Augustikvällens stjärnhimmel bredde ut sig över Viola. Och hon kände att hon lugnt kunde promenera längs vägen genom allén. Allén vid kyrkan. Och hon kände hur lugnet fyllde hela hennes själ. Det var här hon hade känt denna trygghet första gången. När hon var femton år. Eller hade hon redan hunnit fylla sexton kanske? Då hade hon suttit i bersån i trädgården hos fru Walvensteen och Michael. Där hade syrenerna skymt stjärnorna, men hon hade ändå vetat att de fanns där. Ovanför hennes huvud fanns en värld som var så oändligt stor. Och så långt, långt borta.
Viola hade inte kunnat fatta hur universum kunde vara sådant. Inte någon annan hade heller kunnat fatta det. Man hade försökt förstå, men det hade inte varit så lätt. Att förstå något som inte går att förstå.
- Glöm det obegripliga, hade hennes far sagt, när hon grubblat över något, som hon inte kunde få svar på.
Det var likadant nu. Hon hade då och då grubblat över, varför hennes far hade tagits ifrån dem så tidigt. Han var ju inte alls gammal. Bara något över åttio. Men hennes bror hade bara varit i tjuguårsåldern, när han gick bort. Det var ännu mera obegripligt.
- Herrens vägar är obegripliga, hade hennes far sagt. Herren ger och Herren tar. Lovat vare Hans namn.
Fadern hade pratat som en präst, fast han aldrig hade varit det. Visst hade han gått i kyrkan ibland, fast inte så ofta. Några gånger om året kanske. Det måste ha varit där fadern hade hört uttrycket. Var det inte på broderns begravning hon hade hört det första gången? Då måste fadern ha hört det där också. Om inte någon hade sagt det vid ett tidigare tillfälle. I varje fall hade fadern sagt det till henne, när hon inte velat låta sig tröstas.
I Michael hade Viola funnit en ersättare för den bortgångne brodern. Men Michael var ju bra mycket äldre. Men vad hade det gjort. Hon hade tyckt att han varit som en bror för henne. Men kanske inte bara en bror. Det band som knutits mellan dem under den här sommaren hade nog varit starkare än så. Åtminstone hade hon tyckt det.
- Men vad hade Michael tyckt om henne? Vad hade hon varit för honom? En tonåring bara. Eller ett sommarbarn som modern hade tagit emot, tänkte Viola där hon promenerade genom allén. Hon svängde av och tog vägen bort mot Walvs herrgård. Det gick så utan vidare. Hon tänkte inte ens på, vart hon promenerade.
- Nej, inte ska jag gå dit bort heller, utbrast Viola, när hon upptäckte vart hon var på väg. Vad har jag där att göra?
Under dagen hade hon fått veta av mäklaren som visat henne herrgården, att den inte längre var till salu. Michael tänkte ta över. Det gjorde han nog rätt i. Men skulle han bo där ensam med dottern? Huset var ju så stort. Eller?
- Men vad har jag men den saken att göra? utbrast Viola högt för sig själv. Det är ju deras sak, inte min.
Viola hade gått i djupa tankar en lång stund, innan hon upptäckte att hon var så nära herrgården, att hon skulle kunna se byggnaden om hon fortsatte några hundra meter till. Men längre ville hon inte gå. Nu måste hon vända.
Vid det rosa huset gick Viola över till andra sidan av vägen och vända om tillbaka till det ställe, där hon bodde. Hon raskade på en aning för att inte komma hem alltför sent. Men ingen väntade på henne, så vad gjorde det, om hon blev sen?
Under dagen hade det hänt något uppmuntrande. Viola hade lämnat tillbaka boken om Walvs herrgård till biblioteket och tackat för lånet. Samtidigt hade hon undrat, om boken gick att köpa någonstans.
- Hör med turistbyrån här intill, hade kvinnan på biblioteket sagt. De kanske har några exemplar kvar ännu.
