Vagndörrar slås upp, och ut strömmar en väldig människomassa, främlingar, vilka tagit dagens tillfälle i akt för att besöka den gamla "Silverstaden". Ivrigt spejar jag efter raden av vagnar, ty även jag väntar att i dag få träffa en kamrat vilket medelst brev meddelat mig, att han i dag skulle följa med till Sala, då nu tillfället gynnades med billighetsresa. Jag behöver ej heller vänta länge. Från en av de sista vagnarna ser jag min kamrat stiga ned. Han ser sig liksom litet vilsekommet omkring, men då hans öga få syn på mig ser det ut, som om med ens all fösagdhet skulle försvinna. Jag tränger mig fram till honom, och efter en hjärtlig hälsning samt med utbyte av de vanliga fraserna, som alltid utbytes, då tvenne goda vänner, vilka ej sett varandra på länge träffas, yttrar Ola: "Du blir väl min ciceron i dag, vilket jag bad dig om, då jag skrev, och visar mig kring i din barndoms- och hembygdsstad. Jag minns så väl, hur du alltjämt skröt för mig, att ni i Sala hade Sveriges förnämligaste fåravel." "Javisst," svarar jag, skrattande, "förr hade vi här "silvertackor".
Under tiden, som vi stannat och språkats vid på stationen, har alla andra människor försvunnit, och vi stå så gott som ensamma kvar. Men vad är det för lång, röd byggnad, frågar Ola, som är en ivrig iakttagare av omgivningen. "Det där är Sala gamla tegelbruk. Det har stått där så långt tillbaka i tiden som jag minns och såg rätt så utlevat ut redan i min barndom. Och det där stora tegelhuset är maskinfabriken, där det tillverkas lite av varje, järnsaker förstås. Vänd nu blicken åt andra hållet, så har vi där exporthyvleriet eller sågen, som vi allmänt kallar det för. "Men förlåt, att jag frågar", säger Ola, "vad är den där stora byggnaden med de sex tornen, som vi åkte förbi strax innan tåget stannade." "Jo, det är A/B Strå Kalkbruk, och de höga tornen det är ugnarna. Vi har gott om kalkberg här i Sala omgivning. Men nu får vi ej stanna längre, om du skall tänka dig att hinna se något av vad Sala har att bjuda på. Vi gingo norra esplanaden uppför, stannade en stund på bron, som leder över kanalen, som kommer från Långforsen och flyter ut i Sagån. "O, vilka vackra holmar ligger där nere, säger Ola. "Dit ned skulle jag vilja gå och vila ut ett slag." De där holmarna kallas 'Kärleksholmarna', upplyser jag, och dem skall du akta dig för, fastän de se intagande ut, ty de äro skulden till många olyckliga äktenskap. Här till vänster har vi Fisktorget. För min del skulle jag vilja kalla det "Biltorget", ty på de sista åren har det blivit parkeringsplats för bilar. Du skulle bara se här en lördag, då finns det här av olika modeller från 1889 års Fordar till senare tiders lyxvagnar "Det här är brandstationen," ser jag, "det behöver jag ej ens fråga om". "Ja," svarar jag, "det är den gamla, ty därborta du ser, håller de på med att bygga en ny. Den här blev för liten, ty det brinner så ofta nu. Därför är det dåliga tider att köpa brandförsäkringar." Men nu måste vi gå till Stora torget. Det här huset till vänster kallas bankhuset. Det är stadens största och omfattar ett helt kvarter. Det byggdes under åren 1904-1905. Jag minns det mycket väl, ty jag föddes några år senare. Mitt framför oss har vi Stadshotellet och till höger Rådhuset.
Som jag vill minnas är du idrottsintresserad. Då måste vi ock gå för att beskåda den nya idrottsplatsen. På vägen dit passera vi ett stort tegelhus, omgivet av en vacker trädgård, och jag måste upplysa Ola om att det är epedemisjukhuset. Framkomna till målet tycker Ola idrottsplatsen är storslagen, med löpar- och motorbanor m. m. "Ja," svarar jag, den är storslagen, men så kostade den trettiotusen kronor, och det tycker jag är väl mycket påkostat bara för idrotten i en sådan liten stad som denna. Då passar Ola på att göra en fråga: "Hur många innevånare har staden?" "För närvarande litet över 8.000," svarar jag.
