När Viola kom in i sin lilla lägenhet den augustikvällen hon besökte parken, gick hon raka vägen in i rummet, där hon hade sin bokhylla. Inte var det så många böcker hon hade. Men det räckte kanske. Där stod de böcker fadern hade skrivit. Thomas Manns bok "Tonio Kröger", som hon haft med sig på resan. Och en hel del andra.
Viola kunde känna, att luften hade börjat bli en aning fuktig därute. Hösten hade kommit, det var något som var säkert. Och på morgnarna skulle gräset vara vått av dagg.
- Vad var det min far nu sa om daggen när jag var barn? undrade Viola plötsligt.
- Om hösten när daggen börjar fukta gräset om nätterna, är det människornas hjärtan som gråter. De gråter över att sommaren är över. En sommar som gick alldeles för fort.
- Det finns inget kortare än en nordisk sommar, hade Viola hört någon säga i ett midsommartal.
Men hon kunde inte minnas när hon hört det och av vem. Men det hade inte någon större betydelse för henne. Det var själva uttrycket som var det väsentliga. Somrarna gick ju så fort. På försommaren tyckte man att sommaren verkade så lång. Men snart var man i slutet av augusti eller början av september. Människan hann inte blinka förrän sommaren var över. Och den långa mörka årstiden låg framför. Redan då började hon vänta på nästa sommar.
Viola hade tänkt sitta ute i parken och läsa lite. Det var därför hon hade tagit med sig bibliotekskassen med boken. Men mörkret hade kommit för fort. Hon hade inte hunnit. I stället hade hon suttit och tänkt. Funderat på både det ena och det andra.
Försiktigt öppnade hon bibliotekskassen hon haft med sig till parken och tog upp boken som blivit hennes dyrbaraste skatt. Hon hade läst den redan, men det här var en bok som hon ofta skulle återvända till.
Var skulle hon placera den någonstans? Det fanns ganska gott om plats på näst översta hyllan. Ungefär två decimeter. Hon kunde göra som på biblioteken. Skylta med den. Så skulle hon bli påmind om dess innehåll och författare varje gång hon gick fram till bokhyllan.
- Walvs herrgård. Nu finns den i mitt hem, tänkte Viola. Boken som berättade om den.
Och där fanns en del av Michael också. Hans tankar och kunskaper. Och hans kärlek till släktgården uppe på kullen.
- Hade inte min far någon gård i sin släkt? En gård som gått i arv i släkten i generationer, undrade Viola.
Viola kände bara till föräldrarnas gård och farföräldrarnas. Men det var inget som släkten ägt under lång tid. Nej, det ena var en gård fadern hade byggt. Och det andra hade farfadern köpt. Och de var inte så värst stora. Villor eller stugor skulle man kunna kalla dem.
Viola gick ut i köket och bryggde kvällskaffe. Hon tog fram en bulle och lade den på ett fat. Det tog en stund. Med det färdiga kaffet i en hög kaffekopp och fatet med bullen på en bricka gick hon till rummet och satte sig vid bordet där. Mitt emot bokhyllan. Under tiden hon drack kaffe och åt bullen tittade hon på boken om Walvs herrgård, där den stod i bokhyllan.
- Härifrån syns boken riktigt bra, tänkte Viola.
Och bilden på skyddsomslaget visade precis hur gården såg ut. Viola kunde minnas den tack vare den här bilden. Hon kom att tänka på att Ella, Michael och hon besökte den en gång. De hade vandrat runt där i parken. Det var vid ett tillfälle, då de som ägde den på den tiden inte var hemma. Och de hade suttit på en bänk vid springbrunnen och pratat om byggnaden, om parken och alla växter som fanns där.
Det hade varit en högtid för Viola redan på den tiden att få sitta där i parken framför herrgårdsbyggnaden och betrakta alla blommor och träd. Fast hon uppskattade inte sådant så mycket på den tiden.
Hon kunde inte minnas nu, om det var Michaels mamma eller pappa som härstammade från Walvs. Men det stod visst nämnt något i boken, fast det väsentliga i den var ju själva gården. Hur den sett ut, hur den såg ut idag, och vilka ägare den haft. Samt ett långt kapitel om parken.
Och alla rummen därinne hade sina namn. Det var blå salongen, gula salongen, runda rummet och så vidare. Och alla rummen hade sin historia. Boken innehöll en hel del om de olika rummen. Dessutom hade Michael skrivit en hel del om de olika lusthusen som funnits i parken. När de stått där, vem som låtit bygga dem, och varför de försvann och ersattes av andra.
Inte kunde Viola skriva något sådant om sina föräldrar gård. Det var en ren omöjlighet. Det fanns ju inte heller så mycket att skriva om. Fyra rum och kök, källare, balkong. Och trädgården på några tusen kvadratmeter. Det var ingenting jämfört med Walvs gård.
Viola började fundera över, varför föräldrarna byggde villan just där de byggde den. Och varför huset kom att se ut som det gjorde. Varför man inte valt en annan planlösning. Det var mycket hon inte visste. Och nu var det för sent att fråga fadern. Om inte det fanns något nedskrivet någonstans. Byggmästaren kanske visste något. Han var fortfarande i livet. Och så alla andra som var med vid bygget. Hon kunde ju fråga de som ännu levde. Om de hade hört fadern säga något om, varför han ville ha huset just så här. Modern hade inte brytt sig så mycket. Bara de fick en egen villa, var hon nöjd.
Modern hade alltid velat att brodern skulle ta över villan vid faderns bortgång. Men han hade alltid sagt, att han helst ville bo i lägenhet. Inte i en villa eller på en gård i stadens utkant. Det skulle ligga centralt. Och han ville slippa allt arbete som villa och trädgård förde med sig.
