När Viola kom tillbaka från affären och steg in i rummet, hade det
blivit lite mörkare där inne. Det var ju augusti redan, och de långa
ljusa sommarkvällarna var över.
Viola satte ned kassarna på bordet, och öppnade en skåpdörr. Det var
skafferiet hon hade där.
Hon plockade omsorgsfullt in det hon handlat. Allt utom det som
behövde stå i kyla, som hon försiktigt ställde in i kylskåpet, där
en skön svalka slog mot henne, så fort hon öppnade dörren. Ägg, mjölk,
lite kalvkött, ett paket torskfillé.
När Viola hade plockat in all maten på sin rätta plats, gick hon fram
till spisen och ordnade med kaffebryggaren. Hon var van att använda
tratt och oblekt filter, så hon blev glad, när hon såg att det fanns
bådadera där vid spisen. Kanske hade tidigare gäster lämnat paketet
med kaffefiltren där? Eller hade kvinnan, som hyrde ut rummet ställt
dit det åt henne. Det var ju sånt, man inte köpte varje dag, och
därför var det lätt att glömma. Vilket Viola just hade gjort. Allt
annat hade hon tänkt på. Ett halvkilo mörkrostad bryggmalet
Zoégaskaffe hade hon med sig. Hon toppade upp lagom mycket vatten i
en kastrull och satte den på minsta platten. Så slog hon på plattan
så den stod på högsta värme.
Medan Viola väntade att vattnet skulle koka upp, öppnade hon
kaffepaketet med en sax, som fanns upphängd på en krok där intill
spisen. Hon mätte med en dessertsked upp så mycket kaffe som behövdes
till två koppar.
Det dröjde inte länge förrän Viola kunde höra, hur vattnet kokade i
kastrullen. Hon stängde av spisplatten och hällde vattnet i tratten,
så det rann ned i kaffepannan. När det var gjort ställde hon pannan
på den ännu heta plattan, så kaffet inte skulle bli kallt av den
svala kaffekokaren.
Viola tog fram en kopp, ett kaffefat samt en assiett och ställde dem
på bordet. När allt vattnet runnit igenom filtret, satte hon
tratten i diskhon, placerade locket på kaffekannan och gick till
bordet. Hon hällde upp precis så pass mycket kaffe som hon brukade
dricka vid ett tillfälle. Påtåren brukade hon oftast vänta med en
stund. När hon gjort det ställde hon tillbaka pannan på spisen, för
att inte kaffet skulle kallna.
Viola satte sig på stolen, tog fram en av bullarna och bet i den.
- Så gott, tänkte hon. Precis som kaffebrödet under min barndom.
Viola drack lite kaffe. Det var lagom starkt. För ovanlighetens skull
lyckades hon få kaffet precis som hon ville ha det vid första
tillfället. Hon åt av bullen och drack kaffe till.
När Vila ätit upp bullen och druckit ur kaffet, tog hon fram den
tidning hon hade köpt vid ankomsten till byn. Hon lade den på bordet
och började titta på de olika rubrikerna. Men allt var så obekant för
henne. Det var en främmande värld tidningsartiklarna berättade om. Få
riksnyheter. Utlandsnyheter var det inga alls i det här numret. Det
var lokalnyheterna som dominerade. Men det var nog dessa folk här var
mest intresserade av. Det man inte kunde läsa i Dagens Nyheter,
Svenska Dagbladet eller någon annan storstadstidning.
Snart kom Viola fram till mitten av tidningen. Familjesidan.
- Den kan jag gott hoppa över tänkte Viola. Jag känner ju ändå ingen
här. Om Andersson fyller femtio år, om Pettersson avlidit eller om
makarna Lundströms fått en son eller dotter, vad intresserar det
mig?
Viola skulle just till att bläddra vidare, när hon stannade med
blicken vid ett namn i en dödsannons.
