Hela vägen hem och hela resten av dagen tänkte Viola bara på sjön som var så vacker den sommaren. När det blåste kunde man höra vågorna slå mot stranden. Men idag fanns där ingen sjö längre. Bara något som en gång varit en sjö. Nu var där bara torv och enstaka småträd. Sankmark. Man kunde inte se något vatten. Och ingen mark som man kunde promenera på heller. Vad som fanns där kunde inte användas till någonting. Viola kunde inte låta bli att tänka på den försvunna sjön.
Snart kom Viola fram till allén, där björkarna stod på båda sidor om vägen.Allén var vacker, fast träden var inte så höga som den gången. Och den liknade inte någon tunnel nu längre. Där var inte så mörkt som det var en gång tidigare. Fastän björkarna växt upp och blivit stora, var de inte så präktiga som de gamla. Det fanns en gång en allé här. Nu var det bara en rad björkar på båda sidor om vägen. Enligt Viola. Hon hade sett och farit genom den gamla allén och kunde liksom inte fatta, att den var borta och ersatt med unga björkar, som kanske inte skulle bli så ståtliga under hennes livstid.
Efter en stund svängde Viola in på gården. Hon ställde in cykeln i uthuset, ur vilket fru Alexandersson tagit fram den. Hon såg frun där borta vid en av rabatterna. Viola hälsade och tackade för lånet.
- För alla del, svarade fru Alexandersson vänligt. Det går bra att låna cykeln fler gånger.
- Jag säger till, om jag behöver den, svarade Viola och gick in till sitt.
Nu hade Viola möjlighet att tänka igenom det hon upplevt under dagen. Hon satte på kaffevatten och började brygga kaffe. Allt gick så automatiskt, tyckte hon. Medan hon gick där och tänkte på annat. På det som en gång varit. Det som försvunnit. Allt det som inte fanns längre.
Den här dagen skulle Viola aldrig glömma. Nu hade hon verkligen upplevt hur allt förändras. Sjön var borta. Aldrig mer skulle någon kunna höra vågskvalpet, när vinden blåste. Och aldrig mer skulle någon kunna se den blå himlen med vita moln spegla sig i det klara vattnet en vindstilla kväll. Och aldrig mer skulle vattnet lysa rött i den glödande kvällsolens sken, när den började gå ned bakom bergen i väster.
- Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer, tänkte Viola, medan hon hällde det kokande vattnet genom kaffefiltret.
Men var var kaffet? I andra tankar hade hon glömt att lägga i kaffe i filtret. Nu rann vattnet rakt igenom utan att få någon smak av kaffe.
- Jag får göra om det, tänkte Viola, och hällde tillbaka vattnet i kastrullen, sedan hon lyft bort tratten från kaffepannan. Det här går i varje fall att göra om. En del saker kan man göra om. Men det finns sånt som inte går att göra om. Mycket kan aldrig göras en gång till. Och mycket som gjorts kan aldrig bli ogjort, hur gärna man än önskade det, fortsatte hon att tänka.
Bänken vid det som en gång varit en strand var borta. Rutten för länge sedan. Ingen hade vårdat den. Inte en enda människa hade tänkt på att den kunde ha något värde för en ensam kvinna på besök här i trakterna för andra gången. För att se det hon upplevt i sin ungdom.
När sjön växte igen, fanns det säkert ingen som promenerade dit till bänken mera. Man lät den ruttna sönder, där den stod omålad. Och nu lyste den med sin frånvaro. Den var borta. Borta för alltid.
Det som en gång var en sjö var nu varken vatten eller fast mark. Ingen kunde paddla kanot där. Och ingen kunde promenera i gräset. Inte heller kunde någon använda marken till något. Där var bara sank mark och grästorvor. Annan mark eller oanvändbar mark hade Viola en gång lärt sig på geografilektionerna.
- Oanvändbar mark, tänkte Viola. Inget annat än något oanvändbart. Något ingen ville ha.
En gång hade hon suttit där på bänken och kännt något. En smekning. Var det vinden som smekte hennes hår? Hennes kinder, armar, ben. Den svala sommarvinden hade smekt hennes hud. Men inte bara vinden. Kvällens svalka också. Och.
Det var mycket som hade hänt där vid sjön. På bänken vid stranden. Och ute på vattnet i kanoten. Längs den smala stigen mellan byn och sjön. Mycket hade hänt en gång. En sommar när Viola var tonåring. Det skulle aldrig hända mer. Aldrig mera skulle hon få uppleva det hon då upplevat. Vindens smekning, den röda kvällssolen, hjärtats slag. Allt det och mycket mera. Som hon inte kunde ge namn åt. Det fanns inte ord för allt hon hade upplevt. Och som hon nu saknade. Och som hon aldrig mer skulle få uppleva.
Kan en människa bli så fäst vid en sjö? Kan en gammal träbänk betyda så mycket? Kan en stig genom skogen vara så underbar? Den gamla byn var sig inte lik längre. Ingenting var som förr. Det betydelsefulla var borta. Det Viola hade längtat efter att få se igen, var borta. Borta för alltid. Något annat hade kommit i stället. Det fula och oanvändbara. Det ingen ville ha. Det hon var säker på att ingen ville ha.
Viola hade druckit ur sitt kaffe för längesedan. Och bullen var också uppäten. Hon satt vid bordet och tänkte. Tänkte på det som en gång var.
När det började mörkna, tände Viola lampan och började läsa ur boken om Walvs herrgård. Hon undrade vad Michael haft för känslor, när han skrev den här boken. Utan känslor skulle han inte ha kunnat skriva den. Det var alltid känslorna som drev en författare att skriva ned det som hänt. Det som fanns runt omkring. Vad man såg och hörde. Dofterna man kände. Ljuden man hörde. Allt framkallade känslor och tankar.
