Hon promenerade längs trottoaren en vacker augustiafton med en bibliotekskasse i ena handen. En vacker augustiafton kom hon promenerande längs trottoaren med en bibliotekskasse i ena handen. Det syntes att det låg något i kassen. Men hon hade inte varit till biblioteket den här kvällen. Hon ville bara ut och ta en kort promenad i solnedgången. Och få lite luft. Vid de gröna popplarna kortade hon av stegen och svängde av in mot parken med den stora tunga järngrinden, lyfte upp handtaget och öppnade. Nu var det inte svårt att fortsätta in bland de mörkgröna träden. Gruset i gången knastrade varje gång hon satte ned fötterna.
Hon hette Viola och hade varit här flera gånger förut under sommaren. Det här var hennes älsklingsställe, när hon ville sitta ute på en bänk bara för att få lite luft och vila en stund. Och låta tankarna flyga iväg dit de ville.
- Stadsbiblioteket, läste Viola på kassen. Jag ska gå ditt i morgon.
Hon skulle besöka biblioteket bara för att lämna tillbaka en bok hon haft under sommaren. Det var den enda biblioteksbok hon hade lånat under sommaren. I handväskan låg hennes bibliotekskort. Två stycken. Det ena gällde på stadsbiblioteket här i huvudstaden. Det andra hade hon skaffat för några veckor sedan, när hon var på semester och kände att hon behövde något att läsa. Dessa två var de enda lånekort hon hade numera. Förr hade hon lånat i skolbiblioteket också. Men det var längesen. När hon var barn och tonåring.
Viola vek av till den bänk där hon brukade sitta en stund under sina promenader genom parken. Till sitt favoritställe. Hon såg att bänken var tom. Försiktigt satte hon sig ned på den nu något kalla träbänken. Kylan kändes genom kläderna. Det skulel säkert bli fuktigt i gräset under natten.
När gräset blir fuktigt under höstnätterna är det människorna som gråter. De sörjer den gångna sommaren. En sommar som inte gav det de väntat sig.
Nu var Viola vuxen. Närmare femtio år. Inte riktigt ännu. Men om några år skulle hon fylla femtio. Om det nu var något särskilt med det. Bara att bli gammal. Annat var det väl inte.
Det började skymma. Solen hade gått ner för länge sedan. Den gick ned tidigare och tidigare för varje kväll. Viola kunde se hur lamporna tändes i fönstren i husen runt omkring. En del var svaga, kanske 40 eller 60 watt. I något enstaka fönster syntes en stark lampa. Den var säkert på hundra watt. När det blev ljust i fönstren kunde Viola lättare se gardinerna i fönstren. Att de hade olika färger och mönster. Augustimörkret började breda ut sig i parken och mellan de olika husen. Snart var det bara trädtopparna som syntes mot den ännu ljusa kvällshimlen.
Viola tänkte på kassen hon höll i handen. I den hade hon ett dyrbart föremål. Hon hade ägt det i över en vecka nu. Inte var det så stort. För de flesta var det kanske inte värt något. Men för henne var den en verklig skatt. Men det fick henne att tänka på en viss sommar för länge sedan. När hon var tonåring. Hon kom alltid att tänka på en viss yngling, när hon lyfte upp kassen och kände, att den inte var tom. Och tänkte på ynglingen, hans mamma, på hans släkt och den trakt där de bodde just då.
Nu satt hon där med kassen bredvid sig. Hon ville inte ta upp föremålet ur kassen. Inte här ute i varje fall. Fast hon visste att ingen såg henne. Nej, det låg säkrast där inne. Hemma skulle hon ta upp det och låta det få en hedersplats i sitt hem.
- Varför tog jag med mig den i kväll? Det är ju redan skumt, tänkte Viola, där hon satt på den bänk, där hon brukade tillbringa någon stund, när hon var här i parken.
Den här kvällen var den första här i parken, sedan hon blivit ägare till den skatt hon bar med sig i kväll. En konstig känsla strömmade ut från hennes hjärta, när hon tänkte på innehållet i kassen. En sån här känsla hade hon inte känt sedan hon var i tonåren. Och nu närmade hon sig övergångsåldern. Men i själen levde hon ibland kvar i den värld, där hon upplevde sina ungdomsår.
