.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Förord
Inledning
Björnens liv på jorden
Förhållandet människa - björn
Björnen som rättvisans representant på jorden
Avslutning
Litteraturförteckning
.
.
K ....= Konda
.
Förord
Under arbetets gång har ständigt nytt material tillkommit. Detta har inte kunnat behandlas
här, dels därför att det inte berör enbart de ob-ugriska folken, dels därför att uppsatsen i
så fall skulle bli alltför omfattande.
.
.
I början av 1970-talet fanns inte så mycket material i ämnet. De flesta författare var ryssar,
finländare och ungrare. Något fanns skrivet på svenska. I dagens läge torde det finnas mer
litteratur att använda, vilket skulle kunna bättre belysa det som tagits upp i uppsatsen.
När jag under hösten 2007 läste kursen "Bagdad - Bysans - Birka. Vikingatid i österväg" vid
institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet blev
den här uppsatsen åter aktuell, genom att jag började skriva en uppsats om björngravar.
I den här versionen har inga andra ändringar gjorts än att ett par skrivfel har rättats.
När jag första gången skrev ned uppsatsen, gällde det att skriva på maskin med stencil, och
vid minsta fel måste hela sidan skrivas om eller så var det bara att förbise det hela. Jag
är tacksam, att det idag med datorns hjälp är så lätt att få ett arbete snyggt och prydligt.
.
.
.
Björnen får inte nämnas vid sitt rätta namn, och därför har en hel terminologi av täcknamn
utvecklats. Dessa gäller inte bara björnen själv utan allt som har med detta djur att göra.
Genom att använda Munkácsis efterlämnade samlingar behandlar Kálmán täcknamnen för björnen,
dess kroppsdelar, ålder, kön samt de föremål och handlingar, som står i kontakt med detta
djur. Han har därvid försökt göra en systematisering av den rika flora av benämningar på
björnen. Därvid delar han in dem i följande nio grupper: 1. Björnen kallas fader, farbror eller
den gamle. 2. Björnen kallas ond ande. 3. Man använder benämningen gud, avgud. 4. Namnet visar
att den är ett heligt djur. 5. Björnen kallas för pälsklädd. 6. Benämningen visar, att björnen
är ett djur, som lever i skogen. 7. Den är ett djur på äng eller sumpmark. 8. Björnen kallas
för djur eller liknande. Före detta ord står ett adjektiv. 9. Den kallas rätt och slätt djur,
djuret (MNGy III 2 sid. 334-338. Även Kannisto tar upp detta ämne och nämner, att man hos
vogulerna kan finna olika namn på björnen beroende på om det är män, kvinnor eller barn som
använder dem (Materialien s.334-38). I folkloren förekommer dessa täcknamn på björnen rikligen.
Här kan det vara på sin plats att nämna, att det finska ordet för björn, karhu, betyder
"skogens konung" (Nykysuomen Sanakirja II s.215, Porvo 1953), och i det äldre ungerska
språket saknades varje ord för björn. Ungerskans ord för björn, medve, är av slaviskt ursprung.
Munkácsi säger härom följande: "Feltünö ugyanis, hogy ép egy, mint a vogulban hianyzik a
magyarban is az 'ursus' állatfajnak valódi eredeti neve..."Det är nämligen påfallande, att
precis som i voguliskan saknas även i ungerskan djurarten 'ursus' egentliga ursprungliga
namn...(Min översättning) (Munkácsi 1891, s.130).
Björnens far är enligt folkdiktningen Kores (WV IV s.9, 113, 116). So "Obere Kores"
(WV IV sid.154), SoN "Gyllne Kores" (VNGy III s. 5), vidare nämns "der Obere Kaiser"
(WV IV s. 72), "der Herr", KU , KN , Herr ,
en himmelsgud hos kondavogulerna (WV IV s.72 + förklaringen), SoN Lo
(VNGy III s.1, 34, 59, 109), K, (VNGy III s.126). I en sång från Pelymka är det i
stället björnens morfar som kallas "der Obere Gott" (WV IV s.52).
Björnens mor är i folkloren LoO, K, So "Soper frun" (WV V s.48, 72, 112), K "Komer-frun"
(WV IV s.72). Men vid Sosva dyker även "kos-frun" upp som mor åt björnen (WV Iv s.150, 151).
Om björnens härkomst berättas några gånger i Kannistos samling av vogulisk folkdiktning. I
det ena fallet lägger en skäggdopping tre ägg. När dessa sedan kläcks, stiger ur två av dem
fåglar fram, medan en björn kryper ut ur det tredje (WV IV s.86-94). I en annan björnsång
berättas, hur en pojke, som gått vilse i skogen, förvandlas till en björn (WV IV s. 96-99).
Vi ser att föreställningarna varierar ganska kraftigt, och det går varken att generalisera
eller komma fram till en enhetlig bild av de mytologiska föreställningarna. En av orsakerna
torde vara, att vogulerna bor spridda i de olika trakterna.
Innan björnen stiger ned till jorden, vistas den hos sin far, guden, uppe i himlen. Livet där
är en spegelbild av det liv, som människorna lever på jorden. Där finns fållor med får och
lamm, hästar och kor (WV IV s.13). Där vilar björnen om natten på fällar av sobel och annat
vilt med kuddar under huvudet (WV IV s. 16). Om dagarna går fadern ut på jakt, precis som
vogulerna brukar göra. Innan han går, förmanar han björnen att hålla sig lugn hemma och inte
bryta upp låsen på husets dörrar. Likväl händer det, att björnen bryter sig ut och kommer ut i
det fria (VNGY III s. 1-10, VW IV s. 29). När björnen så blivit fri händer något. Den får
vetskap om människornas värld. I WV s.36, 53 sker det genom att björnens ena fot (ram) sjunker
genom marken. Genom den öppning som bildats skådar björnen ned på jorden. Folkdiktningen
skildrar det på följande sätt:
Der Obere Gott, mein Grossvater, sagt zu mir:
.
.
ung. ló, lov-...........vog. luw
.................. ostj. low...........
Pferd
Zsirni säger, att ob-ugrierna även vid den äldsta diktningens ursprungs- och blomstringstid
kände till hästen, d.v.s. de levde på ett område, som gynnade hästaveln. Denna värld sträcker
sig tillbaka till tiden, då de ugriska folken levde på samma ställe. Som stöd för min slutsats
visar även Szirni på språkhistoriska fakta och enhetliga fackuttryck. Han förlägger detta
område till nordöstra Europa (NyK, bd XLVII s.442f).
.
.
Innehåll:
Voguliska dialekter:
(Endast de förkortningar som förekommer i uppsatsen har tagits med)
KM .= Mellersta KOnda
KN ..= Nedre Konda
Lo ...= Losva
LoO = Övre Losva
P .....= Pelymka
So ....= Sosva
SoN .= Norra Sosva
.
Björnen spelar en mycket viktig roll i de ob-ugriska folkens liv och trosvärld. Mycket har
skrivits om detta ämne från de första forskningsresandenas skildringar av fenomenet fram till
våra dgars vetenskapliga avhandlingar. Föreliggande uppsats tjänar endast som en kortfattad
inledning till ett störr arbete om björnen om dess roll i den voguliska folktron. De forskare,
som främst sysslat med ämnet, och vars arbeten i först hand har utnyttjats, är finländaren
Artturi Kannisto och ungraren Munkácsi. Även finländaren Karjalainens arbete "Die Religion der
Jugravölker" förtjänar att nämnas. För information om övriga arbeten som använts, se
litteraturlistan.
Förord till den digitala versionen 2007
35 år har gått sedan jag lade fram den här uppsatsen i på ett seminarium vid institutionen för
religionshistoria vid Uppsala universitet.
Inledning
I norra Europa och Sibirien har björnen kommit att inta en särställning, som är helt oberoende
av folk och språk. Men detta starka och kloka djur har ingenstans erhållit en så stark position
som bland de ob-ugriska folken, dvs. hos voguler och ostjaker. Björnen lever i de stora
skogarna. Då och då händer det, att den river ihjäl människor och boskap, förstör matförråd och
offrade föremål, som finns förvarade i skogen. Den tar sig till begravningsplatserna, där den
gräver upp de döda, varpå den river itu och äter upp dem. Björnen är alltså ett fruktat men
också ett dyrkat djur. När en jägare har dödat en björn, hålls i dennnes hus en fest till
björnens ära. Denna fest varar i regel i fyra eller fem dagar, och då kommer folk samman inte
bara från den egna byn, utan även från avlägsna byar färdas man dit för att delta i
festligheterna. Björnen uppträder också som rättvisans försvarare. Vid stridigheter avlägger
man ed vid björnen, och om sedan den ena av parterna råkar bli dödad av en björn tror man, att
han blev dödad därför, att hans ed inte var sann.
Björnens liv på jorden
På grundval av de björnsånger, som Munkácsi samlat, kan vi göra oss en föreställning om hur
vogulerna tänker sig björnen och dess liv på jorden. Dessa uppgifter kan sedan kompletteras
med de skildringar olika forskare skrivit om björnkulten bland vogulerna.
Während sie die Flucht ergriff sank ihr Hinterbein durch den Erdboden,
sie wendet sich zurück (und) schaut nach unten.
solch ein mit einer gelben Matte verhülltes Land ist zu sehen.
