[back to index] [?] [texts] [links] [picts] [music] [@]
You are free to download and read these essays. Please do not distribute them, and do not change them in any way. In addition, I ask that you do not claim any of these essays to be your work. I am the author, but I won't guarantee the correctness or applicability of any details contained within the documents. These essays are provided for your entertainment or interest only. Nonetheless, I appreciate comments and corrections via e-mail. If this disclaimer clashes with the legal responsibilities an author should accept, please inform me of this via e-mail, and I shall immediately remove these essays from public access on the Internet. This shall also be the result if I find out that anyone has used these essays contrary to the terms stated in the beginning of this paragraph.
You could use my works as sources for your own, but I recommend that you instead use printed matter for this purpose. Only for experimental purposes do I use the internet as a primary source, since it is constantly changing. A document quoted one week may be gone the next. In addition, the author of a text found on the internet is often unknown.
I appreciate any feedback through e-mail.
Väggarna var solid cement, och saknade fönster. I ett hörn stod en stereoanläggning och pumpade ut toner i den rökiga luften. Runt ett lågt bord med sliten träyta satt tre personer i varsin nersutten fåtölj, av den modellen där sitt- och ryggdynor är uppspända på en kromad metallram. Deras ansikten var otydliga i den dunkla belysningen och teveapparaten som var deras gemensamma blickfång kastade ett kallt flimrande sken över rummet. Från högtalarna hördes en mansröst:
- Vi har ju bevis för att man i Kina börjat genomföra manipulationer av människofoster!
- Ursäkta mig, men era så kallade bevis är knappt mer än rykten, avbröt en skäggig man i kostym som enligt bildtexten var professor i biokemi vid Cambridge.
- Det är ju helt otänkbart att man skulle göra något sådant, huvudsakligen därför att det inte ligger något som helst vetenskapligt intresse i det. IGEAs internationella avtal kommer dessutom att förpliktiga alla medverkande nationer att avhålla sig från bland annat genmanipulation av den mänskliga arvsmassan.
- Ni är alldeles för naiv, spottade en annan man i studion fram. Han var tydligen en talesman för PGH, det genetiska arvets beskyddare.
- Varför skulle bio-alliansen skriva under det avtalet? De har allt att tjäna på att även i fortsättningen utnyttja genetiken. Kinas regering har som många andra totalitära regimer inga som helst skrupler vad gäller vetenskapliga experiment. Se bara på det gamla kommunistsovjets brutala utnyttjande av sina naturresurser! De lämnade efter sig oläkbara sår i den ryska miljön. Om nu bio-alliansen behandlar jordens genetiska material med samma respektlöshet som Sovjet visade när det gällde kärnkraften är världen verkligen illa ute.
Biokemiprofessorn tog till orda på nytt:
- Vad som oroar mig är främst den ryktesspridning som florerar i landet. En fullständig ogrundad skräck håller på att byggas upp mot genetik och biokemi i allmänhet. Vid många skolor och universitet tvingas man överge dessa utbildningar som är väsentliga framför allt för medicinen. Opinionen mot dessa områden kommer att förhindra medicinska framsteg. Attentat och personangrepp mot framför allt forskare, som arbetar inom de här områdena bara ökar i omfattning.
Programmets debattörer avbröts plötsligt av en mörk basstämma bortifrån det låga bordet.-
Hör på honom! Vad han oroar sig för är att hans forskningsanslag skall sina.
- Det finns inga som visar mindre respekt för livet än vetenskapsmännen! tillade en kvinnoröst. Försöksdjur har aldrig lidit så mycket som under genmanipulationens tidevarv.
- Tyst, PGH-typen snackar! väste den tredje. Jag skulle gärna vilja höra vad han säger, om ni inte har något emot det.
- Äsch, de där PGH-töntarna, svarade basrösten trotsigt. Okej, det är väl hedervärt det de gör men de kommer aldrig någon vart med sina mes-metoder. Det krävs handling för att parlamentet skall tänka om.-
Sssh!
- Ni påstår att allmänhetens skräck för genmanipulation är ogrundad! fräste PGH-talesmannen. Jag skall tala om för dig att Europas befolkning inte tänker riskera att något i stil med Barcelonaincidenten upprepas. Det mest fruktansvärda är alla de exempel på etiska övergrepp inom bio-alliansen, som ni kallar rykten. Vi har all rätt att vara rädda, men idag kommer hotet främst från länderna i bio
alliansen, inte från misslyckade experiment i våra hemländer.