Viola kom att tänka på ynglingen, som hon förknippade föremålet med. Var kunde han vara nu? Hur kunde han ha det? Inte så lätt kanske. Nu var han kanske på semester. Och vilade från sitt arbete som lärare på en skola någonstans i mellersta delen av landet. Säkert hade han dottern med sig. För han var ju pappa till en flicka.
Sedan började Viola tänka på sin döde bror. Hon hade en bror som levde. Sen hade hon haft en bror till. Men han var död för åtskilliga år sedan. Hon brukade besöka hans grav flera gånger varje månad. Hur skulle han ha varit idag, om han levat? Vad skulle han ha gjort? Säkert hade han varit lärare på något universitet eller någon högskola.
Viola hade sörjt sin bror mycket i flera år efter det han gått bort. Hon hade saknat honom mycket. Och hon saknade honom ännu. En starkt band hade slitits av. Och det hade gjort ont i Violas hjärta. hennes far hade tröstat henne. Så gott det hade gått. Han hade känt samma sorg som Viola. Om inte ännu större. Men såren hade läkts hos honom. Hos Viola var det annorlunda. Hon gick länge och bar på sorgen. Ingen hade lyckats trösta henne. Ingenting blev som det var när brodern levde.
Nu var fadern också borta. Han gick bort för fem år sedan. Och han hade haft samma namn som den yngling Viola förknippade föremålet i kassen med.
- Konstigt, hade hon tyckt ibland. Att han skulle råka ha samma namn som hennes far.
Att hon hette Viola var egentligen ännu märkligare. Det fanns ingen i hela deras släkt som hette så. Men dessutom hade hon sin mors namn. Vad det nu skulle vara bra för? Att heta lika som sin mor. Men föräldrarna hade alltid kallat henne för Viola. Annars skulle hon helst ha velat heta Agnes. Eller Anna. Men Anna var ett alltför vanligt namn. Det fanns alltför många som kallades så.
Viola satt där på bänken, medan det blev allt mörkare i parken. Och lamporna tändes i ännu fler fönster i husen omkring. Folk satt på balkongerna och pratade. Deras högljudda skratt hördes ända hit.
- Kanske äter de surströmming, for det genom Violas hjärna.
Men hon var inte säker. Hon kunde inte känna någon lukt. Men på så här långt avstånd kunde man nog inte känna den. Och det var ju vindstilla också.
Doften från ringblommorna spred sig i luften. Viola kunde känna den när hon andades. De var inte så långt härifrån. Säkert var det därför hon kunde känna deras doft. Men nu var det för mörkt att se dem. Tiden hade gått fort. Det började bli sent.
- Jag måste nog promenera hem snart, tänkte Viola och reste sig upp från bänken, som nu kändes behaglig av värmen från hennes kropp.
Violas tankar gick till den man hon förknippade med föremålet i kassen. Han var ensam nu. Lika ensam som Viola kanske. Men hon hade själv valt ensamheten. Han hade inte gjort det. Det hade bara blivit så. Livet var hårt. Människan fick hjärtesår.
Och människor grät av förtvivlan. När hösten kom med sitt mörker blev ensamheten ännu värre. Åtminstone tyckte Viola det. Utan far och bror var livet så tomt. Knappast värt att leva. Men hon måste ju leva vidare.
Viola gick inte vanliga vägen ut ur parken den här kvällen. Hon tog en omväg och kom ut på en annan gata. En parallellgata till den, där hon bodde. Hon hade inte gått den här vägen förut. Det här var första gången. Eller hade hon promenerat här förut? Hon kunde inte minnas, att hon sett de här träden och buskarna tidigare. Men i mörkret var hon lite osäker.
Viola tittade upp mot himlen. Stjärnorna tindrade där uppe. Trots att hon var i staden, tyckte hon att stjärnhimlen syntes lika bra som ute på landet långt bort från alla lyktor. Kanske var det därför att det inte fanns några lampor i parken. Inget som störde den vackra himlen över hennes huvud.
Där uppe någonstans fanns kanske Violas far och hennes bror. Men säkert kunde hon aldrig veta. Allt däruppe var så långt bort. Och så okänt. Hon hade läst en bok i astronomi en gång och kände till något om stjärnor och planeter. Men även vetenskapsmännen var osäkra ibland. Så då hade hon också rätt att vara det.
Parken med den underbara stjärnhimlen, ville Viola kalla den här parken. Men för henne var det en minnenas park. Där allt det förflutna vaknade till liv. Vattnet hördes porla i en fontän.