Sie denkt: "Was für ein Ländchen (wäre es) für ein Waldtiermädchen
von meiner Gestalt, um (darauf) zu wandeln!" (WV IV s.36)
På ett annat ställe berättas det, att björnen skådar genom änden på en stav ned på jorden:
Er schaut durch dessen Ende herab
das von dem unteren Volk bewohnte
wie rote Seide (aussehende) überreiche Land.
das wie roten Tuch (aussehende) überreiche Land ist su sehen.
(WV IV s.11).
Björnen kan inte glömma det vackra land den sett och börjar nu tigga om att få komma dit ned:
Er betet zum Gott, seinem grossen Vater,
er betet zu Koros, seinem grossen Vater:
'Lass mich in das von dem unteren Volk bewohnte
wie rote Seide (aussehende) überreiche Land hinunter,
lass mich in das wie rotes tuch (aussehende) überreiche Land hinunter!'
(WV IV s.14)
Björnens far vill inte släppa sitt barn, men björnen fortsätter att tigga om att bli nedsläppt
till människornas värld. Till slut ger björnens far med sig:
Der Gott sein grosser Vater,
Koros, sein grosser Vater,
zog seine Schmiedekleider an,
viele vom gott gemachte Tage
hämmert er etwas und hämmert.
Einmal brachte er eine aus reinen Silber (gemachte) ausgebuchtete Wiege herein,
brachte er eine aus goldenem Silber (gemachte) ausgebachtete Wiege herein.
Er band sie an eine Eisenkette.
(WV Iv s.14)
I VNGY III s.13 nämns också järnkedjans längd, 300 famnar. Björnen placeras nu i vaggan och
sänks på så vis ned till jorden (WV IV s.39). I en annan sång bind björnen direkt vid ena
änden av ett rep, och firas på så sätt ned till jorden (WV IV s.56) Innan björnen lämnar himlen
ger fadern honom några korta förmaningar. Här lämnas besked om hur man uppför sig på jorden,
vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. Björnen bör leva av bär, som det finns gott om i
skogen och på ängarna. Av dessa skall den skaffa det fett, som den behöver för vintersömnen
(VNGy III s.15). Om björnen vill erhålla detta för vintridet så nödvändiga fettet, måste den
låta bli att skada alla syndfria människor (VNGy III s.53). I en anna björnsång säger fadern:
Wenn du einen von Menschen hingelegten schimmeligen Leichnam,
einen vorschimmelten Leichnam findest,
geh im trennenden Schutz vierer Bäume, dreier Bäume um (ihn) herum!
Wenn du einen von Menschen errichteten
bunten Speicher aus Brettern,
einen bunten Speicher aus Planken findest,
geh in trennenden Schutz vierer Büme, dreier Bäume um (ihn) herum!
Wenn du nämlich (an sie) rührst,
trägt dich, wenn du auf ein Reis steigt, das Rede,
trägt dich, wenn du auf einen Grashalm steigst, der Grashalm."
(d. h. Du wirst so schwach, dass das Rein und der Grashalm dich trägt)
(WV IV s. 50, 51, 436).
Vidare måste björnen hålla sig borta från människornas matförråd och fångstsnaror (VNGY III
s.16f). Dessutom får den inte röra de föremål, som människorna offrat till skyddsandarna, och
som finns förvarade i skogen (WV IV s.17f). Björnen ska lyssna till människornas eder och
straffa alla menedare genom att slita dem i stycken (VNGY III s.53f).
Björnen sänks nu ned till jorden och stiger ur vaggan. Men efter en tid råkar björnen ut för
ett "syndafall", som Kálmán uttrycker det. Den förstör människornas matförråd, slår sönder
fångstsnarorna, skrämmer bärplockande kvinnor gneom sitt brummande, anfaller och dödar jägare
osv. Straffet låter inte vänta på sig. Faderns ord i en sång från Pelymka, att björnen inte
kommer att finna någon föda, går i fullbordan (WV IV s.55). I en sång från Sosva berättas det
nu, att fastän björnen äter orrkött, blir den bara svagare (wV IV s. 42f). Detta syndafall blir
björnens slutliga öde:
"Schamlochjunge!
Gemäss des von dem Oberer Gott, deinem Grossvater, gesagten Wort hast du nicht gelebt,
(deine) Lebenszeit wirst du so, ohne zu essen, hinsiechen.
Schamlochjunge!
Du hast (mich) erschereckt.
(aber wenn) der am Nabel beschnittene Mensch dich findet,
ein Axtkeil, ein Eisenkeil (ist nur erforderlich), damit wirst du getötet,
die aus dir gekochte Brihe ist Archenwasser, Zunderwasser
(WV IV s.61).
'Den mit Därmen versehenen Mann
hast du mit (seinem) Kopf weggeführt,
den am Nabel beschnittenen Männersohn
hast du mit (seiner) Kopf Weggeführt.
Jetzt sitzt den dir Ehnlich gewurdenen, von Lied betroffenen (?) Mannes Tochter hungrig da.
sitzt sein Sohn hungrig da.
Die Leute seiner Stadt
die Leute sienes Dorfes
geben ihm (od. ihr) kein Stück Speise.
geben ihm kein Stück Trank.
Damit dein Lied weiter gehe,
setze dich auf
diesen grossen Elchochsen der Herde! >BR>
Du sitzest kurze Zeit oder lange,
(da) erscheint ein Boot mit einem Vordersteven,
Mit einem mit Adlerfedern besetzten ..(?) Pfeil wirst du geschossen.
Lass dich töten (?)
lass dich erlegen (?) !
(WV IV s.70f)
Genom sin olydnad blir björnen jägarens byte, såsom det skildras i dessa båda citat från
Pelymka.
I en sång härstammande från Sigva, en biflod till Sosva (VNGY IV s.438), ses dödandet, att
björnen blir jägarens byte, inte alls som straff för någon olydnad utan som avsikten med
björnens sändande till jorden. Här uppmanas björnen av Numi-Tarom att låta sig dödas. De
hedersbetygelser björnen erhåler under björnfesten ser man som något positivt, en ära som
björnen bör eftersträva att erhålla (VNGY III s.34-58).
Björnjakten äger oftast rum om hösten. Kálmán motiverar detta på föjande sätt: 1. Om hösten
finner man lätt björnens spår i den tunna snön. Man följer det och kommer på så vis lätt fram
till idet. 2. En sovande björn dödas lättare. 3. Om hösten är björnen som fetast. 4. Vid denna
tid står skinnet högt i värde (MNGY III:2 s.54). Fastän det inte alls är förbjudet att döda
björnar, söker jägarna dock ej efter tillfälle därtill (MHY XXXIV s.194). Endast om man finner
björnens spår eller ide, drar man ut på jakt. Detta är också helt naturligt, då björnen inte
är ett så vanligt djur, att det skulle löna sig att jaga på måfå (MNGy III:2 s.52). När man
dödar björnen kommer en hel del olika vapen och föremål till användning såsom yxa, kniv, spjut,
pil och båge, gevär, ja till och med isbrytarjärn och askskovel (MNGy III:2 s.61-65).
Naturligtvis får situationen avgöra, vilka vapen björnen dödas med. Om man tar livet av
björnen, medan den befinner sig i sitt ide, binder man sedan ett rep om djurets hals. Med hjälp
av detta drar man sedan ut björnen ur idet.
Om en björn dödat en människa, drar den dödades samtliga släktingar ovillkorligen ut på jakt
för att hämnas. Mera härom längre fram.
Ceremonierna kring björnjakten och björnfesten kommer här att behandlas kortfattat, då Kannisto
givit en noggrann skildring av dessa ceremonier hos nordvogulerna vid Sosva (WV IV s.401ff).
Även Kálmán har utförligt behandlat detta ämne i MNGy III:2.
När en björn fällts, måste björnens själ försonas. Därför försöker jägaren skjuta skulden till
björnens död på någon anna person, en icke-vogul t. ex. den som tillverkat det vapen, varmed
björnen dödats, eller på björnen själv. Då vredgas inte björnen utan återvänder i sitt livslopp
till jorden, sedan den en tid vistats hos sin fader i himlen, och den låter sig så på nytt bli
jägarens byte (WV IV s. 402). Själva försoningsceremonin går till på så sätt, att jägaren
viskar de försonande orden i björnens öra.
Den dödade björnen ska nu flås. detta sker genom att jägaren vänder björnen, så dess rygg
kommer nedåt, varpå han lägger korta kvistar på djurets mage. Är det en björnhane, lägger han
dit fem kvistar, om det däremot är en björnhona räcket det med fyra. Dessa kvistar föreställer
knappar (MNy XXXIV sid. 194f). Den första kvisten eller knappen placeras vid bröstets övre del,
följande vid bröstvårtorna, den tredje vid naveln, den fjärde, som förekommer bara hos
hanbjörnar, manslemmen och testiklarna och den femte på de köttrika låren (MNGy III:2 s.69).
Dessa pinnar brytes nu av en efter en. På så vis tänker man sig knäppa upp björnens päls. I
skogen flår man inte björnen helt. Detta sker först efter björnfestens slut.
Man börjar nu tillverka en ställning, "vaggan", som man placerar på en släde. Över denna lägger
man sedan björnen för att föra den hem till byn. Om björnen däremot fälls under sommaren,
fraktar man i stället hem björnen med båt (VMGy III s.375). I enda sång, i vilken "Himmelens
son, den vite ryttaren" fäller björnen, placerar man björnen tillsammans med vaggan på
hästryggen (VNGy III s.164, MNGy III:2 s.73).