Och Viola hade gått direkt från biblioteket till turistbyrån. Och mycket riktigt. De hade ett exemplar liggande där. Det var det allra sista. Det verkade som om det legat där och väntat på henne. Det ville tillhöra henne. Och nu låg det på rummet som hon hyrde. Och väntade på att få resa till huvudstaden. Michael Walvensteen hade skrivit en mycket intressant bok om Walvs herrgård. Det hade man sagt på biblioteket också. Den var värd att läsa. Men den var också värd att äga. Så man kunde återvända till den då och då.
Varför kunde inte Viola skriva en bok? Hennes far hade ju skrivit några stycken. Men fadern hade läst så mycket i sina dar. Och han hade dessutom vana att skriva. Varje dag hade han suttit vid skrivbordet och präntat ned några sidor. Och han hade vana att besöka bibliotek också. Inte bara de Stadsbiblioteket. Universitetets läsrum hade inte heller varit obekant för honom. Och han hade även besökt en del specialarkiv.
Viola var ju inte heller ovan vid biblioteken. Men hon läste aldrig så mycket som fadern. Under gymnasietiden hade hon läst en hel del, men sen hade det inte blivit så mycket. Bara ett par böcker i månaden. Men hon gick till biblioteket regelbundet. En eller två gånger varje månad.
Det var därför Viola hade besökt biblioteket här på orten. Och skaffat lånekort också. För att kunna få mer kunskap om bygden. Hon ville gärna känna till den trakt, där hon promenerade fram och tillbaka under dagarna.
Viola hade ibland haft lust att släktforska. Men det krävdes mycket tid för att nå bra resultat. Det hade hon hört folk säga. De som forskat i sin släkt en tid. De hade fastnat ibland. Men så hade de plötsligt kommit på nya ledtrådar. Och på det viset hade de kunnat gå vidare. Och kunskaperna hade växt. Från att ha börjat nära nollpunkten hade de till sist samlat på sig ett helt berg med kunskap om sina anfäder.
Anfäder. Viola borde hedra sin avlidne pappa med att samla kunskap om hans släktingar. Varför skulle hon inte göra det? Om andra klarade av det skulle väl också hon kunna. Ägna någon halvtimme eller timme i veckan kanske till att ta reda på något om sina farföräldrar. Först borde hon nog försöka skriva ned all sin kunskap om fadern. Det hon visste om honom. Fråga alla som känt honom, vad de hade att berätta. Plocka fram gamla fotografier. Skolbetyg. Det fanns mycket hon kunde göra.
Viola ville också ta reda på mer om sina farföräldrar. Sin farfar hade hon aldrig sett. I varje fall kunde hon inte minnas honom. Han hade gått bort när hon var mycket liten. Och sin farmor visste hon inte heller så mycket om. Hennes farmor hade gått bort, när hon var elva år. Så värst mycket visste hon inte om farmor heller. Bara att hon haft en farmor. En gammal gråhårig kvinna, som suttit i en fåtölj och läst, varje gång hon kommit dit för att hälsa på.
Så var det moderns släkt. Nej, den ville hon inte forska i. Det fick någon annan göra. Det var pappans släkt hon var mest intresserad av. Brodern som hade fått allt av modern borde väl hedra sin mamma med att forska i hennes släkt.
Men det gjorde han inte. Han hade aldrig haft en tanke på något sådant. För honom var modern bara en kvinna av vilken han fått allt han velat ha. Ingenting annat. Och han hade utnyttjat mamman. Och modern hade gett honom allt han begärt. Hon hade skämt bort sin så till den milda grad, att han nu knappt klarade av att försörja sig själv. Han orkade knappt arbeta. Gick till modern, när han behövde pengar.