- Så vackert det lät, tyckte Viola.
Vattnet liksom sjöng för henne. En sång hon inte kunde förstå. En visa på ett främmande språk. Men vem hade sagt att hon måste förstå den? Det vackraste förstod man inte alltid.
Där borta stod visst en annan bänk. Viola kände, att hon måste sätta sig en stund. För att betrakta stjärnhimlen en stund till. Den syntes så bra här. Bättre än på hennes favoritställe. Och bara låga buskar fanns det omkring.
Viola satte sig på bänken. Den kändes kall. Säkert hade det blivit kyligare i luften. Eller också hade hon suttit så länge på den andra bänken att hon värmt upp den.
Stjärnorna tittade ner på henne. Kanske undrade de vad hon gjorde ute ensam så här sent. Så mycket kunde klockan ändå inte vara. Men det var i varje fall mörkt. Och hon var ju inget barn längre. Så hon hade väl rätt att sitta i parken och betrakta himlen ovanför. Så länge hon själv ville. Ingen kunde neka henne.
Under sin barndom och ungdom hade Viola varit strängt förbjuden att vistas ute om kvällar och nätter. Det hade föräldrarna hållit strängt på. De hade varit oroliga, att det skulle hända henne något. Mörkret var ju något farligt. Det var då alla onda människor var ute. För att stjäla, råna, mörda. Då skulle alla ordentliga vistas inomhus.
Violas föräldrar hade haft rätt. Det hände så mycket nu för tiden. Sådant man måste akta sig för. Men ett barn hade ju ingen möjlighet att försvara sig. Inte emot en vuxen våldsman i varje fall. Men nu var hon vuxen. Och visste lika väl som föräldrarna och andra äldre att natten var en farlig tid. Men storstaden var också farlig. Även på dagen. Landsbygden var kanske inte fullt så farlig som storstaden. Men det hände obehagliga saker där också.
- Viola, var har du varit så länge? hade hennes orolige far frågat, när hon kom hem sent en kväll, bara därför att bussen hon skulle åkt med uteblivit.
Men när Viola var tonåring och vistades på landsbygden under en sommar, så hade hon också varit tvungen att hålla sig inne om kvällarna. Frun i huset hade ansvaret för henne. Och om det skulle ha hänt något, vad skulle frun då ha gjort?
Violas tankar gick tillbaka till stjärnorna som lyste över hennes huvud. De var så långt borta. Det var så långt till dem att hon inte kunde fatta avståndet. Det tog ljuset massor med år att färdas därifrån och hit. Det hon nu såg av stjärnorna var hur de såg ut för flera hundratals år sedan. Nu kanske fanns de inte längre. Eller så hade de förändrats och såg helt annorlunda ut.
Då och då hörde Viola ljudet från en bil som rusade förbi där borta på gatan. Den förflyttade sig ganska fort. Men den skulle aldrig nå stjärnorna. Inte hon heller. Hur fort hon än färdades. Ljuset var snabbare. Livet skulle ta slut innan hon hann så långt bort. Kanske skulle inte evigheten heller räcka till.
Viola fattade inte det där med evigheten. Något som varken hade början eller slut. Men vad fanns före? Och vad skulle komma efter? Det var lika som med världsrymden. En del påstod att världsrymden inte var oändlig. Men vad fanns då bortom? En annan rymd med andra stjärnor. Eller fanns det ingenting alls? Ingen kunde ge svar på frågan. Andra ansåg att världsalltet var oändligt. Men om nu rymdan saknade slut, hur såg den då ut? Som något som inte kunde ha varken början eller slut. Något som bara fortsatte hur långt bort man än kom. Viola fattade inte. Säkert ingen annan heller. Ingen kunde begära att man skulle kunna allt.
- Det där förstår jag inte, kunde man gott säga, om en person frågade något som det var svårt att ge ett korrekt svar på.
Där Viola satt på bänken och stirrade in i mörkret, tyckte hon sig se en vit husgavel bland träden. Och inte vilken byggnad som helst. Det var en herrgårdsbyggnad, som reste sig där borta. Med två gavlar och balkong mellan dem. Under balkongen var entrén. Ett par trappsteg och en stor port.