När jägarna anländer till byn, utropar de " " fem gånger för en björnhane och fyra gånger
en björnhona. Samtidigt avfyrar de sina gevär. Detta är ett tecken för byborna, som nu kommer ut
mot dem. På ett rökställ, som ställs på släden, bränner man fnöske (WV IV s. 403f). Det är
kvinnorna som svarar för denna ceremoni. Byborna och jägarna börjar nu att kasta snö på
varandra, om björnen fälls vintertid, om sommaren däremot använder man vatten. Denna ceremoni
förekommer inte bara, när jägarna återvänder från jakten utan även i skogen, sedan björnen
dödats och vid björnfestens slut. Kálmán skriver härom vidare, att det är byborna, som är de
aktiva, när jägarna kommer hem med sitt byte (MNGy III:2 s.74-78).
1800-talets forskningsresande är alla eniga om, att björnfesten äger rum i jägarens hem, och
att man inte bär in björnen genom dörren utan genom fönstret (MNGy III:2 s.82f). Sedan björnen
burits in i jägarens boning, fortsätter eremonierna. Man ställer en ask med snö framför björnen.
Någon slår till den så snön sprutar över alla, som finns i rummet. Detta betyder, att även
björnen deltar i detta snökastande. Snökastningen resp. vattenbesprutningen och brännandet av
fnöske är naturligtvis reningsriter, som man måsta utföra. Den senare, som enbart kvinnor
utför, förklarar Kálmán på följande sätt: 1. De renar sig själva, eftersom de är orena
varelser. 2. Ceremonin är en kvarleva från matriarkatets tid (MNGy III:2 s.81). Han nämner
även, att båda dessa ceremonier har sin motsvarighet inom den kristna religionen. Vi behöver
bara tänka på dopet, användandet av vigvatten och rökelsen vid den katolska mässan. (MNGy III:2
s.79). Detta behöver givetvis inte innebära, att ceremonierna har uppstått genom kristet
inflytande. Fastän reseskildringarna inte nämner dem, kan de vara tämligen gamla, då de ganska
ofta förekommer i björnsångerna (MNGy III:2 s.75).
På kvällen börjar den egentliga björnfesten. Nästa och följande dagar anländer gäster från
grannbyarna, ja, man kan färdas ända upp till 200 km för att närvara vid en björnfest. Festen
räcker i regel i fem dagar för en hane, fyra dagar för en hona och två eller tre dagar för en
björnunge. Ibland kan den räcka ända upp till en vecka. Under björnfesten ligger björnen på ett
lågt bord, som i regel placerats på en schlaf. Bredvid björnen sitter dess vakt, den jägare,
som fällt björnen. Han fungerar som präst under de religiösa ceremonierna (MNGy III:3 s.97).
I taket ovanför björnen har han hängt upp en liten klocka, och efter varje sång slår han i den.
Varje kväll sjungs för en han fem, för en hona fyra och för en björnunge tre björnsånger (MNGy
III:2 s.99). Förutom sånger ärar man björnen med att berätta sagor, uppföra skådespel och
danser. Publiken sitter på sängkanterna eller står utmed väggarna. Varje dags program
sönderfaller i två delar, en musikalisk och en huvudsakligen dramatisk (MNy XXXIV s.196). Innan
första sången sjungs renas stugan och sångaren genom att någon tar rökstället, som står framför
björnen och springer tre gånger från öster till väster, samtidigt som han säger: kur, kur, kur,
kur, kur, suk, suk, suk, suk, suk. Höjer så skålen mot björnens nos och säger: pis!
Sedan kvällens sånger sjungits, övergår man till det dramatiska programmet. Endast män
uppträder som skådespelare. Spelar de kvinnoroller, tar de på sig kvinnokläder. Stuggolvet
tjänar som scen, och man tar på sig kläderna i ett grannhus. Rekvisita förekommer inte, utan
åskådarna får tänka sig de olika föremål, som det blir fråga om. Skådespelen är antingen
prosaiska, eller också sjungs de.
Även danserna spelar en viktig roll, och de beledsagas ofta av musik. Den dansande försöker
härma björnens rörelser.
De heliga spelen som förekommer vid björnfesten, innebär att en sångare kommer in i stugan
kläddoffermantel och sjunger en "Zaubergebet" till en skyddsande. Därvid inbjuder han
skyddsanden att komma till festligheterna. Denna uppträder snart. Besöket innebär en stor ära
för björnen (WV IV s. 410).
Man sätter fram brännvin, kött, bröd, fett åt björnen (VNGy IV s. 416f). Folket säger åt honom:
"Drick lite brännvin! Ät lite kött" (VNGy IV s.416f). En björnhane får en hatt på huvudet, en
hona en sjal. Flickorna träder ringar på björnens fingrar, dvs. klor (om det är en hona) (MNGy
III:2 s. 83-91).
Enligt Kannisto äts björnens kött på andra festdagen. Det tillreds av män, och under måltiden
får bara männen vistas i huset. Kvinnor och barn äter hos en granne. Kvinnorna får inte heller
äta annat än kött från djurets bakre kroppsdelar. Även vid måltiden sprutas vatten på gästerna.
Man slår knivarna mot tänderna och härmar korpar, för att björnen ska tro, att det verkligen är
korpar och inte människor, som äter dess kött (WV s. 411).
Under natten täcker man björnens ansikte med en duk (WV IV s.413). Om morgonen väcker man
björnen genom att sjunga en för detta ändamål speciellt avsedd sång. På den fjärde festdagen
offras ett blodigt offer åt björnen, då en renkalv får sätta livet till (WV s. 414).
Om björnfestens avsikt skriver Kannisto följande: "Das fest ist ursprünglich fåur die Seele des
getöteten Bären angeordnet worden, und seine zahlreichen Zeremonien, die nicht hier eingegangen
werden kann, erinnern auch an die Zeremonien, die die Wogulen auch bei dem tot und Bestattung
ihre Anhörigen veranstalten, um di Seele des Verstorbenen zu bewirten und besänftigen (WV IV
s.421).
Men de profana inslagen har blivit alltmer omfattande, och det torde inte vara någon överdrift
att säga, att vid björnfesten människorna roas lika mycket som man hedrar björnen. Men det är
för björnens skulle man håller fester, ty det är han som är hedersgäst. För människorna innebär
festen i alla fall en liten omväxling i den trista och arbetssamma vardagen, och den ger
möjlighet till att träffa folk från grannbyarna.
När björnfesten närmar sig sitt slut, gör en man i ett hörn ett hål i träet med en borr, så
att börnen kan höra ljudet men inte se något. Människorna frågar sig, vad det är för fågel, som
sjunger så vackert. Man ser efter, men ingen ser fågeln. På detta vis gör man björnen nyfiken,
och man säger, att nästa gång den kommer på besök, får den säkert också se fågeln. Sedan gör
man likadant med en klocka och till sist med en harpa. Man tror, att björnens nyfikenhet ska
göra, att den snart återvänder till människornas värld för att låta sig fällas på nytt (WV Iv
s. 416f).
När festen är över, bärs björnen med bord och allt ut, något som husets herre motsätter sig.
Ute på gården börjar man än en gång kasta snö. I virrvarret griper två män bordet med björnen
och för det till offerfältet bakom boningshuset. Nu flås björnen slutgiltigt, ty när den
fälldes, skedde det bara delvis. Man kokar björnens kött. Köttet läggs i skålar, som för ett
ögonblick ställsunder skyddsandernas kläder, dvs. det offras åt andarna. Även nu äter män och
kvinnor var för sig.
Särskild uppmärksamhet ägnas köttet i björnhuvudet. Husets herre ställer skålen med detta
framför en man, som dödat minst en björn. Denne tar huvudet med sig hem, äter upp köttet,
varefter han lindar in huvudet i en duk, en s. k. offerduk, och hänger upp det i ett träd vid
byns offerplats. Kniven som använts vid ätandet får inte längre bäras i slidan och framför allt
inte användas av kvinnor. Bara den person, som ätit upp köttet i björnhuvudet får använda den
till handarbeten.
Sedan man tagit rätt på björnens kött, plockar man samman benen och begraver dem. I regel
säljer man skinnet, vilket utan tvivel är ett ekonomiskt tvång av relativt ungt datum. Jägaren
säljer björnskinnet, för att de pengar han får för det åtminstone till en del ska täcka de
utgifter han haft. Han har nämligen själv fått stå för kostnaderna för björnfesten. Förr
offrade man kanske björnskinnet, men idag förekommer ingen sådan sedvänja MNgy III:2 s 112).
Björnen återvänder nu till himlen. Den kommer till "faderns gyllene hydda" och öppnar dess dörr
(WV IV s. 382). Björnens far frågar nu björnen, hur den blivit behandlad av människorna.
Björnen berättar om allt den varit med om, hur den hedrats av människorna, och hur den hört
ljudet av en fågel, men inte lyckats få syn på den. Den väntar därför att vid nästa björnfest
även få se fågeln, som sjöng så vackert.
Enligt några vaguliska björnsånger, uppstår björnen i en mullvads gestalt (VNGy III s. 148,
250, 478). I andra återvänder den endast till. skogen till de andra björnanrna (VNGy III s.219,
236f, 320f)
Förhållandet människa - björn
När jägaren dödat en björn, är förhållandet mellan människa och björn särskilt spänt. Därför
känner varje jägare en viss fruktan inför en nedlagd björn. Han försöker, som redan nämnts,
försona sig med det dödade djuret eller rättare sagt med det dödade djurets själ, som anses
leva vidare, även sedan djuret bragts om livet. Därför skildras björnens död i björnsångerna
med omskrivningar som att björnen "förlorat medvetandet" (VNGy III s.144) eller "fick svindel"
(VNGy III s.245). Den första försoningsceremonin äger rum på den plats, där björnen dödats.