- Så typiskt för min bror, tänkte Viola. Han vill göra så litet som möjligt.
Nu var gården såld till någon utanför släkten. Inte ens den hade hon fått behålla efter sin far. Det var ju han som ritat den och gjort en stor del av arbetet. Om somrarna när han var ledig, hade han gått där på gården och pysslat. Målat huset, klippt häcken och slagit gräsmattorna. Han hade lagt ned hela sin själ i villan och trädgården omkring den. Ofta hade han suttit där på balkongen och tittat ut över dalgången och tjärnen lite längre bort. Det var på den tiden när det inte fanns några träd omkring den. Sedan hade buskar och träd växt upp omkring tjärnen, så till sist kunde han inte längre se den från balkongen.
Om somrarna hade fadern suttit på verandan om morgnarna och druckit morgonkaffe och läst tidningen.
Det var på den tiden, när fadern slutat arbeta och fått pension. Så länge han arbetade hade de bott i en lägenhet i staden. Det var därför Viola hade varit sommarbarn uppe i norr hos Ella och Michael. Annars hade hon inte behövt resa bort från storstaden.
- Men varför hade fadern inte byggt villan tidigare? När barnen var små och de behövde en trädgård att leka i om somrarna.
Viola fick aldrig något svar på den frågan. Kanske var det resorna till arbetet som bestämt, var de skulle bo. Eller hade de inte nog pengar så länge barnen var hemma? Viola skulle gärna vilja veta mer om den saken. Det kanske fanns ett svar någonstans. Kanske fanns det någon som visste.
Viola kom att tänka på Margaretha Hadorph, som hon haft som lärarinna i tyska i gymnasiet. Hon hade levat ogift hela sitt liv. När hon sedan gick i pension, köpte hon en villa i ett bostadsområde och flyttade dit. Blommor och prydnadsbuskar hade alltid varit hennes stora intresse Här kunde hon plantera blomor, buskar och träd. Och sitta på verandan eller i lusthuset i ett hörn av trädgården och njuta av alltsammans medan hon drack sitt morgonkaffe eller kvällste.
- Kanske skulle jag kunna göra samma sak, tänkte Viola. Skaffa en liten villa och plantera olika träd och buskar. Och sitt där på en stol på verandan eller vid trädgårdsbordet och läsa om sommarkvällarna. Eller bara beundra alltsammans i trädgården som mest borde likna en park.
Men här gällde det att vara klok och göra det som var rätt. Just nu visste Viola inte om inte om något hon ville skaffa sig. Warvs gård var inte längre till salu. Och dessutom låg den alldeles för långt från huvudstaden. Inte heller föräldrarnas villa eller morföräldrarnas hus var till salu.
Viola kände, att hon stod vid ett vägskäl och inte visste, vad hon skulle göra. Ta vägen åt vänster eller vägen åt höger eller bara foratsätta rakt fram. Flytta till en villa, skaffa en annan lägenhet eller stanna kvar, där hon bodde.
Så fort faderns begravning var över hade modern sålt villan. Utan att ens nämna det till Viola. Brodern hade sagt nej till att överta den, trots att han behövde en större bostad, eftersom han hade familj med hustru och fyra barn.
Så hade den gården gått ur släkten. Precis som farfäldrarnas stuga ungefär trettio år tidigare. Eftersom ingen ville överta den. Och de som nu ägde faderns barndomshem, tänkte nog stanna där så länge de levde. Den låg så vackert i ett skogsbryn utanför en liten stad söder om huvudstaden.
- Om de som nu äger mina föräldrars villa tänker sälja, kanske jag skulle köpa den. Och flytta dit ut, tänkte Viola för sig själv.
Tanken kom som en blixt från klar himmel. Viola hade aldrig tänkt på något sådant tidigare. Att skaffa en villa i stadens utkant. Bara för att... Hon visste inte riktigt vad hon börjat tänka. Hon kunde inte slutföra tanken. För att skaffa sig ett bekymmer. Ringa hantverkare varje gång något behövde göras. Eller var hon så fäst vid faderns verk att hon inte kunde slita sig från det. Men fadern hade skrivit också. Kunde hon inte lika gärna fästa sig vid det? Skriva något om honom kanske. Utan att sitta fast i en gård på landet. Landet var det ju inte riktigt, men den låg en bra bit från innerstaden.
Nu var det föräldrarnas gård som hägrade. Den var mycket mindre än Walvs, ungefär lika stor som villan där Ella och Michael bodde, när hon vistades hos dem som sommarbarn. Fadern hade älskat villan och trädgården. Det var säkert. Modern hade också trivts där, men hon ville inte stanna kvar där ensam. Och under de sista åren fadern levde hade hon gång på gång bett honom att sälja villan. De kunde lika gärna bo i lägenhet i staden. Men fadern hade inte velat. Han hade alltid sagt nej, när det var tal om sakern.
- Det gjorde du rätt i, Pappa, tänkte Viola. Precis som Michael gjorde rätt, när han bestämde sig för att överta Walvs, släktgården där uppe på kullen.
- Men vad är det jag bör göra för att det ska bli rätt? funderade Viola vidare.
Viola satt stilla och tänkte en stund. Hon tänkte på det som varit. Hon hade följt sina känslor, sina vilja. Men.... Det var mycket hon kunde ha gjort annorlunda.

Hade Viola gjort rätt? När hon valt att leva ensam. När hon valt det här arbetet. När hon bestämt sig för att bo i en liten lägenhet i huvudstaden. Hon undrade ibland, vad hennes pappa skulle ha sagt om alla hennes val. När det gällde att göra rätt i livet. Det var en fråga som kom att sysselsätta henne hela den hösten.

100