- Jag kan förstås inte samtycka till de metoder som många genetikmotståndare använder, fortsatte han, det vill säga bombattentat och mord. De är ju direkt olagliga och orsakar oskyldiga människors död. Snarare menar vi inom PGH att vi måste förbjuda genmanipulation genom samhälleliga reformer.
- Vi kanske ska lämna den här frågan, sade en man som tydligen var programledaren.
- Redan bio-alliansens formande har orsakat oro i världspolitiken, fortsatte han. I studion har vi idag John Brentham, sociolog. Vad har ni att säga om detta?
- Ja, för det första har nu dessa länder öppet stöd av varandra mot omvärlden. De handelsembargon som råder ifrån FNs sida har ju även tidigare varit ganska ineffektiva, men nu visar bio-alliansen öppet förakt mot dessa metoder. Deras ökande produktion av biologiska stridsmedel har också orsakat stor oro i de förenta nationerna.
- Allt tyder på att FN, nu begränsat till Europa, Nordamerika och Eurasien, efter bio-alliansländernas utträde nu förbereder sig för en större internationell konflikt. Det talas till och med om ett tredje världskrig, och hela världen verkar befinna sig i en kapprustningssituation.
- Stäng av apparaten, sade kvinnan i sällskapet. Det här har vi hört hundratals gånger. Om inte Mark kommer tillbaka med grejerna snart, hinner vi inte bli klara i natt.
- Vi måste göra det nu, annars kommer vi inte in på området. I natt har Blake sitt sista nattskift, sedan kommer den ordinarie vakten tillbaka. Vi kan lita på att Blake ser till att vi kommer in och ut utan problem, bara vi skyndar oss på.
Dörren öppnades plötsligt och en gestalt klev in i rummet.
- Nu har jag äntligen fått tag i det!
Den unge mannen yttrade meningen utan att hans ansikte avslöjade mer än ett svagt spår av upphetsning. Ett nöjt leende syntes dock under de cirkelrunda glasögonen. Han hade på sig en svart läderjacka, uppknäppt, så att den avslöjade en t-shirt med budskapet keep our genes clean.
- 4 kilo plastisk sprängdeg, fortsatte han, med en ton som antydde att detta tillägg var överflödigt, och att alla redan visste vad det gällde.
- Skitbra. Då är vi alltså redo, hördes en kvinnoröst till svar ur dunklet. Hon var i 20-årsåldern, klädd i jeans och t-shirt. Hennes ljusa hår var stubbat, och ur munnen stack en cigarett, målet för hennes högerhands uppåtgående rörelse. Hon fattade cigaretten mellan tumme och pekfinger och tryckte ner den i en svart askkopp placerad på bordet.-
Fram med ritningarna så går vi igenom det hela en gång till.
- Vi tar oss ner i kloakerna under byggnaden, och följer de markerade tunnlarna, så kommer vi fram till en plats mitt under komplexet. Där skall vi plantera bomben, och sedan gäller det bara att ta sig ut illa kvickt.
Ett långt pekfinger följde markeringarna på ritningarna samtidigt som den smale mannen fortsatte sin genomgång.
Det var nu sent på kvällen, klockan närmade sig tolv. Då han kom hem till sin lägenhet satte han sig i soffan och tog på sig glasögonen. De var gjorda i matt svart plast, och verkade helt ogenomskinliga.
Hela synfältet fylldes av en svärta som föreföll sluka allt ljus. Plötsligt blinkade allting till, och BBC:s välkända logo snurrade fram ackompanjerad av en melodisnutt och sjönk bort igen sekunder senare. Det var dags för nyhetssändningarna. Ett nytt intryck krävde hans uppmärksamhet; upprörda folkmassor vällde fram genom gatorna, skrikande slagord och viftande med plakat. Arga ansikten i närbild försökte tala till kameran, men ljudet hade klippts bort, och allt som kunde uttydas av de artikulerade läpprörelserna var ett fruktansvärt raseri. I stället förklarade en röst med stort allvar att detta var det engelska folkets reaktion på den nyligen avslutade Andra Internationella Kongressen för Gen-Etik. Det av Internationella Samfundet för Gen-Etik, IGEA, föreslagna avtalet hade nu blivit ett totalt fiasko. Kina med flera asiatiska stater samt dessutom Kuba och de flesta sydamerikanska nationerna hade förkastat avtalets samtliga punkter. Det hade sökt uppnå en internationell överenskommelse som skulle förhindra missbruk av människans ökande makt över livets mekanismer.
En rastlöshet och irritation grep nu honom, svag till en början men stadigt tilltagande i styrka. Orden som strömmade in i hans öron flöt ihop till en obegriplig sörja, och plötsligt slet han av sig glasögonen. Hans ögon kneps ihop, ansiktet med sina bleka anletsdrag förvreds i en grimas, och när ögonen slutligen öppnades igen hade de ett glasartat uttryck.