Jägaren viskar i björnens öra, att det är främmande människor som är de skyldiga, de som
tillverkat vapnet, eller också att det är björnens eget fel, även snökastningen ute i skogen,
då man försöker åstadkomma ett konstgjort snöväder, hör hit. Man försöker dölja det verkliga
förhållandet, dvs. att människan dödat en björn.
Hela björnfesten innehåller försoningsceremonier, då man fösöker överföra björnens eventuella
vrede över sin död på främmande människor eller djur (WV IV s.421). Redan ute i skogen täcks
björnens ögon av näver- eller bleckskivor, som sys fast, på nosen sätter man en liknande skiva,
som hålls fast med snören runt djurets öron (WV IV s.405). Allt detta görs för att björnen
inte ska se människorna och sedan vredgas på dem. Användandet av brinnande knippen, klirrandet
med knivblad och sprutandet med vatten är naturligtvis medel, genom vilka björnens själ ska
försonas. När man härmar korparnas läten vid förtärandet av björnens kött, vill man få björnen
att tro, att det verkligen är korpar som äter det. Björnens ansikte täcks under måltiden av en
duk, också detta ett skyddsmedel mot björnens vrede (WV s.411).
Människan får på inga villkor reta björnen genom att förhäva sig eller tilltala den med
skällsord. I en sång läser vi följande:
"Nun", sagt er, "ich soll des Heidegeistes Sohn des Waldgeistes Sohn sein.
Einen Stärkeren, als ich bin, gibt es nicht,
einen mächtigeren Herrn, als ich bin gibt es nicht.
Ich selbst bin Herr, ich selbst bin Kaiser.
Wer meiner mit bösen Worten Erwähnung tut,
wer mich mit bösen Worten versetzt (?)
den richte ich selbst
mit meinem eigenen Urteil, mit meiner eigenen Macht.
Der Gott, mein Vater, har mir dies gestaltet.
Weder den Gott, meinen Vater, kenne ich,
noch die schware Erde kenne ich".
(WV IV. s.321)
Björnen blir vred och hämnas den människa, som tilltalar den på ett olämpligt sätt eller nämner
den med opassande ord. I en sång tilltalar en kvinna björnen med ett skällsord och lovar, att
hennes son snart ska döda den. Följden blir, att björnen dödar hennes son, när denne går ut på
jakt (WV IV s.253-256). På ett annat ställe berättas om en man, som skar av ena frambenet på
en björn och tog det med sig hem. Hans fru kokade sedan soppa på det. Tre gånger kom björnen
på besök. "Vad kan björnen göra med tre ben?" undrade mannen. Vid det tredje besöket förföljde
mannen björnen för att döda den. Då dödade björnen mannen och därpå även hustrun
(WV IV s.326f). Björnen hämnas varje skada människan orsakar den.
'
Jägaren eller någon släkting till denne får inte se björnjakten som ett samlande av
björnkranier för att på så vis vinna ära. Man jagar inte för att skaffa sig namn om att vara en
god jägare. I en sång berättas hur Tomilys dotter säger till björnen, att just dennes huvud
fattas, för att faderns ryktbara namn ska överstiga sju djur, och att hans yxa snart ska döda
björnen (VNGy III s.467f). I en annan sång berättas om en fiskare och jägare, som säger, att
han under dne snöfattiga hösten ska skaffa sig ett ryktbart namn genom att döda sin åttionde
björn (VNGy III s.502f). I sådana fall slutar jakten olyckligt.
Men inte heller björnen får behandla människorna hur som helst. Den måste låta bli att skrämma
bärplockande kvinnor och barn. Och det värsta en björn kan göra är att såra eller döda en
jägare (WV IV s.407). Gör den det måste den ovillkorligen straffas. Detta sker genom att
björnen bränns upp i eld med både skinn och ben. På så vis vill man förhindra, att den föds på
nytt till ett fruktat monster i skogen och gör ytterligare skada, ty man tror, att även själen
dör i och med att kroppen förintas. I de allra flesta björnsångerna, där en björn dödat en
människa, bränns djuret upp. (Se WV IV s.266, VNGy III s. 391, 453, 463, 518f)
I VNGy, i de flesta fall platsen för förbränningen finns nämnd, sker det på
byns torg. Kálmán säger dock, att det är vanligare att björnen bränns upp, där den fällts.
Bara i sällsynta fall förs den hem till byn (MNGy III:2 s.66). Munkácsi skriver följande om
seden att bränna upp den dödade björnen: "I de voguliska sångerna finner vi, att man bränner
upp den döda björnkroppen bara i sådana fall, då det gäller att förinta en farlig fiendes själ,
för att den inte ska kunna uppstå på nytt, eventuellt klädd i en annan kropp... Kort sagt,
avsikten är att förinta själen" (Ethn. XI s.110). När Khais söner bränner upp den dödade
björnen, ser de alltså upp, så att björnens själ inte ens ska kunna undkomma i formen av en
gnista. Därför slår de ned de uppåtstigande gnistorna. De gnistor som sänker sig ned mot mrken
slår de uppåt. På så vis kan björnen inte uppstå varken som fågel eller kräldjur
(MNGy III:2 s.116)
Den björn som rivit ihjäl en människa erhåller inte heller någon björnfest, något som man
annars alltid ärar en fälld bjrön med. Kálmán nämner dock, att det finns två fall, då björnen
likväl erhåller denna ärebetygelse. I det ena fallet har björnen dödat jägarens hustru, alltså
ingen blodsförvant, och i det andra fallet får björnen sitt straff av sin far i himlen
(VNGy III s. 380, 464. MNGy III:2 s.112)
Kannisto säger följande om seden att bränna upp björnen i eld, om den dödat en människa: "Für
einem Bären, der einen Menschen zerrissen hat, wird nach der Tötung kein Fest veranstaltet,
sondern er wird verbrannt. Nach der Gewährsmann A K:s, verbrennt man an der Pelymka den Bären
ni, auch wenn er einen Menschen zerrissen hat. In der Folklore wird jedoch das Verbrennen
erwähnt" (Materialien s.341). Det förekommer alltså undantagsfall från den allmänna regeln, att
björnen måste förgöras till både kropp och själ. I folkloren finns det exempel på att man
t.o.m. bränner upp en björn, som dödat en menedare, något som kan tyckas ganska besynnerligt
(VNGY III s.391).
Andra straff som nämns i folkdiktningen är att björnen förs till byn för att bli utskrattad av
flickorna och pojkarna där (WV IV s.292). Det har tidigare nämnts, att björnen i en sång
bestraffas av sin far, högste guden. Detta sker genom att den förvandlas till en mullvad och
sänds ned till maskarna i den mörka jorden (VNGy III s.478f). Björnen ifråntas här all den ära
och all den styrka och klokhet, som tillkommer den.
En björn som inte gjort något ont behandlas med största försiktighet, så att inte något ben ska
skadas. När Kannisto vistades bland vogulerna och deltog i en björnfest, bad man honom vid
festens slut att med yxan hugga genom björnens ryggrad. Själva vågade vogulerna inte göra det,
ty de fruktar för djurets vrede. Finns inte någon främling till hands, på vilken man kan skjuta
skulden, skiljer de ryggraden med en kniv, så att kotorna lossnar ur fogarna utan att brytas
sönder. (WV IV s.418).
Men björnfesten är inte bara en rad försoningsceremonier för att björnens själ inte ska
vredgas. Den är i lika hög grad en offerfest, då björnen tilldelas allehanda gåvor, erhåller
smycken och liknande. På fjärde festdagen offras en renkalv åt den fällda björnen (WV s.414).
Kanske vill man på detta sätt försona sig med djuret. Eller vill man visa sin tacksamhet, för
att björnen låtit sig fällas? Det är mycket viktigt, att jägaren infriar det löfte han ger
björnen, för att den ska låta sig fällas. Annars hämnas den dödade björnen med att sända
sjukdom över jägarens barn (WV IV 81-85).
I björnsångerna talas ofta om björnar, som gifter sig med kvinnor. Barnen som föds blir
antingen björnar eller människor. Ibland tänkes barnen bli ett mellanting mellan björn och
människa. Ett sådant exempel finns i Munkácsis samling. En björn stjäl rötter på en åker. De
som äger åkern märker det, och hustrun skickar ut sin man för att han ska se efter, vem som är
tjuven. Om natten kommer björnen. När mannen vill fånga björnen, äter denne upp honom. Kvinnan
undrar, varför inte mannen kommer tillbaka och går ut till åkern. Hon träffar björnen, som tar
henne med till sitt ide. Hon föder en son med människohänder och människohuvud. Kvinnan flyr
med sin son från grottan, björnen kommer efter men dödas av kvinnan. De återvänder till det
hus, där kvinnan tidigare bott. Pojken växer upp och går ut i skogen för att söka sig en
hustru. Han träffar två män. Den ene saknar näsa, den andre är utan öron. Med ett rep firar de
ned pojken i underjorden, där denne dödar en drake. Sedan tar han med sig de tre flickor, som
finns hos draken. Han binder fast en av dem i repet, och männen hissar upp henne. Sedan binder
han fast nästa vid repet och till sist den tredje. Sist binder han fast sig själv vid repet,
men männen hugger av det med en yxa, innan han nått hålets mynning. Pojken faller tillbaka ned
i underjorden. Han går på jakt. Sedan han dödat flera djur, träffar han en örn och ber denne
flyga upp honom ur underjorden. När örnen tröttnar, sticker pojken ett köttstycke i örnens mun,
och den får nya krafter. När pojken kommit tillbaka till människornas värld, träffar han de
båda männen och de tre flickrona. De firar nu bröllop (VNGy IV s.256-60).
