Ena sommaren jag var i Budapest, blev jag bekant med en 14-årig flicka. Vi träffades ibland på eftermiddagarna och kvällarna. Vi kunde gå till Zoo, till Tivoli, på bio ibland eller bara sitta på en bänk i en av de många parkerna. Staden var varm, betongen från husen värmde, asfalten stekte våra fötter genom skorna, fordonen som körde fram och tillbaka på gatorna spottade ut varma avgaser. Det var en olidlig hetta. Men ibland på kvällarna kändes det som om hettan ville avta. När solen började gå ner och skuggorna förlängdes, blev också tillvaron drägligare.
Det var inte så roligt alla gånger att tvingas vara i staden hela sommaren. Det var bristen på sjöar, bristen på skog att ströva i som gjorde att stadslivet inte var så roligt alla gånger. Och vad skulle vi hitta på att göra? Vår reportoar började ta slut. Vi satt där på en bänk bland träden och såg på människorna som gick förbi. Men vad kunde det vara för intressant med allt detta?
Plötsligt kom jag att tänka på nägot som hände i min barndom. Hur vi lade ut ett paket på vägkanten för att lura folk att ta upp det. När de böjde sig ner, så drog vi i en björntråd som var fastbunden i paketet, så det försvann precis när någon skulle ta tag i det. Ibland använde vi en portmonnä i stället för ett paket. Men jag vet inte vilket som var bäst. Tanken födde idén om något vi kunde roa oss med.
Ungrarna vill gärna ta upp allt de hittar på vägar och gator i hopp om att finna något värdefullt som någon tappat. Ofta var det väl inte några värdesaker som låg på vägarna. Men de tog rätt på det ändå. Kanske det gick att använda till något? Eller att sälja och få en slant.
- Vet du vad? sa jag, när vi satt tysta på bänken och ingen människa var i närheten. När jag var barn lurade vi människor med att lägga ut portmonnäer och små paket på vägkanten. Vi hade bundit en knappt synlig tråd i dessa, och när någon böjde sig ned för att ta upp dem, drog vi i tråden, så det hela försvann ner i diket och vi enkelt kunde fiska upp det med händerna.
- Vad är det för intressant med det? frågade hon.
- Jo, sa jag. Du vet att ungrarna gärna tar upp allt de ser. Man hoppas att det är något värdefullt. Hur skulle det vara om vi roade oss med att lägga ett paket med skräp eller sopor på trottoaren? Sen sätter vi oss på bänken väl gömda och ser på människorna som tar upp det.
- Ja, ja, det skulle vara lite omväxling i all enformighet, ropade hon.
- Prata inte så högt så någon hör det och tar idén ifrån oss! Vi måste få alla att tro att det verkligen är något borttappat som ligger där på trottoaren eller i gräset vid sidan av trottoaren. Så ser vi dem, när de böjer sig ner och tar upp det, hur de reagerar, när de får syn på innehållet.
Vi gick till huset där flickan bodde med sina föräldrar och syskon. Uppför trapporna. Hon låste upp dörren och drog upp den, och vi slank in. I köket hittade vi en hög potatisskal, som ännu inte kommit ut i soptunnan. Och en liten kartong låg och väntade på att bli utkastad. Det blev ett snyggt paket av det hela.
- Tänk, sa hon, ett paket med sopor. Potatisskal. Vad folk ska bli arga, när de får se innehållet.
- Visst, svarade jag, men vi får inte börja skratta, så de upptäcker oss, och förstår att det är vi som lagt ut det. Vi måste sitta där och se oskyldiga ut.
Flickan hade svårt att hålla sig för skratt ibland. Särskilt när det gällde att lura någon. Eller att se hur folk reagerade, när de började tro, att något hade skett, något som inte alls hänt.
Nu hade vi ett snyggt paket. Det gällde bara att komma ut ur huset, utan att någon av grannarna fick syn på oss. För de kunde de förstå att det var vi som låg bakom, om just de skulle komma promenerande på trottoaren, där paketet låg.
Det hela lyckades. Snart hade vi placerat vårt lilla paket i gräset vid sidan av trottoaren. Och själva satt vi på en bänk inte så långt ifrån. Från platsen där paketet låg kunde man inte se oss, för det var några täta buskar i vägen. Men vi kunde se människorna som promenerade förbi. Både paketet och ansiktena syntes från vår plats.
Nu gällde det bara att ha tålamod och vänta på första bästa fotgängare.
Det dröjde inte länge förrän en ung man kom promenerande. I handen hade han en portfölj. När han fick se paketet, ställde han ned portföljen på trottoaren och tog upp paketet. Långsamt började han att öppna det.
Plötsligt blev hans blick fylld med ilska. Han kastade ned det till hälften öppnade paketet på trottoaren igen. Sen försvann han med portföljen i handen.
Snart kom nästa. Det var en äldre man, som tydligen varit och handlat. När han fick se paketet, vars innehåll inte var synligt uppifrån, böjde han sig ner och skulle just ta upp det. Men då fick han se vad det innehöll. Han sparkade till paketet så potatisskalen rykte åt alla håll och fortsatte sin väg.
Nu hade vi verkligen svårt att hålla oss för skratt. Men ingen av de två hade upptäckt oss. Och det var det viktigaste. Vi hade haft roligt en stund. Både när vi gjorde paketet, när vi lade ut det och när vi såg hur de som tog upp det reagerade. Hur deras ansikten förändrades från förväntan till ilska.
Ett paket med potatisskal på trottoaren. Det var vårt lilla oskyldiga ungdomskoj.

