Nästa dag lånade Viola en cykel av fru Alexandersson, som sällan cyklade nu för tiden och hade en till stående i ett av uthusen om det skulle behövas. Den var visserligen lite hög och klumpig, men det gjorde inget. Viola klarade av att cykla i alla fall. Hon åkte några vändor på vägen utanför, för att prova hur det gick. Fru Alexandersson stod på trappan och såg på.
- Det där verkar gå bra, sa fru Alexandersson, när Viola svängde in på gården igen efter första vändan. Du är inte helt ovan, när det gäller cykelåkning, det ser jag.
Viola ville inte säga något om att hon lärde sig cykla som tonåring, när hon var här uppe hos Walvensteens. Det räckte med att hon berättat att hon vistats där en sommar och att hon än en gång ville se huset, där hon bott.
- De sålde huset, när Michael fick arbete vid universitet, hade fru Alexandersson sagt. Det var för stort att ha, när Ella gick bort. Att ha bara som sommarställe, menar jag. Michael köpte ett mindre timmerhus i skogsbrynet för ett par år sen. Han brukar vara där varje sommar. Fast inte hela somrarna förstås.
Fru Alexandersson berättade en hel del om vad som hänt under den tid Viola inte varit här i trakten. Tydligen visste hon ganska bra vilka Walvensteens var. Här kände ju alla igen varandra.
Viola satte sig på cykeln och trampade iväg, sedan hon gjort sig i ordning för den fem kilometer långa cykelturen. Så långt var det ju inte, men hon behövde ändå förbereda sig. Fru Alexandersson hade lånat henne en liten karta, där hon kunde se alla vägarna, och samtidigt förklarat hur man skulle cykla för att komma dit.
Först cyklade Viola genom en allé av björkar. Det verkade som om man sågat ner de stora, gamla björkarna och planterat nya. Hon ville minnas, att det var stora träd som höll sina grenar likt armar över vägen, precis som om de stod par vid par och höll varandra i handen. Och under det gröna taket gick vägen.
Nu fanns det inget tak ovanför vägen. Och björkarna stod längre från vägkanten. På andra sidan diket. Kanske var det för att vägen inte skulle bli så smal. Nu kunde två bilar mötas utan hinder. Där nere låg kyrkan, precis som förut. Inbäddad i gröna, lummiga lönnar och lindar. Sjungande svalor hördes uppe i luften. Och hon kunde känna doften av nyslaget gräs från åkrarna. Man hade slagit det för andra gången den här sommaren.
Efter ungefär en halvtimme var Viola framme. Hon cyklade inte så fort. Hon kunde se husen där de låg inte långt från skogen. Men något gult hus såg hon inte. Hon var bergsäker på att huset där hon hade bott var gult. Men nu var alla husen röda. Utom ett, som var byggt av timmerstockar och hade en ljusbrun färg.
Viola kände i alla fall igen huset. Ungefär hundra meter därifrån stannade hon och klev av cykeln. Men på den tiden var det gult. Nu var huset rött som alla de andra. Målat med färg från Ulvshyttan. Falurött, sa man oftast.
- De måste ha bräddklätt huset och tilläggsisolerat, tänkte Viola.
Man gjorde det på en hel del ställen nu för tiden. Och då var det lätt att ändra färg. Den rätta faluröda färgen behövde inte skrapas, innan man målade om. Linoljefärger behövde skrapas, så det inte fanns någon lös färg som satt och hängde på bräderna. Fast nackdelen var att rödfärgade hus måste målas om oftare. Vart femte år kanske.
Annars var huset sig likt. Men det stod tomt och övergivet. De nuvarande ägarna var tydligen bortresta. Viola kunde se att gräset i trädgården inte blivit klippt på ett par veckor. Men i övrigt var både huset och trädgården välskötta.
Där på gaveln hade Michael haft sitt rum. Det var södersol utanför hans hfönster. Och där ute i trädgården stod björken kvar. Fast det syntes att den blivit kapad en gång. Även grenarna hade blivit avsågade. Men den stod där med sina hängande grenar.
När Viola stod där och tittade mot fönstret, där Michael haft sitt rum, kom hon att tänka på en sak. En gång när hon var där inne hade hon råkat välta ned en kristallvas som stod i fönstret. Michael hade fått den av en släkting i Kosta, när han varit där. Vasen hade gått sönder där den var som tunnast.
- Nu blir han säkert ond på mig, var Violas första tanke.
Men Michael hade inte alls blivit arg. I stället hade han omfamnat henne och gett henne en kyss. Och Viola hade genast känt, att det inte funnits någon ilska hos honom.
- Vår släkting kan skaffa en ny, hade Michael sagt efter en stund. Du behöver inte oroa dig. Det här kan hända vem som helst.