Även Kannistos samling innehåller ett par fall, då kvinnor och björnar gifter sig, fast dessa
står i direkt samband med mened och dess straff och kommer därför att behandlas i nästa kapitel
(WV IV s.348f, 351).
Björnen som rättvisans representant på jorden
Högste guden förekommer i vogulernas mytologi också som moralens väktare och ordnare (WV IV
s.254 XLII, Materialien s.102). Om gudens roll som ordningens upphovsman och övervakare,
berättar Kannisto bl.a. följande: "Als in einer Kriegssage von der Konda zwei Wogulen
vorschlagen, dass ein Kriegsgefangener, der Anführer der Feinde, getötet werden möge, sagt der
Zwei-Bergrücken-Fürst: ,Es ziemt sich nicht, ihn ganz zu töten. Töten wir ihn, wird der Gott
droben uns zürnen'. Er fällt dann das Urteil so, dass dem Feinde die Nase und die Ohren
abzuschneiden sind und er selbst damit zu füttern ist. Von der Konda ist auch die Sage, nach
dem der Obere Gott-Vater dem Bären, der, nachdem er auf die Erde hinabgelassen worden war,
den Menschen viele Schandtaten getan hatte, den Daumen fortnahm. In der Bärenliedern der
wogulen warnt der Himmelsgott im allgemeinen bei Androhung einer Strafe den Bären davor, dass
er den Menschen Böses tue." (Materialien s.102). Vi ser här, hur man av fruktan för gudens straff
inte vågar döda ens en fiende. Även björnen löper risk för straff om den gör skada. Högste
guden vakar över att givna bud och lagar för samlevnaden människor emellan och även mellan
människor och djur efterlevs. Den skyldige straffas. Liksom i andra religioner hör religion
och rättskipning nära samman, och högste guden fungerar som rättvisans högste representant. Men
guden kan inte klara av denna uppgift ensam, därför att den inte befinner sig på jorden, varför
man tänker sig, att björnen är det djur, som närmast tjänar guden med att straffa brottslingar,
som genom ed svurit sig fria från skuld.
Seden att svära vid björnen levde så sent som under förra århundradet, ja t.o.m. vid början av
vårt århundrade kvar hos skogsjurakerna. Dyrenkova skriver om en sådan sed hos de turkiska
folken i Sibirien. Hos sojoterna skall den misstänkte lukta på eller slicka på ett björnhuvud
före edens avläggande. Jarinsktatarerna biter i björnhuvudet, när de avlägger eden, likaså
jakuterna, men det händer också, att de senare kysser det (MNGy III:2 s.141).
Hos de ob-ugriska folken var seden att svärja vid björnen allmän, när det gällde att avslöja en
brottsling. Det blev då björnen som skulle skipa rättvisa och straffa den skyldige. När björnen
slet ihjäl en människa, misstänkte man genast, utan annan grund - och även utan orsak - att
personen i fråga hade svurit falskt vid björnen (Materialien s.328). Många hyste så stark
fruktan för björnen, att de, om de verkligen gjort något brottsligt, hellre erkände sitt brott
än begick mened, när de uppmanades att avlägga ed.
Även andra djur spelar en viss roll i samband med den gudomliga rättvisan hos de ob-ugriska
folken. Karjalainen, som främst uppehåller sig vid ostjakerna, nämner både gädda, mammuten, den
mytiska ödlan och vargen (Kaarjalainen, s.20, 178ff). För fiskare hade gäddan stor betydelse,
och en utebliven fångst innebar ren katastrof. Mammuten intar en särställning på grund av sin
glömska. Djurets boplats är Ob, och om menedaren håller sig därifrån i sju år, behöver han
sedan inte frukta något straff. En obekant tjuv kan man straffa genom att ta en bågsträng från
en varg och bränna upp den, samtidigt som man önskar att tjuvens hand ska krympa på samma sätt
som den brinnande bågsträngen. Munkácsi talar om varged och hunded hos ungrarna, liksom att
elden och vattnet nämns i moderna förbannelser. Enligt Karjalainen är det dock ovisst, om
dessa står i direkt samband med de motsvarande ob-ugriska Karjalainen III s.187).
Elden var fruktad. Den var människans vän,men kom den lös, blev den hennes värsta fiende.
Eldmodern kunde straffa den skyldige genom att lägga hans hus i aska, eller också kunde den
skyldige bli uppbränd av elden, sedan han avlagt mened (Ibid. s.180f). Genom vatteneden
önskar sig den anklagade döden vid en drunkningsolycka, om han varkligen är skyldig och likväl
svär sig fri från skuld (Ibid. s.180f). Vid Kazym berättas det, att man ibland svär vid snön.
En menedare upplever aldrig våren (Ibid. s.181f).
Vid officiella edfästelser användes bröd, som lades på en kniv eller knivsudd, som sedan fördes
in i munnen på den som skulle avlägga eden. Denna brödbit skulle fastna i halsen på menedaren,
och på så vis skulle han kvävas (Ibid. s.183f). Denna gudsdom står nära vattendrickandet. Om en
skyldig dricker vattnet, verkar det som gift och leder till hans fördärv (Ibid. s.193). (Jfr.
4 Mos 5:11-31), där det berättas om, hur en hustru, som av sin man misstänks för otrohet
dricker vatten blandat med stoft. Detta ska ha samma verkan.)
Av dessa ob-ugriska eder ser vi, att det är i första hand den skyldiges liv, som står på spel
vid mened. Mildare är de straff, som endast för ekonomisk olycka med sig.
En ed, som enligt Karjalainen är icke-ugrisk och härstammar från den ryska seden att svära
vid helgonbilderna är eder vid andebilderna. I formeln, d.v.s. de ord som yttras, nämns också
björnen, vilket vittnar om en efterapning av björneden, vilket Karjalainen även påpekar
(Karjalainen, III s.184).
I denna rika flora av olika sätt att avlägga ed har vi att räkna med äkta ob-ugriskt och
främmande. Karjalainen anser ederna vid björnen , vargen, gäddan, mammuten, elden och vattnet
som äkta, men av dessa kan bara björnen och eventuellt även elden bevisas vara gemensamma för
alla ob-ugrier. Även vatteneden inskränker sig till de västliga trakterna (Ibid. s. 185).
Vidare nämner han, att ordet och handlingen var två oundgängliga sidor i edens avläggande. En
synlig handling var det väsentliga, och denna åtföljdes av en kort förklaring, en önskan, som
kan anses som en nödvändig bilaga (Ibid. s.187f).
Men vargen är ju ett lika fruktat djur som björnen. Varför skulle man då inte kunna anse ed vid
vargen vara lika äkta? Karjalainen förklarar sin ståndpunkt med följande ord: "Meines Erachtens
findet jedoch das Schwören beim Wolfsfell tatsächligh statt. Aber wenn man den Umstand in
Betracht zieht, dass der Wolf keineswegs den Nimbus der Weisheit hat, der aus mancherlei
Gründen den Bären eignet, und dass das Schwören beim Fell oder Anderen Teile des Wolfes nicht
auf anderen Jugrergebieten begegnet, dürfte die Annahme kaum allzu gewegt sein, dass das
nordostjakische jedenfalls recht vereinzelt dastehende Verfahren vorhältnismässig spåt und auf
ein enges Begiet begrenzt ist, und dass es wahrscheinlich auf einer Übertragung der
Anschauungen von Bären auf dieses andere gefürchtete und Schadenstiftende Raubtier beruht.
Dieser Schluss wird meines Erachtens nicht dadurch widerlegt, dass stellerweise die Wolfseder,
d. i. die Sohne als Z a u b e r m i t t e l gebraucht wird, ein Verfahren desser Entsprechung
wir bei den Wogulen im Brennen der Bärenrader fanden" (Ibid. s. 178f). Och Kannisto anser
klokheten vara det som gör att björnen inte betraktas som ett vanligt rovdjur (NyK L s.140).
Karjalainen nämner, att det ryska inflytandet starkt inverkat även på edens form, och
fortsätter: "Es ist wahrscheinlich, dass der Jugrer früher jedes und nur e i n e n Eidzeugen,
z. B. den Bären, angeführt hat (Karjalainen, III, s.186). Den egentliga eden, den som blir
kvar, när det oäkta rensats ut, är i det väsentliga assertorisk, och man kallar på ett bestämt
vittne, som man högaktar och fruktar (Ibid. s. 193).
Vi ser alltså, att björnen är det djur som spealr den avgjort största rollen, när det gäller
att svära sig fri från en beskyllning. Ja, björnedens betydelse har varit så stor, att den
efterhärmats även vid tillfällen, då man svurit vid andebilderna (Ibid. s. 184). Det kan därför
vara av intresse att ta reda på, vad björneden har för betydelse för ob-ugrierna, då främst
vogulerna, och hur man vanligen avlägger den. Björnens rätta namn får som tidigare nämnts inte
uttalas. Därför använder man täcknamn, vilket är genomgående även i björnsångerna. Men när det
gäller ed vid björnen, förekommr på ett ställe namnet " " "Eidbär". Här finns ordet ed
med i namnet på björnen (WV IV s.150). I övriga björnsånger som behandlar edens avläggande,
förekommer de vanliga benämningarna. Inte heller vid edens avläggande använder man björnens
rätta namn, vilket tyder på bara en enda sak. Björnens rätta namn existerar inte i det
voguliska språket (Munkácsi, 1891, s.130).
