viktig att tro på sig själv och sin förmåga

8.Sammanfattning.

Olika människor och i det här fallet olika invandrare gör olika distinktioner av systemet och därigenom skapar olika förutsättningar för sin framgång. Frågan om det beror på språkgrupps tillhörighet är inte lätt att besvara, det kan ha en viss betydelse men det är inte avgörande för att lyckas. Mina barn talade redan ett högstatus språk. Alla respekterade deras kunskaper i engelska och, eftersom de kom från en välutbildade familj, väntade alla sig att mina barn skulle kunna lära sig vad som helst. Och det gjorde de. Invandrar barn i Sverige talar ofta språk med lågt status och man kan inte så mycket tro på deras förmåga. Om föräldrar har sämre utbildning än vad jag har eller vad de flesta svenska föräldrar har, får barnen kanske mindre hjälp och uppmuntran än vad mina barn fick. Fattigdom, diskriminering, åtlöje allt spelar in. Invandrarbarns svårigheter i skolan inte i första hand ligger i deras språk utan i de allmänna sociala och ekonomiska förhållanden under vilka de lever." (Burling, R 1980 S 112.) Inte heller är uppväxtvillkoren avgörande för framgång även om det kan vara av betydelse. De intervjuade kommer från olika samhällen och uppväxt villkoren skiljer sig mycket. Jag försöker utifrån min förförstålse och mina ambitioner utveckla resonemangen och tydliggöra mina bilder om vad jag anser man behöver som invandrare för att lyckats i Sverige. Enligt min mening spelar alla faktorer; att bli bekräftad som person, analytisk förmåga, målmedvetenhet, mod, smärtan och självkänslan roll för att lyckas. Det kan se ut som om alla ovannämnda faktorer inte är gemensamma för alla intervjuade. Det är de även för C som har valt att ställa sig vid sidan om samhället. C blir bekräftad av "sina egna" och rädslan för smärtan inför brytning med nya relationer och hindrar henne att berika sig som individ. Om man däremot vill integrera sig i samhället måste man vara medvetet att det är en smärtsam process och att man borde ha en vägvisare om det skall gå snabb.

Jag tolkar resultaten som att det finns tre faktorer som är av överordnad betydelse.

Självkänsla. Analytisk förmåga. Mod.

Har man eller skaffar man sig de kvaliteter, då lyckas man skaffa sig högre utbildning, starta pizzeria, med andra ord....... En plats i solen.

Under decennierna runt sekelskiftet 1900 utvandrade drygt en miljon svenskar,.... De lämnade Sverige för att här var så fattig. Här fanns så få möjligheter. Mest var det unga, livskraftiga människor som utvandrade från fattiga bygder. Människor som vågade satsa på det okända, satsa på möjligheten att bygga upp ett nytt och bättre liv med hjälp av sin egen styrka, oräddhet och initiativrikedom Karl Oskar, den fattige bonden,...... Han betvivlar sällan sin förmåga att ta sig fram och han lyckas också. För honom är det nya landet framtiden. (Elsie Söderlindh,1992,s14).

Människan fullbordas enbart i den utsträckning hon skapar sin värld (som är en mänsklig värld) och skapar den med sitt förändrande arbete. Människans fullbordande som människa ligger alltså i fullbordande av världen. (Freire, P, 1970,s 153). Låt oss sträva efter att tillsammans skapa ett bättre samhälle för våra efterkommande.

Litteratur .

Bergman, E/Swedin, B (1986) Solidaritet och Konflikt. Etniska relationer i Sverige. Carlsson Bokförlag.

Björklid, P & Fischbein, S (1992) Individens samspel med miljön. HLS förlag.

Burling, R. m fl (1980) "Black English" och halvspråkighet. Papers in antropological linguistics 7.

Flerkulturell kompetens. Uppsatser från ett symposium i Göteborg april 1980. Forskningsgruppen vid Göteborgs Universitet.

Invandrare och svenskar, kulturkonflikt och kulturförändring. Cullberg, J (1992)

Kris och utveckling. Natur och Kultur.

Delegation för invandrarforskning i Sverige(1987) Rapport från.DEIFO en projektkatalog. Arbetsmarknadsdepartamentet, Regeringskansliets offsetcentral.

Freire, P (1973) Pedagogik för förtrykta. Gummessons Kursiv.

Hagfall, O (1980) PRUS-Projekt om utländska studerandes studiesituation vid Uppsala Universitet. Pedagogiska institutionen. Uppsala Universitet.

Myrberg, M (1988) Invandrarelever i gymnasieskola och högskola- den offentliga statistikens, pressens och politikensbild.Linköpings universitet.En utvärderingsrapport till SÖ och UHÄ.

Persson,T (1995) Att möta människor i kris. Studentlitteratur.

Simila, M (1994) På väg uppåt Invandrare & minoriteter, nr1.

Stoehrel, A (1989) C Uppsats, Fallstudier av chilenska flyktingar i stockholmsområdet. Pedagogiska institutionen. Stockholms universitet.

Söderlindh, E (1992)Invandrings Psykologi . Natur och Kultur.

Söderlindh, E (1993) 5 år efteråt.... en uppföljning av invandrarelever i grundvux. Pedagogiska institutionen. Stockholms Universitet.

Zadeh, M. S (1994) Att studera i främmande land. Doktorsavhandling, Uppsala Universitet.

Tidskrifter

Riksdag & Departamentet, nr 11 mars 1995. Invandrare och Minoriteter, nr 1 febuari 1994.