Såpor är sopor
(skriven av Marcus Widing)
Sedan en längre tid tillbaka har nu det svenska folket var dag slagit sig ner
framför TV:n för att följa dagens avsnitt av de olika Tv-dramerna. Dessa program
som dagligen visas på olika kanaler har blivit något av en drog, som en stor
del av folket ine kan vara utan. Är detta missbruk då något positivt eller negativt?
Ger det människorna något? Det är vad denna text ska ge mina åsikter om.
Först och främst måste man fråga sig vad en såpopera är. Olika människor drar
säkert gränsen för vad som är såpa på olika ställen. För mig är det något som
inte förmedlar något till tittaren. Varken humor, budskap, underhållning form
av aktion eller spänning, eller något liknande. Till exempel ser jag inte SVT:s
komedi-serie Seinfeld som någon såpopera p.g.a. att den roar tittaren genom
humor. En aktionfilm lika så. Dramafilmer då? Är de jämställda med såpoperor?
Nej därför att dramafilmer är något som manusförfattaren skrivit på och arbetat
en längre tid. En sådan film har alltid en baktanke, med vilken den...
...blir utan att tänka på följderna, nöjda när de får sina serier serverade
i TV-soffan. Jag skrev i inledningen att serierna är som en drog och det står
jag fast vid. Liksom vid drogmissbruk finns här också en vinnare och förlorare.
Vinnaren, som i det här fallet är TV-kanalen, får sina pengar efter att ansvarslöst
langat drogen till tittaren utan att bry sig om följderna. Förloraren, eller
tittaren, kanske är medveten om sitt missbruk men klarar inte eller vill inte
sluta. Han eller hon köper sin drog utan att inse att slutstationen för färden
är ett förslöat liv i okunnighet, framför en livligt såpopera-producerande TV,
utan egna tankar och utan ett eget liv. Därför ska man ta avstånd ifrån såpoperor
(det fattas en stor del av avhandlingen, det biten läses troligtvis av änglöarna nu, m.a.o. den biten är uppbrännd.)