Enligt Ahlquist spelar björnen en roll som ett fysiskt ont, men däremot inte som en ond gud.
Detta onda kommer att träffa den som svär falskt (s.298). Kálmán skriver däremot, att björen,
som gudomens barn, på dennes befallning och förordnande ser till att rätt härskar på jorden
(MNGy III:2 s.136). Munkáchsi säger följande: "Det visar sig klart i dessa exempel, att
vogulen, när han svär inför björnens jordiska kvarlevor, resp. uttalar en förbannelse,
egentligen riktar sina ord till björnens själ eller kanske korrektare till någon av släktets
levande och i skogen kringvandrande representanter. Den må vara vittne till sanningen i hans
ord och utan förskoning straffa antingen edavläggaren själv, om dennes ord inte var sanna
eller motståndaren, om anklagelsen var ogrundad." (Munkácsi, 1891, s.127).
Enligt björnsångerna tänker man sig, att björnen hör allt, även om den inte ser det. Under
vintersömnen tänkes den sova en djup sömn med det ena örat, medan det andra ständigt är öppet,
så den kan höra människornas eder (VNGy III s.176, 152f). På så vis tänkes den ständigt fylla
den uppgift, som den fick, innan den lämnade himlen, vad gäller människornas eder.
Karjalainen skriver, att björnens roll vid edavläggelsen utan tvivel går tillbaka på
medvetandet om den fara den utgör för människorna. Vad den nutida behandlingen av björnen vid
edens avläggande beträffar, så har tydligen två olika förfaranden smultit samman med varandra.
Kyssandet och annan beröring framställer förbindelsen med björnen. Bitandet o.s.v. framställer
symboliskt det öde, som en menedare underkastas (Karjalainen, III, s.189f).
Eden har två slags karaktär, assertorisk och promissorisk. Den assertoriska eden används för
att avslöja en brottsling d.v.s. att bestyrka ett faktum, som hör till det förflutna
(Materialien s.326). Den promissoriska eden styrker ett givet löfte, Så berättar Ahlquist, att
medlemmarna i ett jaktsällskap använder sig av eden, när de lovar trohet mot sina jaktkamrater.
Den som under jakten är oärlig kommer björnen att äta upp (Ahlquist, s.172).
Kannisto kommenterar denna uppgift med följande ord: "Auf diese Weise in eigener Mitte und auf
eigene Initiative angetreten, scheint der promissorische Eid jedoch selten gewesen zu sein."
(NyK, bd L s. 143).
Följande citat ur en björnsång skildrar på ett åskådligt sätt hur eden avlägges:
Der Lauermannjunge
sammelt die vielen Männer des ganzen Dorfes,
sammelt die vielen Frauen des ganzen Dorfes.
Einen vor langer Zeit aufgehängten
verschimmelten Bärenschädel,
einen schimmelpilzbedeckten Bärenschädel brachte er aus dem Wald,
auf dne Platz den Dorfes mit einem Platz brachte er ihn.
Auf dünnes tuch legte er ihn,
auf dünne Seide legte er ihn.
Einen beständigen Eid begann ich zu schwören,
einen festen (?) Eid begann ich zu schwören.
Mein am Schenkel (hängendes) grosses Messer machte ich los.
Mit guter Drohung der Messerspitze ritze ich ihn,
Mit guter Drohung der Messerspitze schlage ich nach ihm:
"Wenn ich wirklich gestohlen habe,
suche diesen beständigen Eid,
suche diesen festen (?) Eid
während des hiernach werdenden schwülen Sommers
während des hiernach werdenden schweisstreibenden Sommers!"
(WV Iv s. 331f)
Här skildras, hur man tar fram ett björnkranium och samtidigt som man med en kniv hotar detta
och ristar i det eller slår efter det, uttalas eden. Men detta är inte det enda sättet, på
vilket man kan avlägga eden. I stället för kniv används även yxa eller pil. Med vapnet hotar
man kraniet eller någon annan björnkroppsdel, men det går också att slå eller göra en skåra i
det. Men det senare är inte fullt lika effektivt som hotandet, och vid en sådan edgång, kan man
t.o.m. undgå straff (Materialien s.324). Enligt Yssbrant finns bågar,
pilar, yxor och stridsyxor framför den som svär eden. Denne tar upp ett av föremålen, och man
är förvissade om att en menedare inom några dagar skall skadas av det ifrågavarande vapnet
(VNGy I sid. 83). Detta sätt att avlägga eden är enligt Karjalainen en rysk sed (Karjalainen
s. 182).
Enligt Castrén kan ostjakerna avlägga ed genom att skära i björnens nos med en kniv (Castrén,
IV, s.124). Kálmán nämner även björnedens nordliga form, såsom Kannisto, Pavlovskij och
Gondatti skildrar den, när de som avlägger eden biter i björnens främre fot eller svänger med
en yxa tre gånger i riktning mot björnkraniet (MNGy III:2 s.139). Pallas nämner, att de som
avlägger ed ställs upp i en ring, i vars mitt man lägger en yxa, med vilken en björn dödats
eller ett björnskinn (Pallas III s. 66). En läkare vid namn Albert, som reste kring nedre
loppet av av Ob 1829 underrättar oss om hur ostjakerna i Berjozovdistriktet kan avlägga ed på
tre olika sätt, av vilka det först gäller ed vid björnen. De böjer knä och kysser björnhuvudet
eller biter i en björntand eller ett björnskinn. De övriga två sätten gäller ed vid elden och
vargen (Hunfalvy-album s.115f).
Vi har redan sett hur man använder björnkranium vid edens avläggande. Det kan vara av intresse
att se närmare på även de övriga kroppsdelar av björnen som kommer till användning.
I Páls dagbok "Egy viking naplója" berättar en vogulisk pojke för författaren, att han gick för
att besöka sin fästmö. När han steg in i jurtet, fick han se sin älskade sitta på ett
björnskinn och flirta (nojsa) tillsammans med en yngling. Flickan bedyrade gråtande: "Det var
en lekkamrat från min barndom, och jag svär vid björnskinnet, att jag ännu aldrig har bedragit
dig". Detta var den största ed en vogul kunde uttala. För att stärka dess trohet, skar flickan
t.o.m. i björnens öra med yxan, som hon brukade hugga tändved med.
Fiskets två månader gick. På vägen hem gick den voguliske pojken åter till sin älskade. Hennes
far kom sörjande emot honom. "Keti gick för att plocka bär i skogen, och på grund av hennes
mened slog björnen henne mot marken och slet henne sedan i stycken, stora som skosuleskinn.
Till följd av detta utkrävde hennes bröder hämnd, ty de sköt den björn, som flytt från jakten,
och i avgudatornet brände de upp de kroppsdelar, som inte gick att använda" (Pál s.31).
Ed vid björnskinn har varit utbredd över hela skogsstäppsbältet (NyK. bd L, s.8) skriver
Alföldi.
Karjalainen har ett liknande exempel, som han hämtat från Witson. När en ostjak tvivlar på sin
hustrus trohet, skär han av ett hår från björnfällen och ger det åt sin hustru. Är hon
oskyldig, tar hon emot det, men är hon skyldig, vågar hon inte ta emot det utan erkänner hellre
sitt brott (Karjalainen, III, s.174). Fler exempel som belyser björnskinnets roll vid edens
avläggande, skulle kunna nämnas.
Man svär dessutom vid björntänder (Karjalainen, III s. 175), vilket dock är mindre vanligt.
Misstänker en vogul, att någon har stulit, och denne inte erkänner sin skuld, så tar anklagaren
en björnsena och håller den i elden, medan han hotar med att brottslingens hand ska krympa på
samma sätt som djursenan (VNGy II s.411). Karjalainen kommenterar detta med, att det hellre är
ett trollmedel än en ed (Ibid. s.177).
Även björnens fot används vid edens avläggande. Den svärande biter i björnfoten, när han svär
eden (Ibid. s. 175, MNGy III:2 s.139). Även klorna spelar en viss roll. Vid nedre Konda skär
man av en bit av björnens klo. Vid nedre Losva biter man i klon (MNGy III:2 s.138, NyK s.141f).
Vid övre Konda skär man itu björnens nos och kastar stycken i elden. I trakten av Vagilsk skär
man ett märke i björnens nos, medan man i trakten av Pelym biter i den (MNGy III:2 138, NyK, bd
L, s.141f).
När det gäller den synliga delen, d.v.s. handlingen, när björneden avläggs, är det alltså fyra
faktorer man bör uppmärksamma. 1. En viss kroppsdel av björnen används. 2. Man använder ett
vapen. 3. Med detta vapen hotar eller skär man i björnkroppsdelen. 4. Till sist bör också
observeras, vilken kroppsställning den person som svär eden intar.
Men den hörbara delen, orden som uttalas, är minst lika viktig om inte ännu viktigare, ty det
är de uttalade orden, som når björnens öra. Om inte björnen ser allt, hör den ändå allt som
sägs. Med orden förklarar man de handlingar man utför. Endast om ord och handling kompletterar
varandra, kan det bli tal om en verklig, äkta ob-ugrisk ed.