I huvudstaden hade Viola köpt en likadan kristallvas. Några år senare. Den påminde henne om hur vänligt Michael behandlat henne, så hon inte skulle behöva känna sig ledsen eller rädd. Eller tycka att hon varit oförsiktig. Varje gång Viola såg på sin vas kom hon att tänka på den kyss Michael givit henne. Det var den första och enda som kysst henne, när hon var tonåring.
På östra sidan fanns en takkupa. Där var hallen med en balkong utanför. Där uppe hade Viola ofta suttit de varma sommarkvällarna, när det började bli svalt i luften. Michaels mamma hade ofta suttit där och läst tidning eller en bok. Under balkongen var en verande. Den var öppen på den tiden. Nu hade man byggt in den, så den omgavs med en massa fönster och väggar i hörnen.
Framför huset syntes lönnen lika vid och grön som förr. Och intill den det lilla stenpartiet med blommor i röd, blå, gul och lila färg.
På takets andra sida fanns ytterligare en takkupa, även den med tre fönster. Men där fanns ingen balkong. Där låg gästrummet, som Viola använt som sitt under den sommaren, då hon bodde där. Nedanför stod ett lärkträd och bredde ett par av sina grenar över taket på huset. Det var inte så högt på den tiden och grenarna var mycket kortare då. Om hon mindes rätt, hade Michael planterat lärkträdet någon gång i sina tidiga tonår. Längre bort tog skogen vid. Den mörkgröna granskogen.
Även på bortre gaveln fanns ett fönster på övre våningen. Där hade fru Walvensteen haft sitt rum. Det hade varit riktigt hemtrevligt därinne, hade Viola tyckt. Mysigt. Ett träbord vid fönstret. Gamla trästolar, en gungstol samt en bokhylla och ett par garderober. En orgel i ena hörnet. En gitarr upphängd på väggen. Och där hade fru Walvensteen suttit vid bordet nära fönstret och läst om kvällarna. Eller löst korsord.
- Tant Gredelin, hade Viola tänkt om henne några gånger, när hon var där som tonåring.
Någon tant Brun fanns inte i huset. Inte någon tant Grön heller. Det var i så fall farbror grön. För Michael hade gjort en stor del av arbetet i trädgården. Gräsklippning t ex.
På bottenvåningen verkade också fönstren vara på samma ställe som förut. Där inne låg matsalen. Och bredvid fanns köksfönstret. Och på gaveln låg den stora salen. Sen fanns det en farstu samt badrum och trapphus. Och ett litet rum till. Det låg mellan köket och matsalen. En gång hade det använts som serveringsrum. Men så hade man börjat ta maten direkt från köket till matsalen på en tevagn eller serveringsvagn. Det var kanske lika enkelt. Och då hade det blivit ett rum över. Där stod ett bord, en stol och en liten soffa för två personer. Mycket mer hade det inte funnits där. Ett inbyggt skåp för dukar, tallrikar och servetter och övrigt, som man behövde i matsalen. Samt en hel hög gardiner.
Viola mindes flygeln i salen. Och soffgruppen mitt i rummet. Där var gott om plats. Vid ena väggen hade det stått en bokhylla fylld med närmare femtio årgångar av någon årsbok. Och två eller tre olika uppslagsverk. Två på svenska, ett på engelska. Några gånger hade de suttit framför öppna spisen och grillat korv. Det hade varit så hemtrevligt, tyckte Viola, som på den tiden inte var van att man tände en brasa i en kakelugn eller öppen spis. I staden var det ju helt annorlunda.
Viola lät blicken glida från byggnaden bort mot skogen. Det var något hon sökte efter. Det lilla huset. Var var det? Där i trädgården hade det stått ett litet hus av timmer. Gammalt och grått. Men helt i alla fall. Fast golvet därinne var lite dåligt, ville hon minnas. Inte var det stort. Något större än en vanlig lekstuga. Hon hade undrat om det gick att bo där.
- Visst kan man övernatta där, fast det är trångt, hade fru Walvensteen svarat. Inte mycket större än ett tält.
Viola mindes hur hon så gärna hade velat sova där en natt eller två. Bara för att prova på hur det var att sova i ett så litet hus. Men nu hade nätterna börjat bli mörka igen, så fru Walvensteen hade varit lite tveksam.
- Jag kan sova där också, så inte flickan behöver vara ensam, hade Michael sagt. Och så blev det.
- Men kom ihåg vad du gör, Michael, hade frun sagt till Michael i bestämd ton, sedan hon gett sitt medgivande.
Två nätter hade de sovit i den lilla stugan. Tredje natten gick det inte, för regnet hade kommit och det hade blivit kallt i luften. Och därinne i stugan var inte varmare än ute. Och det fanns ingen eldstad därinne.
Viola kunde inte se huset någonstans. Kanske hade man rivit ner det. Hade man sålt det, eller hade det blivit så dåligt, att det börjat bli fallfärdigt? Hon fick inget svar på den frågan. Men borta var huset. Trädgården där nere var tom. Bara träd och buskar syntes. Minnet var allt som fanns kvar av det lilla timmerhuset.
