. historik

Cane Corso:
Av alla kamphundarana från urtiden är det konstigt nog bara de europeiska som överlevde. Dessutom har deras utseende nästan inte förändras alls. Den äldsta rasen är den engelska mastiffen som hamnade i England genom feniciarnerna och egentligen är det tack vare mastiffen som alla dom andra utvecklades eller blev till. Dessa brittiska jättar kom till Rom först efter att ha erövrat Britannia ca år 55 f K. Tack vare deras större storlek och styrka vann de snart över de grekiske moloserna som fanns på den tiden i Rom. Därmed kan man säga att både Mastino Napoletano och Cane Corso är efter mastiffens och de romerska hundarnas blandning.

Intressant:
I sin bok "ll molosso" Skriver Felice Cesario så här:Vi vet inte exakt hur den ursprungliga asiatiska typen först kom till Italien.Däremot är det säkert att den romerska molossen härstammar från den underbara mesopotamiska och assyriska hundarna.

Tvåtusen års segertåg:
Tack vare mötet mellan de brittiska hundarna och de populära grekiska hundarna som levde runt början av vår tideräkning utformades en ny typ av romersk hund. Beroende på vilka arbetsuppgifter de var avlade till utvecklades de i två storlekar. De större, ofta 90-100 kilo tunga hundarna användes först och främst i krig. De mindre, nästan bara hälften så stora hundarna rönte stora framgångar i städernas arenor och på storviltsjakt.

Intressant:
Sumererna gjorde skillnad på de mindre, snabbare hundarna som användes till jakt och de enorma krigshundarana redan år 3000 f.K.Hundarna bevisade sin användbarhet genom arbete därför blev hundavel snart en omtyckt och populär sysselsättning. På den tiden fanns det många som såg sig själva som experter vad det gällde fyrfotade krigare och gladiatorer. Hundarnas uppfödning bedrevs nästan som fabrik i legionernas kaserner och på stall bredvid arenorna. I själva Italien blev snabbt de mindre och snabbare hundarna populära. Snart jagade adelsmän med sådana hundar och även lät vakta sina ägodelar, hem och djurflock. Många gånger fick de även vakta slavarna eller jaga förrymda slavar. Dessa hundar spred sig snabbt i hela Romarriket.

Typens utformning:
Här kommer den nästan helt utdöd rasen Barenbeisser in i bilden. Den var nämligen av samma storlek och av samma typ som dagens Cane Corso. Det bevisar även de tyska bilderna och beskrivningarna från 1600-talet. Det är inte konstigt. För det första härstammar de från samma anfader, den romerska molossen, för det andra var deras dagliga arbete ungefär lika också. I samma familj hörde den walesiska gafaelgi eller lätt mastiff och den syd-franska alant vautreé. Fast av dessa överlevde endast Corson,konstigt nog är den inte ensam.

Konstverkens hjältar:
Släktskapet med de romerska hundarna visas även på gamla konstverk, tavlor och skrifter. På en jaktscen som är mer än 2000år gammal ser man hundar som är helt lika Cane Corson. Likadana hundar se man på tavlor från 1400-1500-talen.Dessa avbilderar framförallt jaktscener då hundarna, ofta ensamma besegra vildsvin, buffel eller björnar.

Intressant:
Dde är antecknat att Bernabo Visconti hade flera hundra sådana hundar under sitt liv som han använde till att jaga vildsvin, hjort och björn. Han var väldigt noga med hundarnas skötsel. Han hade anställda som skötte hundarna och fick visa upp dem för honom varannan vecka. Fann han någon mager hund, fick tjänaren sparken. Dog någon av hans hundar fick skötaren även piskrapp som straff. Dessa målningar som avbildar de här fantastiska hjältedåden men ingenting finns om hundarna som vaktade djur eller hem som dagens hundar. Förklaringen till detta är enkelt :det var endast adelsmännen som hade råd att betala konstnärer för tavlor och dessa avbildade förstås jaktscener, inte de vanliga människornas vardagsliv med vardagsbestyr där hundarna utförde de vardagliga vaktsysslorna. Men så plötsligt inträffade en stor förändring i början av 1800-talet då det blev mode kring Neapel med tavlor om en krubba. Varenda familj skulle skaffa sig en målning med det motivet för att pryda sitt hem med. Bland de kända figurerna från Betlehem fanns ju många djur med, även hundar som påminner väldigt mycket om dagens Cane Corso. Dessa tavlor massproducerades på marknader av kringresande konstnärer som avbildade hundarna de såg kring bondefamiljerna runt Vesuvius.