Eden kan också avläggas vid björnfesten. I Munkácsis samling finns en sång, som skildrar, hur
en man, som deltar i björnfesten skickar en kvinna efter sin hustru, som sitter hemma. Hustrun
går till den plats, där den nyss fällda björnens finns, men på grund av det spända förhållandet
mellan henne och hennes man sker det högst motvilligt. Hon anmodas avlägga björneden. Först
vill hon inte, men till slut går hon ändå med på det. Vid nästa björnjakt dödas hennes man av
björnen (VNGy III s. 393-403).
Kannisto säger följande om ed vid björnfesten: "Anderseits darf man vermuten, dass bei der
ausserordentlichen Furcht und Verehrung, die gegenüber den Festbären gefühlt wird, die
Eidesleitung bei dieser Gelegenheit nur stattgefunden hat, wenn aufs allerüsserste zugespitzte
Konflikte auf ihre Lösung gewartet haben" (Materialien s.126).
I vanliga fall är det den skyldige eller anklagade som avlägger eden. Ofta svär båda parter.
Men enligt den voguliska folkdiktningen tycks åklagarens ed ensam ha räckt, för att den
skyldige ska drabbas av björnens straff (NyK, bd L s.142, Materialien s. 326). Denna ed kan man
kalla för passiv, eftersom den anklagade inte gör någonting, utan enbart åklagaaren, den
förorättade, är verksam. Vid Polymka tror man, att björnen straffar den skyldige även vid en
sådan edgång (Materialien s.326). Det skulle alltså inte vara nödvändigt, att den anklagade
gjorde en falsk försäkran, att han var oskyldig, för att han skulle drabbas av björnens straff.
Vogulerna är fast övertygade om att all mened bestraffas. Björnen lyssnar till människornas
eder och skipar rättvisa ibland dem. Någon gång kan straffet låta vänta på sig, men det betyder
inte, att björnen glömt menedaren. Vid Sosva uppförs vid björnfesten en björndans, som återger
ett fall, där menedaren dött,innan björnen hunnit straffa honom. Men björnen söker efter mannen
ifråga tills den finner honom på begravningsplatsen. Den gräver upp liket, sliteer det i
stycken och äter upp det (NyK, bd L, s.144). I vanliga fall är det under jakten som menedaren
dödas, om det är en man. Kvinnorna får sitt straff under bärplockningen. Detta är ju helt
naturligt, då faran att dödas av en björn är störst vid dessa tillfällen.
I andra fall är det inte menedaren personligen som straffas. I så fall säger edavläggaren, hur
straffet ska utfalla, och vem som ska drabbas av det, både om eden är sann och om den är falsk
(NyK III s. 410-12, 426-28, 432).
Tredje fallet är när björnen straffas. Detta sker bara, när något av dennes barn är menedaren.
Detta tema återkommer två gånger i Kannistos samling. I det ena gifter sig björnen med
Vuap-frun, som gått till skogen för att plocka bär. De får barn, och på grund av dotterns mened
dödas björnen av jägare. Vuap-frun säger till jägarna: "Euren Schwager habt ihr getötet, wen
habt ihr noch nötig? Ich bin allein geblieben". Hon får till svar: "Wenn du vorhin gesprochen
hättest, hätten wir unseren Schwager nicht angerührt (WV IV s.348-53). I ett annat fall, även
det från Pelymka, berättas om en liten flicka, som under bärplockning går vilse i skogen och
kommer fram till björnens ide. Hon får rötter att äta av björnen, sedan lägger de sig att sova.
De sover hela vintern. De vaknar först när våren kommer. Björnen friar till flickan, som svarar
ja. Flickan föder två barn, en flick och en pojke. Dottern stjäl en kotte från sin bror och
svär, att hon inte tagit den: "Bei dem Köcherboden unseres Oheims, iche habe ihn nicht
genommen". Det hela slutar med att björnen blir dödad av jägare (WV IV s.348f). Här bör man
lägga märke till den ed flickan använder. Hon svär vid människorna, och det blir de som senare
dödar hennes far.
Den som svär falskt, kan vara säker på att förr eller senare bli straffad. Detta är den
ob-ugriska människan viss om. Bara i ett par fall förekommer det, att en menedare går fri från
straff, och det sker endast, om den skyldige svurit falskt för att han ska få se en björn
(MNGy III:2 s. 138).
Kannisto berättar, att man försökt använda medel mot straff. Den skyldige gjuter en björnbild,
syr en tät ask av björknäver, häller flytande fett i den och sänker därefter ned bilden i
detta, så att den inte syns. Denna ställs sedan i lådan med offerkläderna. Den björn som finner
menedaren, dödar honom inte, ty dess sinne smälter som fett, och därför lämnar den menedaren
i fred. Men tron på straff är så stark, att inte vem som helst vågar svära falskt och sedan
lita på detta medel (NyK, bd L s.146).
Inte all ed räknas som giltig. Enligt Sosvavogulernas uppfattning är björneden ogiltig, om
den avläggs under midvintern eller under sommarens värsta myggperiod. Under vintern är det den
djupa snön, under sommaren myggornas surrande, som hindrar björnen från att höra den uttalade
eden (Materialien s.327f).
För att ytterligare belysa, hur pass stor betydelse björneden haft hos de obugriska folken, kan
nämnas, att företrädaren för den ryska staten införde björneden för officiella syften, när det
gällde för voguler och ostjaker att lova staten trohet och lydnad (Pallas III s.56).
Fastän eden på så vis kom att omformas under ryskt inflytande, ett problem som både Munkácsi
(1891, s.115) och Kannisto (NyK, bd L, s.148f) behandlar, bevisar detta faktum likväl, vilken
stor betydelse björnen ägde i rättstvisterna.
Avslutning
Det råder olika uppfattningar om den roll björnen spelar i folktron. Ahlquist säger, att
björnen, när det gäller eden, inte alls spelar en hämnande guds roll. Den är bara ett fysiskt
ont, som drabbar den som bryter sin ed. Han motiverar sin uppfattning med att visa, att även
elden ibland tilldelas denna roll (Ahlquist s.298). Detta att björnen inte skulle vara något
annat än ett fruktat djur kommenterar Kálmán med, att varken den övriga vetenskapen eller
björnsångerna stöder en sådan uppfattning (MNGy III:2 s.134f).
En annan teori är den att björnen tänks som människa i björnskinn eller en gud i sådan päls.
Alföldi säger följande: "Ännu viktigare är det, att i den euroasiatiska björnkulten spelade
verkligen djurets avdragna hud den hud den största rollen. Om björnens hud finns tron, att den
bara är klädnaden ät gudomen resp. människornas förfäder i djurskinn. De festliga riterna och
spelen utspelar sig därför inför björnhudar, som hängts upp i träd och på pålar: man sjunker
ned på knä för att bedja framför djurskinnet, och över hela skogsstäppsbältet var seden att
svära vid björnskinnet utbredd. Den primitiva människan kan inte förstå döden, hon kan inte
skilja kroppen från de krafter, som andas in livet i den, och hon tror, att livskraften även
efter döden döljer sig i björnens skinn och ben (NyK, bd L, s.8f). Alföldi, som jämför
grekernas uppfattning om björnen med de nordasiatiska folkens, skriver att man brukar bevisa
sin härkomst från björnen genom att säga, att björnen bara är en människa i björnkläder, och om
man drar av björnen huden, liknr dess kropp fulstndigt en kvinnas - liksom björnen även för
övrigt har mänskliga vanor (NyK, bd L, s.7).
Gränsen mellan djur och människa skulle således vara ganska flytande. Det ser man också, om man
granskar björnsångerna, där det talas om äktenskap mellan kvinna och björn. Barnen blir
antingen människor, björnar eller mellanting. Det berättas också om människor, som förvandlas
till björnar. I en vogulisk sång skildras, hur en pojke, som gått vilse i skogen, blir till en
björn (WV IV s. 96-99). I en ostjakisk folkdikt berättas om en flicka och hennes bror. De
plockar bär i skogen. Pojken dras ned i jorden och försvinner. Flickan blir ensam. Senare
träffar hon sin bror såsom en man i björnkläder. När han tar av sig fällen, blir han som en
vanlig människa, hon kännr igen sin bror och de omfamnar varandra (Steinitz, 1939, s.80-89,
Jfr WV I s.245-50).
Ett av täcknamnen på björnen hos vogulerna är "på jordens yta vandrande gud", ett annat pupakwe
"liten avgud" (Munkácsi 1891, s.128f). Kálmán säger, att hos ostjakerna betraktas björn och
varg som gudar, en uppgift som han hämtat från Bjoljavskij (MNGy III:2 s.134). Och Kannisto
säger, att björnens ursprung förs tillbaka än på människorä än på himmelsguden (NyK, bd. L,
s.140).
I en björnsång undervisas björnen, hur den skall lämna jägarens hem vid slutet av björnfesten.
Det finns tre öppningar, den nedre är människornas, den övre är solens, den mellersta är
gudarnas. Det är den senaste, björnen bör använda (VMGy III. s. 217f).
Kálmán har skrivit åtskilliga sidor om björnkultens totemistiska drag. Den är por-släktets arv.