Under promenaden började Viola fundera på vad hon visste om fadern. Det var kanske inte så mycket, men det lilla hon kände till kunde gott vara en början. Fadern hade arbetat som lärare i realskolan och under de sista åren före pensionen på högstadiet. Historia, svenska och geografi var hans specialämnen. Hade han skrivit något? Jo, han hade skrivit artiklar till en tidskrift då och då. Men vad var det för artiklar han publicerade på det viset? Viola hade aldrig brytt sig om att intressera sig för saken. Men det bordet hon kanske börja med nu. På biblioteket kunde hon ta reda på om det fanns något hennes far hade skrivit. Sedan kunde hon gå till universitetet och ta reda på vad de hade för information att ge henne.
Faderns liv kunde bli början till en bok kanske. Inte någon så bra bok som den Michael skrivit om Walvs herrgård. Men kanske början till en släkthistoria. Fick hon bara tag i källmaterial, så. Och hon kunde även fråga faderns kolleger. De som fortfarande levde. Säkert hade de mycket att berätta.
Det här var sista kvällen här i bygden. Veckan hade gått fort. Nästa eftermiddag skulle Viola resa tillbaka till huvudstaden. Men hon skulle komma dit med mera kunskaper, fler erfarenheter än de hon hade, när hon klivit på tåget på Centralstationen en vecka tidigare.
Huvudstaden var rik på möjligheter, hade Viola kommit underfund med. Här kunde läsa, forska, träffa arbetskamrater och kolleger till sin far. Säkert skulle allt detta ge henne mycket. Och hon skulle kunna dela med sig av sina kunskaper om fadern. För säkert var de nyfikna vem han egentligen hade varit. Varifrån han kom och vad han intresserat sig för på fritiden både i ungdomen och senare. Bara hon visste tillräckligt. Säkert visste de andra mera än hon. Trots att hon var hans dotter.
Viola titta upp på den mörka stjärnhimlen än en gång. Så underbart det kändes att promenera under ett tak av stjärnor. Ingen måne syntes till just nu. Den hade nog inte gått upp ännu. Eller så var det nymåne, och då befann den sig precis vid solen. Man kunde inte se den då. Först några dagar senare. Det var därför himlen var så svart. Trädkronorna avtecknade sig mot himlen. Och här och där kunde hon se att det lyste i fönstren.
Nu kände Viola, att den här bygden inte längre var främmande för henne. Hon hade kommit till en helt obekant bygd för en vecka sedan. Men nu kände hon igen en hel del av den. Och hon visste något om dess historia också. Om den försvunna sjön till exempel. Och om den nya vägen genom bygden. Men bäst kände hon till herrgården där uppe på kullen. Walvs herrgård.
Viola undrade hur det skulle vara att bo på ett sådant ställe. Kanske lite kusligt när det var mörkt ute. Och under vinterhalvåret blev det mörkt tidigt på eftermiddagen. Och det ljusnade sent på förmiddagarna. Egentligen var Viola inte mörkrädd. Hon kunde tänka sig att bo ensam någonstans, långt från människor. Men helst ville hon se lamporna i fönstren i husen runt omkring. Som nu. När hon promenerade genom allén tillbaka till rummet hon hyrde av fru Alexandersson.
Långsamt gick Viola vägen, som nu inte längre kantades av träd utan av lampor. Dels gatlyktor, dels lampor i fönstren i de olika byggnaderna. Hon promenerade på en väg omgiven av ljus. Och ljusen blev fler ju närmare bygdens centrum hon kom.
Snart såg Viola fönstret i rummet som hon hyrde. Hon hade låtit en liten lampa vara tänd där inne. För att hon lättare skulle hitta in, när hon kom tillbaka i mörkret.
- Där inne ligger min bibliotekskasse. Kassen med Michaels bok. Den är det värdefullaste jag skaffat under den här resan, tänkte Viola, medan hon gick grusgången fram till ytterdörren.
Och nästa kväll skulle hon vara långt borta härifrån. Tillbaka i huvudstaden. Tillsammans med boken. Den bok Michael hade skrivit.
176