Lärjungen frågade:Vad är kvinnohatare för slag ?
Läraren svarade:Det vet jag inte; jo det begagnas som skällsord av stackare på dem som som säga vad alla tänka. Stackare äro de män, som icke kunna nalkas en kvinna utan att förlora förståndet och bli trolösa. De köpa kvinnans gunst mot att utlämna sina vänners huvuden på silverfat; och de absorbera så mycket kvinnlighet, att de se med hennes ögon och känna med hennes känlor. Det finns ju saker som man icke säger i vardagslag, och man säger icke sin kvinna vad hennes kön är gjort av; men man har rätt att skriva det ibland. Schopenhauer har skrivit det bäst, Nietzsche icke dåligt, Josephin Peladan är mästaren; Thackeray skrev Mens Wives, men den boken är förtigen. Balzac har avslöjat Caroline i Physiologie du mariag, och Petites miseres de la vie conjugale; Otto Weininger upptäckte sveket vid 20 års ålder men väntade icke ut hämnden utan gick sin väg. Att barnet är en liten brottlingslingstyp som icke kan styra sig, det har jag sagt, men jag älskar barn ändå. Att kvinnan är vad hon är, har jag också sagt, men jag har alltid älskat någon kvinna och med henne haft barn. Den, som kallar mig kvinnohatare, är således ett dumhuvud, en lögnare eller en stackare! eller allt på en gång.

Lek icke med Kärleken
Lärjungen fortfor: När en man och en kvinna förenat sig i kärleken, uppstår ett enda väsen, vars tillvaro är i sig självt ett positivt behag, så länge som harmoni råder. Men detta väsen är en ytterst känslig mottagningsapparat, koherer, att den kan utsättas för störningar av andras strömmar på alla avstånd, en olägenhet som den delar med den trådlösa telegrafen. Därför är ett stört förhållande mellan makar det största lidandet som existerar, och otrohet är ett kosmiskt brott, som leder in den ena eller andra parten i ett perverst förhålllande till sitt eget kön. Om maken kastar sina känslor på en annan kvinna, så utsättes maken för fruktansvärda växelströmmar så att hon ömsevis hatar, ömsevis älskar den kvinna som som är hennes rival. Ofta kan hon bli väninna med mannens älskarinna, men oftare blir hon hennes haterska. Och den som går emellan två älskande, gör det icke ostraffat, ty hatet han väcker är så fruktansvärt att han kan förlamas av urladdningarne, förlora verksamhetslust och viljan att leva. Därför heter det också: Lek icke med kärleken.

Ödeläggelse och Frälsning
I följande stycke söker Strindberg att finna en mening med själsliga lidanden som förföljelsemani och tvångstankar. Strindberg ser dessa plågor som en väg till frälsning. Den som käner sig drabbad av en förbannelse får söka sin tröst i att det är Guds sätt att leda människan till frälsning. Strindberg betraktade sin egen infernokris som en nödvändig nedbrytning som öppnade vägen för försoning.

Bosse behövs !
Följande stycke kan ses som en kommentar till vad Strindberg skrev i Ockulta Dagboken om sitt förhållande till Harriet Bosse och de starka, men inbillade upplevelserna av att hon besökte honom.

HÄGRINGAR   
Läraren fortfor; när jag en tid levat i ensamheten, så börja mina bekanta att hägra. Somliga vinna på avstånd och förnimmas endast vänligt, framstå i ljus och frid.Andra som jag egentligen tycker om i närheten, förlora och kännas fientliga; jag kan således gå och hata en umgängesvän i hans frånvaro, se honom fult och fientligt; men bara han infinner sig, inträder vänlig kontakt. Det finns en kvinna vars närhet jag icke tål, men vilken är mig kär på avstånd; vi skriva brev, alltid aktingsfulla och vänliga; när vi längtat efter varann en tid och måste råkas, så komma vi strax i gräl, bli simpla och osympatiska; skiljas i vrede. Vi hålla av varandra på ett högre plan men kunna icke vara i samma rum, och vi drömma om ett återseende, dematerailiserade, på en grönskande ö där endast vi två finnas och på sin höjd vårt barn. Jag minnas en halvtimme, då vi derkligen gick hand i hand på en grönskande ö i havsstranden, och då jag fick intrycket att det var himlen. Så ringde middagsklockan och vi voro åter på jorden och strax därpå i helvetet .

BRUNST HAT OCH SKRÄCK

Läraren talade: Du vet att en av mina uppgifter i livet varit att avslöja gynolatrin eller kvinnodyrkan i historien och livet. Jag har kallat den hedningarnes vidskepelse, ty det är något exklusivt hedniskt i den, och den är hedningarnes religion, men en skräckreligion som icke har något med kärleken att göra. Brunst hat och skräck, det är ingridienserna. Och så snart en hedning kommer i närheten av en kvinna, blir han tam feg och trolös mot sina vänner, sin övertygelse och sig själv; och genast vill han att de andra skola dyrka hans avgud, som han hatar och fruktar.Det är en sida av hans djuriska självkärlek; och när han omväxlande talar väl om sin kvinna så är det bara självberöm.Gynolatrin är icke kristen i sitt ursprung utan hednisk, alla djur och vilda folk frukta sina honor; och när hedendomen slog upp i södra Frankrikes och Italiens romersk-grekiska och moriska kolonier, så kom gynolatrin eller dyrkan av älskarinnan vilken ohederligt nog blivit förväxlad med riddarens vördnad för gudamoder, som var något helt annat. Denna hedningarnas religion är fruktan och det dolda hatets, därför ha alla tyranner fått en kvinna som förtrycker och pinar. Svedenborg förklarar orsaken..