Björndyrkans vidare nationella totemistiska traditioner har emellertid bestått även de, ty
ostjakerna i Salimtrakten anser sig härstamma från björnen. De får inte äta björnkött, vilket
emellertid förekommer i de ob-ugriska björnriterna (MNGy III:2 s.164). Att björnkulten är
allmän förklarar han genom att hänvisa till forskarna Pavlovskij och Bán, som säger, att i
början hade alla grupper skilda totemdjur, senare höjde sig emellertid björnen över de övriga
djuren på grund av sin styrka och klokhet, samt genom att man fann ett samband mellan björnens
vintersömn och solens försvinnande under midvintern. Totemdyrkan, som från början hörde hemma
hos en grupp, kom så att utbreda sig (MNGy III:2, s.161).
Kálmán försöker också att göra en sammanfattning av björnkultens totemistiska drag i sju
punkter:
1. Ursprungsmyterna talar om blodssläktskap med björnen, särskilt när det gäller öktenskap
mellan människa och björn. Hjälten härstammar från en björnmoder, eller också har björnen en
människa till mor. Släktskapet visar alltså på en modersrättslig förbindelse.
2. Björnen är en gudomslik förfader av hög rang, den är högsta gudens barn. Den gör människan
bekant med bågen och elden. På jorden är björnen rättvisans väktare.
3. I mycket liknar björnfesten en nära släktings begravning.
4. De talrika ceremonierna i samband med björnen visar, att man dödar björnen, men skulden
försöker man skjuta ifrån sig, man ägnar björnen all hedersbevisning, enstaka stammar äter
inte dess kött, andra försöker dölja för björnen, att de äter därav. Man bevarar alla ben, för
att intet ska saknas vid uppståndelsen. Dessutom bör man ge akt på reningsceremonierna.
5. Även namnmagin (névvarázs) visar på dyrkan. Ofta tilltalas björnen med något släktskapsnamn.
6. En björn som dödar en människa måste hämnas av dennes släkt. Även blodshämnden visar, att en
sådan björn anses som fiende, men man anser den som hjälte, människa, d.v.s. likvärdig med sig
själv.
7. Danserna vid björnfesten härmar ofta björnen.
(MNGy III:2 s.160f)
Kannisto säger inte rent ut, att björnkulten har totemistisk bakgrund, men mycket i hans
uppsats i MNy XXXIV, s. 193 och följande pekar åt det hållet. (Denna liknar mycket uppsatsen i
WV IV s. 401-21) Kannisto säger dessutom följande: "Die erwähnten mytischen Wesen haben ihren
Stempel auch auf das Gemeinschaftsleben der Wogulen gedruckt. Diese zerfallen nämlich in zwei
exogame Volkshälften mit Vaterrecht, die eine Hälfte heisst mosmaxum 'mos-Leute oder mos-Volk'
und die andere permaxum 'por-Leute' oder 'por-Volk'!" Kannisto fortsätter några rader längre
fram, sedan han beskrivit, vilka som hör till den ena och den andra gruppen: "Heute wohnen die
zu beiden Volksteilen gehörende Leute in denselben Dorf zusammen, dessengeachtet weiss jeder
Wogule, zu welchem Teil er gehört, denn (an der Sosva) ist die Frau jedes mos-mannes (mosxum)
immer eine por-Frau (porne) und die Frau eines por-Mannes (porxum) eine mos-Frau (mosne)
(Materialien s.196). På ett annat ställe liknar Kannisto björnfesten vid ceremonierna, som
hålls för de avlidna släktingarna (WV IV s.421). Jämför punkt 3 i Kálmáns sammanfattning av
björnkultens totemistiska drag! Jämför även Karjalainens uppfattning nedan!
Men talar man om totemism med exogami, måste det finnas ytterligare en klan med ett totemdjur.
Oerhört med arbete har lagts ned på att finna den andra gruppens totemdjur, och mycket har
skrivits för att belägga de olika uppfattningar som finns.
Steinitz säger, att voguler och ostjaker delar sig i två exogama hälfter, bland vilka
björnkulten är karakteristisk för por-folket och hästkulten för mos-folket. Vidare säger han,
att i trakten kring mellerta och södra Ural på stäppområdet levde ett finskt-ugriskt folk, som
sysslade med hästuppfödning, manserna. Vid tiden för vår tideräknings början delade en hittills
ej närmare känd folkvandringsfaktor dem i två delar. Den södra gruppen blev ungrarnas förfäder,
den norra gruppen däremot trängde folkvandringen mot norr, och i livsföring blev den lik
porgruppen, som levde i norra Sibirien av jakt och fiske. Även språkhistoriska fakta bevisar
detta: *mans är en gammal självbenämning på de tre folken ostjaker, voguler och ungrare. Mos
kommer av stammen mons- (Vogulerna kallar sig själva för mansi, vilket ord återkommer i
ungerskans magy- i magyar 'ungrare'). Steinitz tar upp några ord, som hör nära samman med
hästen, och som förekommer i minst två av språken, ungerska, voguliska och ostjakiska.
ung. fék.................................................
ostj. päk........... Zaum,
ung. ostor..............vog. ostar
..........................................Peitsche
ung. nyereg............vog. Konda nager
.., ostj. noger ....... Settel
(Ethnos III s.125-40).
Tjernjetsov säger om por-kvinnorna, att de ansåg sig vara björnens systrar. Ursprungssagorna
berättar, att en björnhona födde den första por-kvinnan, och därefter undervisade hon sin
dotter i björnens ursprungliga kult (Sovj. Etn. 1939/2 s.20-42. Citatet hämtat ur MNGy III,
s.162f).
Karjalainen tvivlar på att totemismen skulle vara grunden för den ob-ugriska björnkulten. Den
liknar därför hellre ceremonierna i samband med en nedlagd björn med de ärebetygelser, som
tillkommer de döda och begravningen av dessa (Karjalainen III, s.43, 233). Detta kommenterar
Kálmán med, att likheten mellan björnfesten och ceremonierna vid en anförvants död inte alls
säger emot björnkultens totemistiska ursprung utan snarare bestyrker detta (MNGy III:2 s.161).
Björnens förintande i eld, om den dödat en människa, är Karjalainens starka argument mot
björnkultens totemistiska ursprung (Ibid. s.43). Karjalainen säger dessutom, att björnen
erhåller kultisk dyrkan först sedan den fällts, och därför kan man bara tala om dyrkan av
björnen som "Beutetier", även om det antas, att dyrkan sträcker sig över hela björnsläktet,
vars representant den fällda björnen är (Ibid. s.42f).
Detta är endast ett smakprov på de olika teorier som finns om björnens väsen och vad som kan
vara ursprunget till denna vitt utbredda kult. Avslutningsvis kan nämnas, att även täcknamnet
för björnen ger en bild av, hur vogulerna ser på den. Kálmáns indelning av täcknamnen, vilken
nämndes i början av uppsatsen, visr tydligt, att vogulerna själva ser björnen från flera olika
synvinklar.
Litteraturförteckning:
Ahlquist, Aug: 1883, Unter Wogulen und Ostjaken. (i Acta Societatis scientiarum fenniciae.
Tom XIV, Helsingfors 1883)
Alföldi András: Medvekultusz Eurázsiában. (i Nyelvtudományi Közlemények L, Budapest), s.5-17.
Castrén, M. A.: 1853, Nordiska resor och forskningar IV. Helsingfors.
Ethn = (Ethnográphia, A magyar néprajzi társaság értesitöje. Budapest)
Ethnos III = Ethnos III. The ethnological Museum of Sweden. Stockholm 1938.
H Hunfalvy-album. Budapest, 1891
JSFOu = Journal de la Société Finno-ougrienne. Helsinki
Kannisto A: Über den Eidschwur bei den ob-ugrischen Völkern (i NyK L, Budapest), s. 139-50
Kannisto A: 1938, A vogul medveünnepek. A Magyar Nyelvtudományi Társaság felolvasó ülésén
1937, június 8-án tartott elöadás. (i MNy XXXIV, Budapest 1938) s.193-206
Karjalainen: 1927, Die Religion der Jugra-Völker III. FFC 63. Helsingfors.
MNGy Munkácsi & Kálmán: Manysi (Vogul) Népköltési gyüjtemény III:2 Budapest, 1952.
MNy Magyar Nyelv, Budapest
Munkácsi Bernát: Adalekok a magyar halotti szokások pogány hagyományaihoz. (i Ethnographia
XI s. 97-111)
Munkácsi Bernát: 1891, A medveeskü népszokása a voguloknál. (i Hunfalvi-album, Budapest, 1891),
s. 113-132.
NyK Nyelvtudományi közlemények, Budapest
OVE I: Steinitz: Ostjakische Volksdichtung und Erzählungen I, 1939
Pál, Zoltán: Egy viking naplója (otryckt arbetete) 1969-70.
Pallas, P. S.: 1772-3 reise durch verschiedene Provinzen des Russischen Reiches III.
S:t Petersburg.
Steinitz, W: Totemismus bei den Ostjaken in Sibirien. (i Ethnos III s.125-40)
UWO Ahlquist A. 1883, Unter Wogulen und Ostjaken. Helsingfors. (i Acta Societatis
scientiarum fenniciae. Tom XIV)
VNGy Munkácsi Bernát: 1893, Vogul Népköltési Gyüjtemény. III. Medveénekek Budapest.
VNGy Munkácsi Bernát: 1897, Vogul Nép0költési Gy¨jtemény. IV. Eletképek, Budapest.
WV Kannisto - Liimola: 1958, Wogulische Volksdichtung IV. Bärenlieder. MSFOu. 114.
Helsinki.
WV Kannisto-Liimola: Wogulische Volksdichtung, IV. sid. 401-21 Über die Bärenzeremonien
der Wogulen.