När Viola var på väg hem nästa dag hände något oväntat.
- Hej, Viola, det var länge sen vi sågs sist, hörde hon någon ropa.
Viola vände sig om för att se, vem som ropade efter henne. En man i ungefär hennes ålder stod på trottoaren ett tiotal meter därifrån. Hon kunde inte känna igen honom. Vem kunde det vara, som visste hennes namn?
Viola stannade och vände sig mot mannen. Hon visste inte vad han kunde vilja henne. Det var väl inte den nye grannen, som suttit i fängelse.
- Hej, det är Tomas. Inte konstigt att du inte känner igen mig. Vi har inte setts sen den där gången vi lekte pappa, mamma, barn. Kommer du ihåg det? v Viola hade inte glömt händelsen. Men hon begrep inte vad Tomas kunde vilja henne nu. Efter alla dessa år.
- Du ska ha tack, Viola, för vad du gjorde den där gången. Det som hände då befriade mig från all blyghet. Om inte det hade hänt, hade jag idag suttit som i ett fängelse. Bara för att jag var så blyg. Men du befiade mig. Tack ska du ha, Viola. Nu är jag gift, har fru och två barn. Utan dig skulle mitt liv ha blivit helt annorlunda. Trist och långsamt.
Tomas kramade om Viola. Sedan vände han om och gick iväg lika fort som han hade kommit.
Så Tomas hade bara kommit för att tacka henne. Nu fattades bara att Fredrik skulle dyka upp. Men Viola hade träffat honom några gånger. Men han var inte lika blyg. Mer som Viola. Gör det! Vi gör det! Och de hade gjort det. Nybörjare båda två. Och det hade hänt på ett otroligt ovanligt sätt. Ingen hade kunnat drömma om något sådant. De var bara barn då. Men ändå hade de gjort det.