Aldrig skulle Viola få veta, vad som gjort att Michael skrev den här boken. Men intressant var den. Och full med värdefull information.
- Tack Michael för att du skrev den här boken, tänkte Viola tyst för sig själv. Jag vet inte varför du skrev den, men för mig har den betytt mycket. Mer än du kan tro.
Viola började i tankarna prata med Michael. Hon märkte det inte själv förrän efter en stund. Prata på samma sätt som den gången. Den sommaren hon var sommarbarn här. Men nu var det ingen som svarade. Det var tyst omkring henne. Det förflutna saknade röst. Det som en gång varit hade inga känslor. Hur mycket en människa än längtade efter det, skulle det aldrig komma igen. Det var borta. För alltid.
- Glöm det som en gång var och som ingenting blev, hade Violas pappa sagt till henne gång efter annan.
- Varför det? hade Viola undrat.
- Du ska inte leva i det förflutna, hade pappan svarat. Mitt kära barn, du måste lära dig leva i det som är. Göra det bästa du kan av den här dagen.
Pappa hade haft så rätt. Viola måste lära sig leva i nuet. Ta tillvara den dag som var. Men hon hade så svårt för det. Det var det svårast av allt, tyckte hon.
- Tro inte att gårdagen kommer tillbaka, hade pappan sagt en gång. Nutiden är allt du har. Och det gäller att använda den dag som är. Framtiden vet du inget om. Den har du aldrig sett, men du kan hoppas på den. Nutiden är din. Använd den.
Då fick Viola inte heller tro att sjön skulle komma tillbaka. Den skulle aldrig göra det. Allt hon hade just nu var den här veckan på den här orten. Och hon måste göra det bästa möjliga av den. Försöka göra veckan så bra och intressant som möjligt. Men ändå kunde hon inte glömma det som varit. - Det som varit är stort, hade pappan sagt. Men det som är är ännu större. Det är det som vi människor kan använda oss av. Nuet är så kort. Men det går att göra något av det. Det förgångna kan vi inte göra något av. Det är borta. Och framtiden kan vi bara hoppas på och förbereda oss för. Och den förberedelsen gör vi i nuet.
Det var som om pappan stod här framför Viola livs levande. Hans undervisning var så nyttig, som den någonsin kunnat bli. Det han sagt till henne var en lärdom som hon kunde ha gagn av i alla livets ögonblick. Det gällde bara att fatta den rätt och förstå värdet i hans ord.
Viola kände hur hon saknade sin pappa. Hon hade känt en sådan trygghet när han levde. Då han fanns i hennes närhet, vid ett besök eller telefonsamtal, visste hon att det gick att fråga om vad som helst och berätta vad som helst. Aldrig blev han arg. Han gav henne bara råd hur hon skulle göra i vissa situationer, då det var svårt att komma tillrätta med livets svårigheter.
Men nu fanns inte pappan längre. Och sjön som Viola hade så många minnen knutna till fanns inte heller längre. Det lilla grå stugan som stått på Walvensteens tomt var också borta. Minnena var allt som hon hade kvar.
Vad var det då som fanns? Boken om Walvs gård fanns. Och Michael, författaren, fanns, men Viola visste inte var han bodde eller hur han hade det nu. Inte så lätt. Och säkert hade han fullt upp med att trösta Emma. Eller så var det hon som fick trösta honom. Eller så tröstade de varandra kanske. Livet måste levas vidare.
- Livet måste levas vidare, tänkte Viola. Det hade många sagt till henne, när pappan gick bort.
I flera månader efter faderns död, hade Viola bara gått omkring och liksom levat i en annan värld. Som om hon hade försökt följa pappan, så långt det gick.
Likadant hade det varit när hennes näst äldste bror hade gått bort som tjugoåring. Men då hade fadern funnits där och talat tröstens ord till hela familjen. Viola hade tyckt att han suttit där och talat som en präst till sina åhörare, fast det inte funnits något religiöst alls i hans ord. Bara lugnande ord. Hans tal hade smekt henne som en människohand smeker en liten katt. Och hon hade förstått att livet var sådant. Man förlorade någon eller något. Men fick något annat i stället.
Men vad hade Viola fått i stället? Ensamhet. Nu började hon inse hur ensam hon var. Hittills hade hon levat förnöjd i sin ensamhet och lyckats bra med det. Hon hade varit nöjd med livet. Men nu plötsligt förstod hon, att hon måste skaffa något annat i stället för det som tagits från henne.
Skulle hon kanske skaffa väninnor. Men de hade ju sina familjer de allra flesta. Och fullt upp med att göra. Ingen tid till att ägna åt hennes grubblerier och konstiga tankar.
Men det fanns ju ensamstående kvinnor. Bland dem fanns det kanske några som var som hon. Och som sökte efter en väninna att kunna prata med.
Viola hade inte en tanke på att gifta sig. Äktenskapet var inget för henne. Det var inte hennes livsstil. Hon ville ha möjlighet att leva sitt privata liv ibland. Inte behöva styras av någon eller av en hel del uppgifter som väntade alla gifta människor. Männen lagade bilen, målade om lägenheten eller sommarstugan, grävde i trädgården. Och kvinnorna handlade, lagade mat, diskade, städade. Nej, det skulle vara allt för enformigt med ett sådant liv.
Viola orkade snart inte fundera mera på allt som fanns här i livet. Det hon ville göra och det hon inte alls ville göra. Hon kände sig trött. Snabbt åt hon kvällsmat, diskade och gick till sängs. Det skulle bli skönt aff få sova. Och slippa tänka på allt som var borta.
176