Han steg upp ur lädersoffan och gick genom det mörka rummet. Den enda ljuskällan, en bordslampa, kom hans skugga att bilda en oformlig svart skepnad som vandrade över vardagsrummets väggar. När han kom ut i sovrummet betraktade han dubbelsängen där han sovit ensam sedan flera år och beslöt sig för att försöka få lite sömn.
En oformlig organisk massa låg och vred sig på ett kallt stålgolv. Mot sin vilja tvingades han närmare, och fler och fler detaljer kunde urskiljas i det kalla lysrörsljuset. De vagt mänskliga dragen antydde att varelsen hade ryggen vänd mot honom. Den vände sig och uppenbarade sitt ansikte. Den vedervärdiga åsynen fick honom att vakna, och han fann sig i sin säng, badande i svett.
Han steg upp, tog på sig skjorta och byxor, som klibbade mot hans fuktiga hud. Han drog ner den beigea överrocken från sin hängare, trädde på sig den, och skyndade ut i trapphuset. Plötsligt tändes ljuset av en rörelsedetektor, och han bländades av omställningen från den skumma belysningen inne i lägenheten.
När han kom ut genom porten slog höstkylan emot honom. En svag vind yrde upp de torkade löv som samlats i hörnen mellan husväggar och den asfalttäckta marken. Han gick mot bilen och passerade under gatlyktorna, som turades om att styra hans skugga.
Väl framme vid institutet drog han upp sitt passerkort ur plånboken och började knappa in koden. Varje tryckning framkallade ett pipljud som tycktes honom ökande i intensitet, och han kände pulsen stegras. Inne i byggnaden ekade hans fotsteg genom korridorerna. Ljus silade ut genom en dörr som stod öppen på glänt. Det var Petersons kontor.
Peterson hörde fotsteg närma sig i korridoren utanför och slutade skriva på tangentbordet. Texten på datorskärmen framför honom reflekterades och förvrängdes i hans stor glasögon. För ett ögonblick satt han stilla och lyssnade, undrande vem som hade här att göra så här sent. Han kastade ett öga på sitt armbandsur, och fann att klockan närmade sig tre. Två rappa knackningar hördes, varefter Peterson vände sig om och såg Hopkins stiga in genom dörröppningen.-
Godkväll Peterson, sade Hopkins.
-Godkväll godkväll, jag satt just och funderade på vem som kunde tänkas komma hit så sent, men jag borde ha begripit att det var du. Det är ju mycket att ordna med nu de sista veckorna.
-Ja jag skall inte störa dig, dessutom har jag själv en hel del att gå igenom, sade Hopkins och fortsatte vidare nedför korridoren.
Han gick rakt förbi sitt kontor utan att skänka en tanke åt de mängder av dokument som måste gås igenom. Korridorerna var stundtals helt nedsläckta, och bara de dämpade lampor som gick längs med golvet hjälpte till att visa vad som var vägg och vad som var golv. Han stannade vid en dörr märkt med en symbol som varnade för biologisk kontamination. Än en gång tog han upp sitt passerkort, och när han slog in koden ekade varje pip neråt korridoren.
Ett skarpt klick markerade att ljuskontakten hade tryckts ned, och lysrören i taket blinkade ingång. Väggarna var kantade med vita plastdräkter, varav han valde ut en och tog på sig. En slang som utgick ifrån nacken fäste han i något slags anordning som löpte utmed en skena i taket. Han passerade genom flera tjocka ståldörrar, och trädde in i en mörk sal. Ett svagt surrande avslöjade att någon maskin var igång i rummet, och paneler med olikfärgade lampor lyste här och var i salen. Ljuset tändes, och de små statuslamporna drunknade i allt vitt ljus som återspeglades från väggar och tak.
Han öppnade ännu en dörr till ett mindre rum där han rörde vid tangentbordet på en dator som stod på en bänk. Han studerade loggen och fann att ingen annan än han varit härinne sen sist. På skärmen uppenbarades plötsligt diagram med information, och en kamerabild över ett rum fullt med apparater och glasbehållare med vätska. Efter några knapptryckningar fick han fram meddelandet
Uppskattad population; 2,137 miljarder
Han satte igång en ordbehandlare på datorn istället, och började skriva.
