Under söndagen promenerade Viola till kyrkan, som låg några hundra meter bortanför affären. Hon hade visst varit här en gång tidigare. Men det var så länge sen, att hon glömt hur kyrkan såg ut. Fru Walvensteen och Michael hade tagit henne med till dit en gång och visat hur den såg ut både utan och innan. Och de hade varit upp på läktaren och tittat på orgeln också. Just då hade en organist suttit där och övat några musikstycken till gudstjänsten eller någon konsert, så hon hade fått höra hur orgeln lät.
- Den här orgeln låter riktigt vackert, hade fru Walvensteen sagt. Den har så många pipor och ger organisten så stora möjligheter att lägga ned sin själ i musikstyckena han spelar. På ett piano har man inte så många möjligheter att variera musiken som på en orgel. Den är musikinstrumentens konung.
- Jag ska demonstrera, hur många varianter det finns, hade kantorn sagt. På ett vanligt piano kan man bara spela på några få sätt. Så här.
Först hade han spelat som vanligt ett litet kort stycke. Sedan i staccatto. Efter det lät han tonerna ljuda en liten stund sedan han lyft sina fingrar från tangenterna.
Det här är vad man kan spela på en flygel eller ett vanligt piano eller pianino som vi musiker kaller det till motsats från flygeln, förklarade organisten.
Nu hade det följt en lång rad med varianter på samma stycke. Det var olika instrument, som han använde sig av. När han gått igenom alltsammans började han kombinera två instrument, så att första takterna spelades av ett instrument och resten av ett annat.
- Det här är bara en bråkdel av vad som går att spela, hade han sagt efter att ha demonstrerat ett otal varianter. Sen kan man kombinera två eller flera instrument, så de spelar samtidigt, precis som i en orkester. Skulle jag spela allt som gick, skulle inte tiden räcka till. Hela livet skulle vara för kort. Men det är bara några vanliga varianter och kombinationer vi använder oss av.
Efter att ha sett på orgeln hade de gjort en rundvandring i kyrkan. Fru Walvensteen hade berättat om allt som fanns där. Varifrån de olika prydnaderna kom och vilka som gjort dem samt varför de fått den plats de hade. Intressantast var korfönstren. Och vackra. Men nu hade Viola glömt bort hur de såg ut. Hon hade lust att se dem igen.
Viola gick in genom den stora järngrinden till kyrkogården. Där var grusgångar, så det knastrade, när hon satte ned skorna i de små stenarna. Gräset var nyklippt och grönt. Hon kunde känna doften av gräs och blommom. Uppe i ett träd kvittrade ett par fåglar. Hon var inte riktigt säker på vilken slags fåglar det var, men det gjorde detsamma.
Väl framme vid kyrkan, kände Viola på kyrkporten. Låst. Det var inte öppet här idag. Trots att det var söndag. Säkert för att det inte fanns folk där inne. Främlingar kunde gå in och stjäla eller helt enkelt bara förstöra. Det hade hänt i ett par kyrkor. Säkert var det därför porten var låst.
Viola skulle alltså inte få betrakta de vackra korfönstren än en gång. Allt blev hene inte förunnat. Men hon hade ändå fått ut ganska mycket av sin resa. En liten promenad på kyrkogården skulle inte vara så dumt det heller.
- Kan Mimosa vara begraven här, tro? undrade Viola, där hon gick med sakta steg.
Viola började kika efter någon en grav, som nyss blivit igengrävd. Men hon kunde inte se någon, trots att hon lät blicken panorera över hela kyrkogården ett par tre gånger från kyrkan till granhäcken där borta, där det inte fanns så många gravstenar ännu. Men det gick inte att se hela kyrkogården från ett ställe. Hon promenerade runt en stund och såg på de olika gravarna och blommorna framför stenarna.
- Jag ska kanske försöka hitta fru Walvenstens grav, tänkte Viola efter en liten stund. Hon måste vara begraven på samma ställe som sin man.
Viola funderade en stund. Var kunde den graven nu vara? Hon hade följt med fru Walvensteen dit en tidig lördagsmorgon. Det var då hon brukade åka dit med blommor till sin makes grav. Innan folket i samhället började komma ut på samhället.
- Det här är sånt som jag helst vill göra när ingen ser på, hade fru Walvensteen sagt. Jag menar ingen obekant. Att du Viola är med gör inget. Och helst vill jag ha det gjort innan folk börjar komma på lördagsförmiddagarna. Det är så många som är nyfikna och vill se hur de olika gravarna vårdas. Och vilka blombuketter som finns där.
Viola promenerade halvvägs ner mot granhäcken. Solen värmde och det kändes skönt. Hon hade satt på sig bästa sommarklänningen idag. För kyrkogården var ett sånt ställe dit man inte gick klädd hur som helst. Om man inte for dit för att plantera eller rensa ogräs alltså.
Tiden gick. Viola också. Både hit och dit. Den ena gången upp och den andra gången ned. Men hon kunde inte hitta Walvensteens grav. Till slut satte hon sig på en bänk för att vila en stund. Hon tog upp en tablettask och stoppade en tablett i munnen. Det kändes läskande. Hon var inte alls för sötsaker, men någon gång kunde hon suga på en sådan här tablett. Det kändes uppfriskande på något sätt.
Sedan Viola suttit och funderat i ungefär en halvtimme försökte hon leta igen. Men hon hade ingen tur nu heller. Hon hade ett svagt minne av hur gravstenen såg ut. Och hon läste namnen på alla stenar hon passerade. Men hon kunde inte hitta fru Walvensteens grav.
