- Men vad har hänt? Vart har de tagit vägen, flickor? hördes en kvinna ropa med hög röst.
Det var marknadsdag i Lillköping. Det kunde höras lång väg. Ett pladdrande och pratande både här och där. Många som försökte ta sig fram mellan försäljningsställen kunde känna trängseln. En knuff kanske. Eller genom att bli trampad på tårna.
En massa stånd var uppresta på Stora Torget. Handlare från hela sydvästra delen av landet hade kommit hit för att göra affärer. Över borden hade man satt upp markiser och presseningar. Trots att det varit vacker väder ända sen tidigt på morgonen, och att tidningarna lovat solsken, fast med en del moln på himlen förstås. Det var kanske för att skydda sina värdefulla varor, som försäljarna satt tak över stånden.
- Det var trångt med bilar här nu, hördes en kvinna säga.
- Ja, halva stan är här, mumlade en mansröst. Men snart är de borta. De flesta i varje fall.
En del hade placerat sina varor i kartonger direkt på stenläggningen. Somliga hade kört fram sina bilar till marknadsståndet, för att slippa bära sakerna så lång väg. Kunder syntes tränga sig fram mellan borden, som stod tätt intill varandra.
Ut ur bokhandeln i ena hörnet av torget kom en tonårsflicka med långt mörkblont hår och bruna ögon. Bredvid henne gick en man i sextioårsåldern. Han bar en mörkbrun skinnportfölj i ena handen. Det kunde gott vara hennes morfar eller farfar.
- Det luktar bokhandel därinne, kände du det? undrade mannen, och kastade en blick på flickan.
- Nej, det tänkte jag inte på, Pappa, hördes flickan svara. Men nu har jag i alla fall stift till mina stiftpennor.
Det var alltså hennes pappa. Han hade en hel del grå hårstrån vid tinningarna. Och bruna ögon. De gick fram till fontänen framför Sparbankshuset och satte sig på en tom bänk.
På bänken bredvid satt ett par pojkar i åtta-tioårsåldern. De hade blå jeans och ljusblå jackor. På bänken närmast intill på andra sidan satt en man med svart hår. Han kunde ha sina rötter i ett sydeuropeisk land. Eller någonannstans i världen. I ena handen höll han en plastpåse med två äpplen. På nästa bänk satt en dam i mörkblå jacka och ljusblå byxor. Bredvid sig på bänken hade hon placerat en stor kartong. I handen höll hon en genomskinlig plastkasse. Det syntes att den innehöll bullar. På andra sidan fontänen stod två bänkar. På den ena satt två herrar och samtalade.
Plötsligt kom en man i eldriven rullstol farande in på scenen. Han stannade vid bänken, där de två männen satt.
- Äter inte du några jordgubbar, Johan, hördes en liten blond flicka med flätor ropa, där hon stod vid fontänen tillsammans med några andra barn.
Bredvid sig hade flickan sin lillasyster, som hade lika ljust hår, men det hängde utbrett ned över hennes rygg. Både flickorna hade var sin jordgubbe i handen.
- Vi fick två var av tanten, hördes flickan fortsätta.
De båda flickorna hade ljusröda kjolar, blommiga blusar och rosa stickade tröjor.
De båda pojkarna, som nyss suttit på bänken, sprang nu runt vid fontänen. De var nästan lika blonda som flickorna. En av dem lade sig på kanten till fontänen och sträckte ut handen mot det uppsprutande vattnet.
Vid ena kanten av fontänen stod en staty. En man med ok över sina axlar. Men han bar ingen börda i oket. Det var tomt på båda sidorna. Mitt i fontänen sprutade vatten upp på ett flertal ställen. Det lyckades ta sig kanske två tre decimeter över vattenytan innan tyngdlagen drog det tillbaka.
- Jag tvättar hela tiden, hördes ena pojken säga.
Hans kläder var genomblöta. Tydligen hade han lekt där vid fontänen ganska länge.
En kvinna kom springande och tog tag i pojken och drog honom till sig. Kanske kunde det vara hans mamma.
- Anders, ska vi gå och kolla där borta? Jag sa att du är blöt, sa kvinnan till pojken.
- Jennika, kan du nå den där grejen? undrade den pojke som blivit kvar.
Vad var det han undrade om hon kunde nå? Vattenstrålen eller röret som vattenet sprutade upp genom.
- Tänk, jag är åtta år. Jag är äldst, hördes pojken yttra.
Efter en stunds tystnad fortsatte han.
- Och ni är bara sju och sex.
En kvinna med barnvagn passerade förbi fontänen och försvann bland de olika stånden på andra sidan.
Pojken tog upp en plastpåse som drivits runt av vinden. Han skrynklade ihop den och och kastade den tillbaka på marken. Sedan sparkade han iväg den.
- Jennika, har du ätit upp din jordgubbe? undrade han. Han sprang efter henne ett varv runt ett av borden. Sedan åter till plasten, som han sparkade iväg med foten. Han fortsatte till fontänkanten, där han kröp upp för att nå vattnet.
En kvinna dök upp med tre kassar med blommor i händerna. Hon ropade på flickorna, medan hon ställde ifrån sig kassarna på en stenkub.
- Jennika, Veronika! Nu passar ni de här, medan jag går och handlar en stund! Sitt still här hela tiden, flickor!
- Mamma, har du köpt polkagrisblommor? undrade en av flickorna.
Blommorna var vita med ljusröda ränder. Det var därför de fick namnet polkagrisblommor
- Var är Johan, hördes mamman fråga?
- Där, svarade en av flickorna.
- Johan, kom hit!
Johan dök upp bland stånden och sprang fram till kvinnan, som tydligen var hans mor. De tre barnen var tydligen syskon.
- Johan, nu följer du med mig, yttrade hon med sträng röst. Det märktes att det var en pojke som hade svårt för att lyda. Annars skulle hon inte ha behövt vara så sträng.
Hon tog Johans hand i sin och de gick iväg.
Det dröjde länge innan mamman kom tillbaka. Flickorna satt där intill blommorna och passade dem.
Plötsligt hördes ett högt skrik. Det var mamman och Johan som kommit tillbaka. Skriet kom från mamman.
Blommorna var borta. Utan att flickorna märkt något, hade de försvunnit.
- Ni skulle ju passa blommorna, sa jag. Vad har ni gjort under tiden Johan och jag var borta?