När Viola kom in i tamburen, såg hon att det förutom tidningen låg en ovanlig försändelse i brevlådan. Hennes namn och adress stod på det vita kuvertet. Det kom från en begravningsbyrå.
- Vem kan ha dött? undrade Viola. Men sorgbrev brukar ju ha svarta kanter. Och det är ju dessutom oftast de anhöriga som skickar ut dem. Om det finns några närstående sörjande. Vad kunde det här vara? fortsatte hon undra. Vågar jag öppna det?
Viola gick in i köket och satte sig vid bordet, sedan hon tagit av sig skorna i hallen och satt på sig tofflorna. Hon slet upp kuvertet. Där låg en kallelse till en bouppteckning samt en kopia av ett testamente. Farbror Sven-Erik, som de bodde grannar med när Viola var liten, hade avlidit någon gång under våren, när han vistades utomlands. Sven-Erik hade levat ogift, och hade inga arvingar, eftersom han inte hade några närstående. Viola kastade en blick på testamentet.
"Som min yttersta vilja önskar jag att all min kvarlåtenskap ska gå till Viola ...", kunde hon läsa på papperet.
Längre ned kunde Viola se Sven-Eriks namnteckning.
- Så vackert han skrev sitt namn, tänkte Viola. Med extra krumelurer. Inte så enkelt och som jag gör.
Viola hade varit Sven-Eriks "allt på jorden" när hon var liten.
Sven-Erik hade senare byggt en villa åt sig i ett bostadsområde och flyttat dit. Det var inte långt från huvudstadens centrala delar, men det var ändå tyst och lugnt där. Hon hade besökt Sven-Erik några gånger när han nyss flyttat in i villan. Den var stor och var säkert värd många miljoner. Men vad skulle hennes mor och yngre syster säga? De skulle säkert bli avundsjuka på henne och säga, att Sven-Erik skrivit testamentet i ett tillstånd av sinnesförvirring eller genom att Viola påverkat honom. Testamentet var bevittnat av två personer som väl kände till mannen. Och de intygade att han var "vid sina sinnens fulla bruk" den dag de skrev sina namn längst ned på papperet.
Sven-Eriks villa liknade en riktig herrgård. Hur hade Sven-Erik kunnat bli så rik? Men han hade inte haft några barn att försörja. Ingen hade lyckats lura av honom pengar. Och han hade arbetat ett långt liv. Troligen var han inte fattig, när han var ung heller. Han härstammade från en förmögen familj. De hade bott på en gård något tiotal mil söder om huvudstaden. Han hade ärvt gården efter sina föräldrar. Men när villan var klar att flytta in i, sålde han gården. Sin inkomst använde han till resor, planteringar i parken runt villan och några fritidssysselsättningar, som han hade som hobby under de långa vinterkvällarna.
Men nu var Sven-Erik borta. Han hade lämnat sin villa för alltid.
- Men vågar jag bosätta mig i den där stora villan? blev Violas nästa fråga. Den innehåller minst tolv rum och är byggd i två plan. Men den har ett ljust och vackert
Viola fick lov att brygga ett par koppar kaffe och äta ett wienerbröd, medan hon tänkte på det som varit. Hon hade köpt kaffebröd och en långfranska på vägen från arbetet.
Viola hade ofta besökt Sven-Erik, när fadern levde. Han hade alltid bjudit henne på något extra gott. Eftersom Viola alltid hade ringt upp honom och frågat, om det passade att hon kom, hade han köpt hem extra god mat, som de ätit tillsammans i matsalen. Sedan hade de suttit i vardagsrummet eller salen och druckit kaffe. Bara några enstaka fönsterlampor hade varit tända. Sven-Erik visste hur man gjorde det trivsamt i ett hem. Många lampor, trevliga och bekväma möbler och lugnande färger på väggarna i rummen hade gjort att Viola trivts riktigt bra hos honom. De hade alltid suttit och pratat länge. Och det hade blivit sent om kvällarna. Så sent att Viola övernattat hos honom i villan, eftersom det var svårt att resa hem kring midnatt. Bussarna och tunnelbanan gick mycket sällan. Och hon ville inte gärna vara ute ensam i mörkret. Någon gång hade Sven-Erik skjutsat henne hem med bil, då hon av någon anledning inte kunnat sova över där.
Villan var alltså inte obekant för Viola. Hon hade varit in i vartenda rum. Hon försökte påminna sig hur de såg ut, vilka tavlor som fanns på väggarna och vilka mattor som låg på golven. Det var lite svårt efter så många år. Hon mindes bersån och lusthuset i parken. De hade suttit där ibland om sommarkvällarna, när vadret var vackert och luften mild. Det var därifrån hon fått sin vana att gå till parker för att sitta på en bänk och läsa eller bara sitta och tänka. Viola hade mycket att tacka Sven-Erik för. Många gånger hade han varit som en andra far för henne.
Viola kunde inte komma på varför hon slutade besöka Sven-Erik. Jo, Sven-Erik hade vistats utomlands ganska länge, när han fick pension, och då hade Violas besök hos honom upphört.
- Det var länge sen jag sist såg Sven-Erik, tänkte Viola, när hon satte sig att dricka kaffe.
Minst fem år hade säkert gått sedan hon var hos honom sista gången. Då levde ännu hennes far. Han hade frågat, hur hennes föräldrar och syskon mådde? Hur de trivdes i villan. Och vad hon tyckte om sitt arbete.
- Arbete är något man gör för att få komma ut och träffa folk, hade Sven-Erik sagt. Inte något man känner sig tvingad att göra. Blir arbetet ett tvång, då har man fel inställning till det.
Viola kom att tänka på det hon frågat sig föregående kväll. Om hon skulle flytta eller stanna kvar. Och i så fall vart? Nu hade frågorna fått sin lösning.
- Du ser att Gud är med, hade hennes far ofta sagt, när ett problem plötsligt löst sig.
Nu insåg Viola att fadern haft rätt. Svaret på alla hennes frågor hade kommit redan följande dag. Det gällde bara för henne att våga flytta in i den herrgårdslika villan med en park som var nästan lika stor som den vid Walvs gård.
Att bo på Walvs gård hade hon inte varit det minsta rädd för. Den låg i ett litet samhälle långt från storstäderna. Brottslighet hade hon inte läst ett ord om i ortstidningarna där uppe i norr. Här i huvudstaden var det helt annorlunda. Stölder, mord, våldtäkter och rån hörde till vardagen här i storstaden. Ligor vandrade omkring i bostadsområdena på dagtid för att bryta sig in och stjäla. Och om nätterna bröt de sig in för att stjäla och mörda. Bara för att få pengar. Hon hade läst om en pojke som blivit mördad för att han hade 2 000 kr hemma i byrålådan.
Hon hade läst om hur man rövade bort barn till rika föräldrar bara för att pressa dem på pengar. Och om de fick se henne bo i Sven-Eriks villa, skulle de genast tro att hon hade pengar som gräs. Nu bodde hon i en tvåa i ett arbetarkvarter. Bara för att ingen skulle tro, att hon var förmögen. Och hon gick ofta klädd i kläder hon köpt i secondhand-butiken, bara för att ingen skulle få för sig, att hon hade gott om pengar.
Viola hade läst, att i vissa länder i Syd- och Östeuropa trodde man att alla i Västeuropa och Norden var förmögna och kunde ge dem hur mycket som helst. I Nordafrika var det inte ett dugg bättre. Där sprang till och med barn omkring på gatorna och tiggde. Och det fanns vuxna som lurade turister på pengar.
Nu hade de börjat komma hit också. De satt på gatorna och tiggde. Ibland gick de omkring på tunnelbanetågen och tiggde. De lade ut kort på sätena. Där kunde man läsa hur dåligt de hade det ställt, och bad om en slant. Efter en stund samlade de ihop korten och gick vidare. Men det var ingen som gav något. Eller mycket sällan.
En gång hade Viola sett en dam från ett utomeuropeiskt land gå omkring med en plastmugg och säga "krona", "krona". Det var tydligen det enda svenska ord hon kunde. Men föraren av tåget hade upptäckt det hela och sade i högtalarna, att ingen skulle ge något, eftersom det var förbjudet att tigga på tågen.
Men om hon flyttade till den där stora villan, skulle riskerna genast öka. Hon skulle med andra ord utsätta sig för faror. Utmana ödet, skulle hennes far kanske ha sagt.
- Vad ska jag göra? frågade Viola sig än en gång. Vilket är det rätta?
Viola kunde ju sälja gården och få en massa pengar. Sedan kunde hon köpa en större gård på något annat ställe. Långt från huvudstaden. I ett litet samhälle, där brottsligheten inte var så stor. Men vad var Sven-Eriks vilja? Skulle han ha skrivit testamentet, om han vetat att hon skulle sälja alltsammans. Bara för att få råd att flytta från storstaden till en större gård på landet. Och inte behöva arbeta mera.
- Men jag kan inte sluta arbeta, fortsatte Viola. Det är ju arbetet som håller mig uppe.
Sven-Erik hade nog velat hennes eget bästa. Inte ge henne onödig oro. Och hon behövde arbetet bara för att få träffa andra människor. Få prata lite ibland. Tillbringa kaffepauserna tillsammans med andra. Och gå ut och äta tillsammans med andra människor någon gång då och då. Det hände att de gjorde det efter arbetet, ett par väninnor och hon. Bara för att få prata lite grand och slippa vara ensamma. De var också ensamstående. Men en av dem hade varit gift, men blivit änka. Barnlös var hon också på köpet. Den andra var frånskild. De var alla tre i ungefär samma ålder. Mellan fyrtiofem och femtio. Så bortsett från arbetet levde de ensamma alla tre. Fast på olika ställen i staden. Inte så långt från varandra, men de träffades bara på arbetet och så ute någon gång. Tre som närmade sig övergångsåldern. De hade redan ungefär halva livet bakom sig. Men därmed också en hel del erfarenheter och massor med saker att prata om.
Skulle bandet mellan dem hålla, även om Viola flyttade till en herrgårdsliknande villa med en tomt stor som en park? Hon var inte så säker. Kanske skulle de bli avundsjuka, om de fick veta, att hon ärvt villan efter en farbror, som de bott granne med, när hon var barn och tonåring.
Viola hade alltid varit rädd för tiggare och avundsjuka människor. Så här var det inte förr. I sin ungdom såg hon sällan tiggare promenera omkring på gatorna i huvudstaden. Men nu hade de börjat bli en plåga. Sedan det börjat komma så mycket människor från sydligare länder.