Zoologiska säregenskaper:
Det finns en ännu äldre källa som förevigade denna utmärkta ras till och med exaktare än dessa. En skrift som är 200 år äldre än de ovannämnda tavlorna beskriver och även namnger Cane Corso. Konrad Gessner(1515-1656) läkare från Schweiz skrev sin encyklopedi med hjälp av Aristoteles och Plinius, som levde ca 1500 år tidigare. I den monumentala boken sammanfattade han sin tids växt- och djurarter. Gesner skriver så här om Cane Corso: "Utmärkt hund vars snabbhet, enorma kroppsliga styrka och utomordentligt kraftiga bett gör det möjligt för den arr nå upp och hålla fast det flyende viltet. Dess mod och uthållighet är värd beundran, den är alldeles utmärkt även till att jaga de större viltdjuren". Lite längre ner skrev han även: "De kallas för siciliansk dog i Kalabrien." Här nämns provinsen i den Italienska stövelns tåspets igen, volket är en fingervisning på området där rasen var utbredd. Även tidigare nämns dessa hundar främst som vakt, jakt- och vallhundar söder om Rom. Så frågan hur Korsika kommer in i bilden är berättigad.

Vad har Korsika med rasen att göra?
Det största missförståndet angående rasen hänger ihop med dess namn. Många översätter Cane Corso som korsikansk hund, trots att denna ståtliga ras har inget med Korsika att göra utan med området söder om Napoletansk mastiffens, vilken är ju släkt med rasen, utbredningsområde. På Appenin-halvöns nedre tredjedel och på Sicilien har denna ras varit väldligt omtyckt som herdarnas, soldaternas, böndernas och jägarnas hjälp, ända sedan romartiden. Som fasanfull vakthund eller som storviltsjägare. Intressant: Det finns ett gammalt sicilianskt ordspråk som man använder när man vill uttrycka att världen har blivit helt galen och naturen har blivit konstig: "Om haren jagar Cane Corson". När man undersöker hur rasen kan har fått sitt namn får man gå tillbaka till början av Romarriket. När riket började breda ut sig söderut, dvs 200f.K träffade romarna på folk som var koloniserade sedan flera hundra år av grekerna. Efter romarnas seger assilmilerades dessa människor. Romarna har ju tagit mycket efter grekerna, det kan man se än idag. Speciellt gäller detta Kalabrien och Sicilien, vaggan av rasen Cane corso. Efter det är det inte överraskande att "Corso" är ju ett grekiskt ord som betyder gård, instängt, inhägnat område. Så Cane Corso betyder egentligen hunden son vaktar gård. Enligt siciliansk dialekt betyder Corso stark eller randig i dag. Det beror på att det gamla grekiska ordet, som ursprungligen betydde inhägnad gård fick tack vare denna utmärkta starka och randiga hundras en annan betydelse. Dessa fyrbenta har alltid betytt styrka, mod och trogenhet för sicilianarna. De levde tätt med varandra då de vaktade djur eller gårdar. Det finns även anteckningar om att gårdfarihandlarna hade Cane Corso som vakthundar på sina kärror och det var de som vaktade fångarna, fängelserna och odlingarna. Intressant: En lag från 1750 förbjöd man att jaga förrymda fångar med Cane Corso.

Moderna historien:
Tack vare det italienska folket har rasen alltså funnits i två tusen år. På 1900-talet har de nästan försvunnit efter det 1:a men mest efter det 2:a världskriget då många hundar dödats. Det var inte aveln som var helt omöjlig utan den livsformen som hörde ihop med Cane Corso försvann också. Under krigsåren när folk inte hade mat dog många hundar av svält. Det få antalet som fanns kvar gav en god grund till avel men inavelns fara hotade rasen länge. Dessutom var Corson länge inte ens godkänd som egen ras. Mastinon blev godkänd som egen ras tack vare herr Scanziani redan 1949,den sicilianska rasen trodde man var bara en variant på den napoletanska. Intressant: Stefano Gandolfi skrev: " Om vi vill lära känna oss själva måste vi börja med våra rötter. Vi kan inte glömma Cane Corson för då förlora vi en bit av vår egen historia." Tack och lov fanns det entusiaster för rasen som tyckte att Cane Corso var ett national arv och vägrade lämna den åt sitt öde. I början av 1970-talet började Giovanni Bonatti, Stefano Gandolfi och Giancarlo Malavasi leta upp de exemplaren som fanns kvar och de utarbetade en långsiktig avelsplan för att rädda rasen. Fler och fler anhängare fick de i arbetet och de bildade S A C C (Förening för av Cane Corso) 1983.Deras entusiasm och arbete resulterade att den italienska kennelklubben (ENCI) godkände standarden 1987. FCI började processen med rasens godkännande i februari 1994 och två år senare har Corson blivit en fullvärdig medlem i hundvärlden.

Av: Kocsis Miklós.