"Mimosa Walvensteen" stod det. "Min älskade, mitt stöd i livet. Min
kära lilla mamma" stod det ovanför med mindre bokstäver.
- Walvensteen måste vara ett rätt ovanligt namn även här i bygden,
tänkte hon för sig själv.
Men det var ju så kvinnan och hennes son hette i efternamn. Där hon
bodde, när hon var sommarbarn. Men vem var Mimosa? undrade hon. Inte
hette kvinnan så. Hon hade en annat namn. Det började på E. Ella var
det visst.
Viola fortsatte att läsa dödsannonsen. "Michael" stod det längre ned.
Och under det namnet kunde hon läsa "Emma" med mindre bokstäver.
Michael. Det var ju så han hette. Kvinnans son. Då måste Emma vara
hans dotter. Det var alltså hans hustru som gått bort. Och nu var han
ensam med dottern.
- Stackars Michael, tänkte Viola. Och stackars Emma. Att bli utan
mor vid den åldern!
Men Viola kunde inte veta, hur gammal Emma var. Kanske var hon
tonåring eller ännu äldre. Eller var hon i förskoleåldern? Ingen
kunde ge henne svar på den frågan. Inte just nu i varje fall.
- Mimosa, ljöd det i Violas huvud. Vad var nu det?
Viola fick tänka en lång stund, innan hon kom på, att det var namnet
på en film, som hon och kvinnans son hade sett en kväll på bio. På
den tiden fanns det biografer här i trakterna. Under hela bussresan
och under promenaderna genom samhället här, hade hon ännu inte sett
någon biograf. Men kanske fanns det en i alla fall?
Men det var ju inte här Viola hade bott då. Det var på ett annat
ställe. Inte så långt härifrån. Men tillräckligt långt för att hon
inte skulle kunna ta sig dit. Inte till fots i varje fall.
- Mimosa, ljöd det i hennes huvud än en gång. Det var en flicka som
hette så. Men filmen handlade inte om henne. Utan om en man som hade
träffat Mimosa en gång i sin ungdom. Och sedan kunde han inte glömma
henne. Vad han än gjorde, vem han än var tillsammans med, var han än
befann sig, så gick tankarna till Mimosa.
Violas tankar gick till filmen. Visst var den bra. Men stolarna i
biografen var ännu bättre. Mjuka, bekväma fåtöljer. De hade suttit
längst bak. I en hörn av biografen helt ostörda av de andra
besökarna. De hade inte ätit någonting under filmen. Bara suttit där
och sett flickan och mannen som träffades.
Mimosa var ung. Tonåring kanske. I varje fall hade hon inte fyllt
tjugo. Och mannen var inte heller så gammal. Mellan tjugofem och
trettio, kanske.
När han sedan blev pensionär kom han alltid att tänka på Mimosa och
den by, där han hade träffat henne. De små husen, järnvägsstationen,
kaféet och alla parkerna.
- Så lustigt, att han fick en livskamrat med just det namnet. Samma
namn som flickan i filmen. Kände han henne redan innan de såg filmen?
Om hon bodde i närheten, eller så. Och blev det just hon, för att han
hade sett en film om en flicka som hette Mimosa?
Viola hade plötsligt många frågor utan svar.
- Var det länge sen hon gick bort? Och av vilken orsak? Och när skulle
begravningen äga rum?
"Jordfästningen har ägt rum", kunde hon läsa längst ned i annonsen.
Där kunde Viola också se Mimosas födelsedatum samt dödsdag. Hon var född
samma år som Viola. Fast några månader yngre. Dessutom kunde hon läsa
en vers. Den verkade bekant. Var hade hon läst eller hört den förut?
Det var några egendomliga uttryck som hon var bergsäker på att hon
hade hört tidigare.
- Men hade inte Michael skrivit den där versen? Viola kunde minnas,
att han en gång läst några verser för henne. Var det inte där hon
hade hört de ovanliga uttrycken?