79

.

.

.

.

.

.

.

.

Lena Moberg: "Svenskt och tyskt i det medeltida Stockholm" I: "Svenskan i tusen år. Glimtar av svenska språkets utveckling". (1996)

Författarinnan visar hur Stockholms administration med fogde, borgmästare och råd har sitt ursprung i de lågtyska städerna liksom att stadsskrivaren förde tänkeböcker. Hon visar vidare hur yrkesbeteckningar, tilltal m m kommer från det lågtyska området. De båda språken skiljde sig inte så mycket under 1400-talet, utan man kunde lätt förstå varandra utan störrre kunskaper i varandras språk, vilket hennes många exempel visar.
Genom hänvisningar till vad som antecknats i tänkeböckerna visar hon på seder och bruk som var vanliga både i Stockholm och Nordtyskland. Janis Kaare representerar de brutala krigarna, som använde svordomar. Man åberopar "Guds hårda död och pina" i bedyranden och tanklöst svärjande, något som Olaus Petri drygt 50 år senare skulle gå emot i en predikan. Hantverkarna i staden, representerade av Botvid grytgjutare, framställs som hyggliga och sansade borgare. Nya materiella kulturer krävde nya ord, vilka enbart hämtades från det lågtyska språkbruket, där de redan fanns. Därifrån hämtades även abstrakta substantiv, handlingar och adjektiv. Författarinnan nämner även Peder Svartes anföranden med fornsvenskt ordbruk, något som hållar på att trängas ut av lågtyska uttryck. Hon nämner även att plattyskan tränger in på ordbildningens område och inte stannar bara vid ordförrådet och nämner exempel som skrivaren Ingevald återger, t.ex. ändelsen -ig i stället för -og.