Nästa år träffades vi igen. Fast under helt andra omständigheter. Vi satt på en restaurang och åt middag tillsammans. Bara för att kunna prata om sakar som hänt sedan dess.
- Kommer du ihåg det där paketet med potatisskalen? frågade jag plötsligt lite försiktigt.
- Ja, visst, svarade hon genast. Hur kunde vi ha så roligt med lite skräp. Bara att se hur folk blev lurade.
En man som satt vid ett bord längre bort, reste sig plötsligt och kom fram till oss. Han lutade sig över vårt bord, tittade oss i ögonen och lyfte ena handen.
- Jasså, var det ni, era busungar som gjorde det. Jag kommir ihåg det hela. Jag var på väg hem från jobbet. När jag fick se paketet undrade jag vem som tappat det. Och vad det kunde innehålla. Var det något värdefullt? Ni vet att vi ungrare alltid hoppas att hitta något riktigt dyrbart. Som är mer värt än högsta vinsten på Lotto.
Jo, det visste vi.
- Om jag vinner på Lotto, ska jag göra det och det. Då ska jag köpa en lyxvilla, resa utomlands osv.
Mannen började skratta, sen ropade han på kyparen.
- Källarmästarn, kom hit ett slag.
Kyparn kom genast.
-Vi ni ha ett glas öl eller vin? frågade han. Jag bjuder. För att fira kvällen, när jag öppnade det där paketet med skräpet. Eller är det något annat ni vill ha?
- Kanstanjepuré, sa vi båda med en gång. Det var en läckerhet för oss.
- Då kommer jag billigt undan, svarade mannen och beställde två kanstanjepuré, samt en flaska vin åt sig.
- Tillåter ni att jag flyttar mig hit till ert bord, ungdomar? frågade han.
- Javisst, svarade flickan. Och jag höll med.
Kyparen kom in med kastanjepuré till oss och en flaska vin åt mannen. Det här måste vi fira, tyckte han. Och det gjorde vi också.
Han berättade för oss, hur hans familj hade skrattat, när han senare på kvällen hade berättat hela händelsen hemma. De fick alla en rolig kväll. Inte bara vi hade roat oss bakom buskarna. Andra hade också fått skratta åt hela händelsen.
Ja, vi ungrare tar upp allt vi ser på vägar och stigar. Och vi tror att det ska vara något värdefullt. Men sen den gången har jag lärt mig att allt är inte guld som glimmar.
Jag berättade för honom om, att i det land jag kommer ifrån, bryr man sig inte alls om det som ligger på vägkanten. Det kan få ligga kvar i flera dygn, om inte det är något som man tror ägaren letar efter, t ex nycklar, klockor. Dessa lämnar man till polisen. Hittar de ägaren, får man hittelön. Annars får man tillbaka det man lämnat in.
Mannen tyckte att det inte var så dumt ordnat. I vilket fall som helst kunde man tjäna pengar på att hitta något. Och dessutom på ett helt ärligt sätt.
Vi hade en roligt kväll tillsammans, och klockan började närma sig tio, innan vi bröt upp och gick var och en till sitt.
- Ni ska ha tack för en underbar kväll, sa han, innan han försvann in i mörkret. Det där paketet har faktiskt gett mig ett par roliga minnen.
Oss gav det inte bara roliga minnen, utan också kastanjepuré.
Det var sista gången jag åt något sådant. Under somrarna sålde man vid Västra stationen, den som ligger på östra sidan av Donau och i norr, så den egentligen borde heta Norra station.

Ett paket på trottoaren. Det var en av de roligaste händelserna den sommaren. Trots att det gått över trettio år sen dess, så har inte händelsen förbleknat. Jag ser den ännu lika klart för min inre syn. Lite ungdomsskoj. Hur oskyldigt var det inte egentligen? Det var bara några personer som blev lurade av vårt lilla bruna paket. Potatisskalen lever ännu i min inre värld. Den värld som sedan länge försvunnit till ett minne. Inte vet jag om flickan gjorde sådana här paket fler gånger. Men jag gjorde det i varje fall inte. Varken i Budapest eller någon annanstans. Det fick räcka med den gången i min barndom. Och så den här gången i storstaden.

IE 02.11.22