I detta ögonblick kommer en droskbil, och vi bliva snabbt förflyttade till nya kyrkogården. Tysta gå vi över de dödas viloplats upp på Bråsta backes höjd. Nu blir Ola förtjust och utropar: Det var ej dumt, nu ha vi en förtjusande utsikt!" Följ nu med allteftersom jag visar dig. Den där stora, vita byggnaden här nedanför, det är Lantmannaskolan, den blev färdigbyggd 1918. Förr var den förlagd vid Tärna folkhögskola. Det där stora tegelhuset mitt emot är stora folkskolan. "Men kyrkan tycker jag verkar majestätisk," inflikar Ola. "Ja ser du, den har också sin historia. Då den stora branden härjade i Sala år - se, nu har jag glömt årtalet - brann även en del av kyrkan ned, sedan, då den återuppbyggdes, byggdes detta höga torn med sin kyrktupp, vilken är stolt just därför, att den har tillfälle att spegla sig i den nedanförliggande kvarndammen. Under det jag berättar, har Ola fått ögonen på något annat. Det är stadsparken, som ligger som ett grönt tygstycke med gråa ränder mellan övre och nedre dammen, som har fångat hans uppmärksamhet, så att jag tror knappast, han hört berättelsen om kyrkan. "Vad är det för en brokig samling mitt i parken där", frågar han. Jo, det är stadsbarnens lekplats. Den är flitigt använd, som du ser". "Och därborta bakom dammen ligger Väsby Kungsgård". "Det namnet känner jag till", är Ola kvick att säga, "var det ej där som Ebba Brahe gick och sörjde Gustav II Adolf". "Alldeles rätt, du har ej heller glömt historien, hör jag, Den där promenaden, som leder efter dammen bakom lasarettet kallas än i dag Suckarnas allé", ty det påstås, att där gick Ebba Brahe ofta och suckade av kval och längtan. Men nu måste vi fortsätta, fast nog är det mycket angenämt att få stå här och blicka ut över staden. Då fylles luften med ens av en väldig klockklang, det ringer utgång från högmässan, de mäktiga klocktonerna kommer från skilda håll. Jag ser att Ola lyssnar uppmärksamt och plötsligt utbrister han: "Det måste vara gott om kyrkor här i närheten". "Jo, ser du, det är så, att silverstaden har fyra väktare, en i varje väderstreck. I väster Kila kyrka och i söder Kumla och i öster - du hör den dova klangen - ligger Norrby kyrka, dess ena klocka är spräckt säges det, det är därför som klangen låter sprucken, och i norr ligger Sala sockenkyrka. Där har de en väldigt stor klocka. Om du lyssnar noga, kan du höra dess kraftiga, "bång, bång". Den klockan har sin särskilda historia, men den är för lång att berätta nu. Under tiden ha vi vandrat sakta fram på en gångstig och stanna nu plötsligt framför en djup och bred sänka i berget, och i bergväggen sitter stora järnringar fästade. "Vad betyder dessa ringar", frågar Ola. "Jo, folket tror, att dessa ringar äro kvar än sedan vikingatiden. Ty den plats, där Sala nu ligger, skall enligt sägnen förr ha varit sjö, och i dessa järnringar förtöjde de sina skepp.
Här har vi vattentornet, du ser att det är grundat på hälleberget, och där nere ligger bryggeriet. Det har till uppgift att förorena en del av det vatten, som kommer just från den här vattenbehållaren, dels med kolsyra och dels med malt. Men det står Kungl. Hovleverantör på flaskornas etiketter, ty när den stora folkmanövern var i Salabygden år 1924, köpte Hans Kungl. Majestät en flaska av dess fabrikat.
Nu går vi bort till det, som är upphovet och skulden till att den här staden finns till, nämligen gruvområdet. De stora hissverken stå kvar på sina håll fast de skulle fungera dåligt, om de nu skulle sättas i gång. Här har vi Drottning Kristinas schakt. Det är det prydligaste, ty det är vackert överbyggt, sedan ha vi Carl XV Johans schakt och flera med mer eller mindre klingande namn. "Ja, där är det gott om fallgropar," säger Ola, "här måste man nog vara på sin vakt". Det är ingen fara, ty alla schakten äro omgivna av stängsel. Nu har du sett varifrän silvertackorna hämtades, men där de förädlades kan du ej få se, ty av smätugnarna finns ej något kvar, de låg på andra sidan staden, och malmen fraktades medelst pråmar på kanalen halva vägen och sedan med häst och vagn. "Där är något, som blänker mellan träden, vad är det?". "Det är Långforsen, Salas konstgjorda sjö. Den här sidan som du ser är uppbyggd av sten. Arbetet utfördes av krigsfångar. Om du tänker efter, så har vi gått uppför en väldig stigning. Därav kan du förstå, att denna sjö ligger betydligt högre än staden, och skulle dess dammluckor dras upp, skulle Sala på kort tid vara ett Venedig.
Ola drager klockan ur fickan, kastar en blick på den, varvid han utbrister: "Tiden har gått fort, nu måste vi skynda oss till stationen." Helt skyndsamt lämna vi gruvbackarna ryggen, taga vägen förbi det forna regementet, som nu är sjukhus, och äro efter en halv timmes rask gång åter vid stationen.
Några minuter senare står Ola på plattformen, och då han räcker mig handen till avsked, säger han: "Det är nog sant, att gräset lyser grönast, där man lekt som barn. Det är väl därför du berömt denna stad, och visserligen är den vacker, men nu längtar jag hem. 'Borta bra, men hemma bäst'". Och tåget glider bort med min kamrat, vilken jag dock tror har varit nöjd med sin dag, trots hans sista ord.