15

Det var en ovanligt vacker augustisöndag. Solen sken fortfarande med samma kraft och värme som under sommaren. Björkarna hade ännu inte visa ett enda gult löv, som annars var vanligt vid den här tiden på året. Mot slutet av sommaren brukade allt det gröna så småningom övergå i gult.
Viola njöt av värmen och sommaren, när hon promenerade bort till Hembygdsgården, där konserten skulle äga rum. Under dagen hade hon suttit på en stol utanför sitt rum och läst ur boken om Walvs herrgård. Den måste lämnas tillbaka nästa dag, eftersom hon inte kunde ta den med sig till huvudstaden. Synd, tyckte hon. Det var en så intressant bok Michael hade skrivit.
Det här var andra promenaden hon gjorde under dagen. Hon hade redan varit ute och sett sig omkring och upptäckt en hel del nya saker här i samhället. Där fanns en servering lite längre bort, och hon hade inte varit sen att slinka in och prova på maten. Åtminstone på en söndag kunde man ju unna sig ett restaurangbesök. Någon riktig restaurang var det inte utan bara en liten servering intill stora landsvägen. Många förbipasserande stannade sina fordon för att få något i sig i den lilla hemtrevliga timmerbyggnaden.
Maten var bra, tyckte Viola. Husmanskost. I huvudstaden kunde man se pizzerior och snabbmat nästan överallt. Den gamla husmanskosten hade nästan försvunnit. Och hon hade nästan börjat tröttna på pizza, pasta och hamburgare. Nog var den gamla maten bra mycket bättre.
Nu var Viola alltså på väg till konserten. Där framme kunde hon redan skymta hembygdsgården. De låga grå timmerhusen liksom kröp på marken under de höga björkarnas grenar. Stråkorkester. Det var en av hennes favoriter. Att lyssna till den violinens toner.
Grinden till hembygdsgården stod vidöppen och folk började redan strömma in fastän det var nästan en halvtimme kvar innan konserten skulle börja.
- Kom man så här tidigt till konserterna? undrade Viola. Varför var de flesta så sent ute kvällen innan, när de skulle se bygdespelet då?
Men så fick Viola se, att där var ett sällskap som anlänt med buss från en annan trakt. De skulle nog inte lyssna på konserten utan bara ta en titt på byggnaderna.
En ung man gick före sällskapet och berättade om de olika husen. Hur man bodde förr och vad man använde de olika byggnaderna till. Och de besökande tittade på allt som fanns att se. Deras blickar gick från den ena sidan till den andra. Här fanns ju så mycket. En och annan tog upp sin kamera och förevigade det hela med en eller ett par bilder.
Sällskapet försvann så småningom bort bakom de främsta husen. Där bakom fanns tydligen mera att se. Viola ville minnas att där fanns flera andra byggnader.
- Efter konserten kan jag promenera runt lite, men nu vill jag helst sitta ned och betrakta bygden framför mig, tänkte Viola.
Hon satte sig på en av bänkarna, som stod uppställda på gårdstunet. Vid flaggstången mitt på planen hade musikanterna ställt upp sina instrument. De syntes inte till ännu. Säkert hade de gått för att dricka en koppa kaffe och prata igenom programmet en sista gång.
Där nedanför låg bygden. Små tjärnar speglade den blå himlen. Och skogsdungar bredde ut sig lite här och var mellan de olikfärgade åkerlapparna. Där borta någonstans reste sig höjden med Walvs herrgård bland lummiga träd. Själva byggnaden syntes inte så bra härifrån, men en del av ena gaveln skymtade mellan allt det gröna. Flaggstången mitt på gårdsplanen kunde också ses av den som visste att där fanns en flaggstång. Allt låg inbäddat i grönska. Och en av tjärnarna nedanför kunde också ses härifrån. Den största var det visst.
Hitom kullen kunde syntes den rosa byggnaden, som man passerade på vägen upp till Walvs herrgård. Och framför den syntes allén, som vägen gick genom. Den var så nära, att man kunde se vartende träd av den. Och ibland kunde man skymta en bil som rörde sig framåt mellan de båda raderna av träd.