Efter någon timme eller så gav Viola upp. Hon promenerade långsamt under de höga lindarna tillbaka mot kyrkan. Någon enstaka människa syntes till vid någon grav eller på någon av de utställda gulmålade träbänkarna. Gamla människor. Men en yngre kvinna syntes också där på en bänk. Viola ville inte prata med någon just nu. Bara promenera längs grusgången. Där borta var den andra järnporten. Hon lämnade kyrkogården genom den. Härifrån hade hon en vacker utsikt över bygden. Där borta flöt ån fram. Och på en kulle syntes hembygdsgården. Där hade hon också varit en gång eller två. Som en mur runt omkring bygden låg de gröna och ljusblå bergen. Det var liksom slutet på den här bygden. Slutet på den värld Viola kunde minnas från sin tonårssommar. Skogen och bergen hade hon inget minne av. De hade aldrig gjort någon resa dit.
- Nu går jag hem och vilar en stund, tänkte Viola. Och äter middag.
Plötsligt fick Viola syn på en skylt på ett av de röda husen inte långt från bussterminalen och affären. "Teresas kök" kunde hon läsa. Hon blev nyfiken och gick åt det hållet. Det var en nyöppnad servering. - Men idag, på en söndag kan det väl ändå inte vara öppet, tänkte Viola. När inte turistbyrån har öppet på lördagar och söndagar.
Men Viola gick ändå närmare. Till sin glädje fick hon se att serveringen var öppen. Och det skulle vara öppet ett par timmar till. Så hon hade god tid på sig att äta här. För omväxlings skull ville hon pröva på.
Viola gick uppför de tre trappstegen och öppnade dörren. En ung ung flicka hälsade välkommen. Bredvid henne stod en lika ung man. Där inne var svalt och skönt. Vid bortre väggen fanns några små bord och i mitten av lokalen ett större. Bortsett från ett par tonårsflickor vid ett litet bord i bortre hörnet var det tomt i lokalen.
Viola tittade på matsedeln. Det fanns tre olika rätter att välja på. Och gott om olika sorters grönsaker. Samt en tillbringare med juice och en annan med vanligt vatten.
Viola valde pepparrotskött med potatis och dillsås. Det hade hon inte ätit på länge. Hon beställde maträtten och betalade.
- Ta grönsaker och bestick själv, sa flickan. Jag kommer strax med maten. Smör och bröd finns här intill. Sen finns det kaffe och kaka. Allt ingår i priset.
Viola tackade och tog ett litet fat samt en servett och bestick. Hon lade på lite olika grönsaker på fatet. Rårivna morötter, gurka, färsk vitkål, tomater. Allt var så smakfullt dukat. Hon gick och satte sig vid ett litet bord vid bortre väggen.
- Säkert är det flickan som heter Teresa. Eller så är det bara ett påhittat namn på matserveringen, tänkte Viola. Men vem kan då mannen vara? Han verkar inte göra något alls där bakom disken. Det kanske är den unga kvinnans man. På ett så här litet ställe behöver väl inte två personer arbeta. Men han kanske arbetar under veckorna på något annat ställe och är ledig i dag. Därför är han här och gör henne sällskap.
Det var skönt därinne i serveringen. Viola lät ögonen glida från det ena bordet till det andra. Alla var dukade med en röd- och vitrutig duk. Mitt på bordet stod en liten vas med en blomma. En ros. En ringblomma. Eller en tulpan.
Det var skumt inne i lokalen. Nu kom ytterligare några kunder. Ett par i ungefär samma ålder som Viola. Det smällde till i kassaapparaten och klirrade, när de betalade.
Det var länge sedan Viola åt pepparrotskött senast. Det luktade så härligt av maten. Och den var upplagd så aptitligt på en trevlig tallrik i blåvit färg.
De andra gästerna pratade tyst med varandra. Viola kunde inte höra vad de sa. Men hon hörde att de talade med varandra. Hon kunde gissa, när de bytte samtalsämne. Det blev liksom en liten paus, innan hon hörde nästa mening. Det måste betyda att samtalsämnet tog slut och de började prata om något helt annat.
Flickan och pojken innanför disken pratade också med varandra. Men oftast stod de och tittade ut genom ett av fönstren. Kanske bodde de därborta. Eller var det något annat intressant de stod och såg på.
När Viola ätit upp maten, gick hon och hämtade kaffe och kaka. Vad gott det doftade av kaffet. Det var lite svagt förstås. Inte så starkt som hon brukade brygga kaffet hemma. Men det var väl inte alla som tyckte om alltför starkt kaffe. Men nog var det bättre med kaffe som var för starkt än kaffe som var för svagt. Det gick ju att späda ut det med hett vatten. Men svagt kaffe kunde man inte få starkare.
Plötsligt kom Viola att tänka på en person, som en gång hade besökt hennes föräldrar. Han var visst rektor på en skola någonstans i södra delen av landet. Kaffet modern bjöd på var i svagaste laget och rektorn gillade bara starkt kaffe. Jättestarkt kaffe.
- Det här kaffet är inte kokat efter Herrens vilja, yttrade han plötsligt på sin blekingska dialekt.
- Det är nog inte kokat efter din vilja, tänkte Viola, när hon hörde rektorns kommentar till kaffet.
Själv drack inte Viola kaffe på den tiden. Hon var nog bara tolv eller tretton år på den tiden. Och visste inte heller hur kaffe smakade. Om det starka kaffet var godast eller det svaga.
Men nu för tiden drack hon kaffe. Inte så mycket, men tre eller fyra gånger om dan i varje fall.
När Viola en stund senare lämnade serveringen, kände hon sig både pigg och glad. Hon hade fått en god söndagsmiddag, utan att behöva laga maten själv. Och dessutom något som hon inte ätit på länge. Nu såg hon bara fram mot konserten vid Hembygdsgården.
176