Det dröjde en stund innan Viola kom på vad det var hon såg. Det var en herrgårdsbyggnad hon sett under sommaren. När hon var ute och reste för att koppla av från staden. Där behövde man inte vara rädd för att vara ute i mörkret. Åtminstone inte om man var vuxen. Och där hade hon sett stjärnorna ännu klarare än här i parken i kväll.
Viola kände att hon längtade dit. Till bygden med den vita herrgården. Där fanns också en park. Mycket större än den här. Men där kunde man inte störas av gatlyktor och bilmotorer som i staden. Och sällan hörde man människoröster. Det var så tyst där. Så fridfullt.
Viola började skapa en värld åt sig. En värld som låg någon annanstans. Där allt liknade hennes barndoms paradis. Det ställe där hon levde utan bekymmer. Hon skulle vilja bo i det där huset. Men hon hade ingen möjlighet att nå det. Det var för långt bort. Och hon hade inte heller minsta möjlighet att köpa huset. Fastän hon så gärna ville.
Även om Viola fick gården till skänks, skulle hon inte ha möjlighet att klara av allt arbete som måste göras där. Uppvärmningen under vintermånaderna skulle också bli ett problem för henne.
- Det där huset är säkert kallare än bänken jag sitter på, tänkte Viola där hon satt på de hårda bräderna. Det måste eldas i öppna spisar och kakelugnar eller ännu hellre i oljepannan i källaren. För att få varmt och skönt inne.
Men Viola ville så gärna flytta dit. Till det där huset ute på landet. Det var så underbart. Ett riktigt sagoslott. Men det gick inte att nå det. Det verkade vara lika långt bort som stjärnorna. Åtminstone för Viola tycktes det ligga så avlägset. Hon skulle aldrig kunna nå det. Bara se det i tankarna.
Men herrgården som Viola hade sett skymta där i mörkret fanns bara i hennes drömvärld. Där var allt så underbart. Där levde hennes far. Och hennes bror fanns också kvar i livet. Mitt i en underbar karriär. Där satt fadern och Viola i bersån och pratade under sommarkvällarna. Då kom plötsligt brodern in med en tidskrift eller bok i handen. Han hade något intressant att läsa upp för dem. En ny upptäckt. Något forskningsresultat kanske. Och Violas syster kom med kaffebrickan i handen. Där satt de och samtalade. I en park där det alltid var sommar. En park med ett stort vitt boningshus i två våningar. Violas drömvärld.
- Nu måste jag nog promenera hem, tänkte Viola. Här kan jag inte sitta längre. Jag måste tänka på att äta. Och sedan lägga mig. Det börjar bli sent.
Långsamt reste sig Viola och vandrade vidare. Ut ur mörkret. Till raden av gatlyktor och ljudet från bilmotorer. Till gatan där lamporna lyste i de olika fönstren. Gardinernas färger och mönster kunde ses av vandraren nere på gatan.
Medan Viola promenerade längs gatan började hon tänka på något hon fått höra av en granne några timmar tidigare.
Det gällde en ny hyresgäst i huset. En ensamstående man hade flyttat in i en trerumslägenhet på andra våningen. Det sades att han suttit i fängelse för att ha mördat sin flickvän. När han blev fri igen, ville han inte återvända till den lägenhet där han bott tidigare, eftersom alla kände till brottet. Samhället hade till sist ordnat den här lägenheten åt honom och garanterat hyran. Men något arbete hade han ännu inte lyckats skaffa. Och det skulle säkert inte bli lätt för honom att få något.
Någon i huset hade en bekant, som hade lägenhet där den här mannen bott tidigare, och därför hade grannarna här fått reda på det hela.
- Tänk om det händer något! rös Viola. Jag som är ensamstående kvinna. Hur ska jag kunna försvara mig?
Den här händelsen hade gjort att Viola tagit sin kasse med sig och promenerat till parken i kväll. Bara för att få sitta där en stund och tänka. Hon hade börjat fundera på att flytta. Men vart? Hon trivdes i huset. Och om hon skulle lämna den här lägenheten, måste hon först hitta något som var bra mycket bättre.
Den här nyheten sysselsatte Violas tankar hela resten av vägen hem. - Vad var klokast att göra? undrade Viola där hon gick. Om jag ändå hade kunnat fråga Pappa. Hade skulle säkert ha gett ett gott råd.
Men nu var det för sent att fråga fadern. Han var ju redan död och kunde inte hjälpa henne. Någon annan hade hon inte att fråga. Någon som hon kunde lita på.

220