Plötsligt kom fyra män fram på tunet och ställde sig där. De bar vita skjortor, svarta byxor och mörkröda smala slipsar. Tydligen var det en orkester som brukade spela annars också. De tog sina instrument och började stämma dem. Det gick ganska fort. Tydligen hade de stått där på gårdstunet och tränat inte långt innan. Strax innan publiken började strömma dit.
En av männen, han som spelade violin, ställde sig frmför de andra och hälsade välkommen. Sen berättade han lite grann om orkestern samt vad de brukade spela för något och vid vilka tillfällen.
- Vi ska börja med några visor, sa han. Den första blir "Lyckans land".
"Lyckans land". Viola kom att tänka på gårdagens teaterföreställning. Men det var inte någon musik därifrån de spelade. Nej, de spelade en barnvisa, som hette så. Hon kom ihåg att de sjöng den i skolan, när hon var barn.
"Gossen han bor i Alunda by" blev nästa visa de spelade. Även den kände Viola mycket väl till. Sedan följde en sång, som Viola lärt sig älska i skolan. "Hembygdens sång, du är stål och malm". Den sjöng de ofta på sång- och musiklektionerna, mindes hon. Den fjärde var lika välbekant som de tidigare. "Slumrande toner". Den handlade om det förflutna, om arvet efter fäderna.
- Teatern i går och den här konserten har nästan samma tema, tänkte Viola plötsligt. Hembygden, kärleken till arvet efter fäderna.
Viola hann knappt tänka klart förrän nästa stycke följde. Mannen som berättade om konserten och de olika numren nämnde, att den egentligen borde spelas på orgel, men de skulle försöka framföra den med stråkar. "Gammal fäbodpsalm" hette den.
- Var har jag hört den någonstans? undrade Viola. Jag känner igen melodin. Någon har spelat den på orgel.
Plötsligt kom Viola på, var hon hade hört musiken. Fru Walvensteen hade spelat den på orgeln för henne en kväll, när hon ville höra hur orgeln lät. Många gånger hade hon hört musik på stora kyrkorglar men aldrig på en sån här liten orgel. Kanske i skolan någon gång hade en av lärarna spelat, men det var inte så mycket. Där hade man mest spelat piano.
Sedan följde ett par musikstycken som Viola inte hade hört förut. I varje fall kunde hon inte minnas att hon hade lyssnat till dem någon gång.
Mot slutet av konserten spelade orkestern Morgonstämning av av Grieg. Den kände Viola väl till. Och den var mycket vacker tyckte hon. Det var något speciellt med den. Fastän det var afton, tyckte hon ändå att den på något vis passade in i konsertprogrammet. Det var endast musik av nordiska tonsättare, märkte hon, när hon tittade i programmet, som hon hade fått vid ingången.
Konserten avslutades med att man spelade "Land du välsignade" och därefter de fem nordiska ländernas nationalsånger. Det var vackert tyckte hon att få lyssna till de olika nationalsångerna. Hela konserten gick liksom ut på hembygd, fosterland och de toner man kunde höra i dessa länder.
- Visst är Norden vackert, tänkte Viola för sig själv där hon satt och lyssnade till musiken. Inte bara på sommaren.
Så vackert det var att sitta här på gårdstunet och betrakta bygden och lyssna till musik, som hade anknytning till Norden med de ljusa sommarnätterna och de långa, mörka vintrarna.
Under alla årstider var de nordiska länderna var fantastiska. Sjöar, skogar, berg, slätter, städer, byar och enstaka gårdar. Här fanns både stillhet och orörd natur, glädjesång och tätbebyggda samhällen.
Viola kunde föreställa sig vägen till Walvs herrgård och allén en vinterdag med yrsnö. Vägen försvann under det vita täcket. Hon kunde också företälla sig samma väg en sista april, när bygdens studenter stod här och sjöng vårsånger. Hur vacker var inte allén och hela omgivningen en höstdag, när lönnarna skifta i gult, brunt, orange och rött. Just innan löven skulle falla till marken och ge den en brokig färg.
På vägen hem från konserten kom Viola underfund med, att hon fått något mer att tänka på. Det vackra som fanns i naturen här uppe i Norden.
- Ingenting är så kort som en nordiska sommar, hade hon hört någon säga.
- Men ingenting är så vackert heller, tillfogade hon, där hon vandrade på den smala grusvägen mellan björkar, granar och tallar.
130