Kära Betty,
Hela världen är nu insvept i en skräckstämning inför det stundande kriget. Jag antar att du oroar dig för hur barnen skall klara sig. Du har all anledning att oroa dig, för det här kriget kommer att bli det mest fruktansvärda i mänsklighetens historia. Det tredje världskriget kommer att få de tidigare två att blekna i jämförelse vad gäller grymhet och antal omkomna. Men det jag fruktar mest är inte kriget självt, utan vad det kommer att leda till. Länderna i de Förenta Nationerna sjuder nu av aktivitet för att förbereda sig, men de kämpar till ingen nytta. Jag har fått ta del av spionrapporter angående läget i bio-alliansen. Medan vi har försummat genetiken i åratal har de i hemlighet byggt upp en mycket avancerad teknologi. FNs skräckslagna ledare har nu börjat inse situationens allvar, och sedan ett år tillbaka satsat oerhörda summor på forskning inom området. Men det är för sent. Skullle det bli krig har vi har ingen chans.
Antagligen kommer jag att avrättas om det kommer ut att jag avslöjat detta för dig. Men vi skall ju alla dö förr eller senare.
Efter att bio-alliansen vunnit kriget kommer mänskligheten att kliva in i en ny era; den obegränsade livskontrollens, eller genetikens tidsålder. Människan kommer att få full kontroll över livets mekanismer, och kommer att kunna manipulera livet, inklusive sig själv, för sina egoistiska syften. Alla evolutionens lagar kommer att sättas ur spel, och människan ensam kommer att bestämma livets mening och öde.
Det finns ändå hopp, en enda utväg.
Jag har under det gångna året utarbetat en lösning som kommer att garantera fred på jorden i årtusenden framöver. Jag tänker utrota människan, arten homo sapiens sapiens, så att hon inte kan sätta den naturliga evolutionen ur spel. Vi har gått för långt, och det tänker jag sätta stopp för.
Jag måste sluta skriva nu, för tiden är knapp. När du läser detta kommer det att vara försent att stoppa mig. Jag hoppas dock av hela mitt hjärta att även du inser nödvändigheten av det jag skall göra. Jag måste sätta igång den process som kommer att leda till mänsklighetens undergång. För livets skull.
Från en man som aldrig slutat älska dig
Det låga maskinella surrandet fortplantade sig genom det tomma rummet. På bänkarna utmed väggarna stod glasbehållare. De var alla fyllda med en grumlig vätska som såg ut att långsamt cirkulera. In i tankarna ledde slangar som förenade sig med kablar och ledde in i kontrollinstrument med obegripliga displayer och knappsatser. Uppe i ena hörnet satt en kamera, och registrerade allt som hände i rummet.
Plötsligt skakar allting till, golvet verkar brytas upp underifrån, en enorm tryckvåg pressar taket uppåt, och ger upphov till en öronbedövande smäll. Glastankarna krossas, den grumliga vätskan finfördelas, blandas med glassplitter och cementdamm ifrån det pulvriserade golvet och viner uppåt med luftströmmarna.
Utifrån ekar smällen bort och stenbitar regnar ner över den nu demolerade institutionsbyggnaden. Ett fint cementdamm hänger kvar i luften, men fångas plötsligt av vinden och driver bort, och förtunnas för att till slut bli osynligt.
Dammolnet består inte bara av asteroidliknande stenblock, utan även av grumliga vätskedroppar och gigantiska kristaller med skarpa hörn. I vätskedropparna flyter små diffusa former omkring bland ansamlingar av organiska molekyler. Efter att ha flugit omkring burna av vinden i timmar eller dagar fångas någon av dessa droppar upp av strida luftströmmar och sugs in genom en människas andningsorgan. Genom varma luftkanaler täckta av flimmerhår viner dropparna, och löser sig i det slemlager som täcker lungorna in i minsta förgrening. De små formerna diffunderar in genom cellväggarna i någon av de många celler som utgör lungvävnaden, och börjar plötsligt sjuda av liv där förut inget fanns.
De är virus, ett primitivt mellanting mellan liv och död materia, som inte kan föröka sig utan en värdcell. I den löpande DNA-sekvensen skriver de in koder för att skapa kopior av sig själva, och cellen börjar snart följa dessa order. Till en biokemists eller virologs stora förvåning och skräck, återfinns hos detta virus DNA-strängar även koden för att syntetisera sarin, ett starkt organiskt nervgift. Varje infekterad cell börjar nu tillverka medlet för sin egen undergång.
Plötsligt fylls lungorna till brädden med luft, följt av en våldsam sammandragning av mellangärdets muskler. På grund av den hastigt minskade volymen trycks luften ut genom munnen, med en kraft som får slem från lungytan at slitas loss, och med det virusen. Än en gång är de ute i fria luften, redo att andas in av nästa offer.