Efter en stunds sökande hittade Viola stigen, som Michael och hon hade promenerat några gånger från vägen ner till sjön. Hon ställde ifrån sig cykeln i diket och låste den. Visserligen var den gammal, men eftersom hon lånat den ville hon inte att det skulle hända något. Att någon skulle stjäla den alltså. Men det var kanske inte så farligt med stölder här uppe. Hon var van vid storstaden, där en cykel kunde bli stulen mitt framför ögonen på en. Där man inte fick ha någonting i fred.
Viola kunde minnas att några ungdomar vid ett tillfälle stått och kastat råa ägg mot väggen och fönstren i huset där hon bodde. Vad det kunde vara bra för begrep hon inte. Och cyklar kunde bli stulna, trots att man låste fast dem med godkänt lås i cykelstället. Hjulet och låset var allt tjuven lämnade kvar. Resten av cykeln var borta. Mitt på ljusa dagen kunde det också hända.
Viola mindes att en bekant till henne låst fast sin cykel runt en lyktstolpe. Efter någon timme var låset förstört och cykeln borta. Trots att sadeln och framhjulet fattades. Och det var vid middagstid det hände. En sommardag, ville hon minnas.
I de här trakterna var nog inte risken så stor. I varje fall var den inte det, när Viola var här som tonåring. Man låste ytterdörren och lade nyckeln under mattan på verandan, om man reste bort några timmar. Och bilen behövde man aldrig låsa, om den stod parkerad inne på tomten. Aldrig var det någon som tog sig in i den.
- Här känner vi alla, och det finns bara ärliga människor här på orten, hade hon hört folk säga. Händer det något, är det folk från storstäderna. Inte bara huvudstaden. De kan komma från andra städer också.
Man hade hyst en viss misstro till storstadsbor, som kom hit upp, kunde Viola minnas. Det hade visst hänt att någon på genomresa stannat vid en gård och stulit bensin ur en parkerad bil. Eller rånat en ensam pensionär, som bodde avlägset i sin lilla stuga.
Viola tänkte så mycket på hur det var här när hon var tonåring och gjorde så många jämförelser med storstäderna, att hon nästan helt glömde bort varför hon kommit hit.
Nu skulle Viola försöka leta efter sjön. Den försvunna sjön. Långsamt följde hon den smala stigen in i skogen. Hon hade gått här så många gånger att hon kände igen vartenda träd. Eller i varje fall borde hon ha gjort det. Men det var inte alls som förr. Många träd var borta. Stormen hade fällt dem en höstnatt. För nu stod bara unga granar här. Men hon kunde se fördjupningen i marken och följde den. Snart blev det djupare skog. Nu började hon bli lite osäker. Var hon på rätt ställe? Här var det lätt att ta fel. Men på trettio år hinner små träd bli stora. Så det var nog rätt i alla fall.
Efter några minuter stod Viola på en plats som hon kände igen. Här hade det stått en bänk vid sjöstranden. Michael och hon hade suttit på den och betraktat den nedgående solen flera gånger. Men nu var bänken borta. Och sjön också. I varje fall vattnet. Sjön hade växt igen, kunde hon märka. Grästorvor var allt som syntes, där sjön en gång legat. Och enstaka små lövträd.
Det var här Viola hade lärt sig älska naturen. Den natur som en storstadsbo saknade. Det tysta suset i träden, när det blåste. Det spegelblanka vattnet och allt man kunde se i det. Fiskarna som simmade däri. Och den blå himlen med enstaka stackmoln. Solen som vandrade fram på den. Månen och stjärnorna som syntes så bra om kvällarna i augusti, när det var mörkt ute. Här hade hon lärt sig känna igen en del stjärnor. Michael hade berättat om flera av dem och förklarat hur hon skulle finna dem.

Ingenting var som förut. Allt hade förändrats. Stigen hade nästan försvunnit eftersom ingen använt den på ett tiotal år. Och skogen var inte heller samma. Och sjön var borta. De yngre visste inte ens, att här funnits en sjö. De hade bara sett grästorvorna, där vattnet en gång speglat den blå himlen, molnen och den nedgående solen.
På det vatten som en gång funnits här, hade Michael och Viola paddlat kanot några gånger under den sommaren hon var här uppe. Det var nog en grund sjö, för annars skulle den inte ha växt igen så fort. Hon kunde minnas hur lätt det var att se sjöns botten även när man var långt där ute. Men det hade varit en underbar sjö att kanota på. Och sitta vid och se på naturen.
Viola vände besviken om. Sjön fanns inte längre. Stigen var nästan försvunnen. Och den lilla timmerstugan i trädgården var borta. Långsamt gick hon tillbaka till cykeln. För att trampa hem igen till sitt rum. Bara för att känna vemod över det som en gång funnits.
- Minnet är allt som är kvar, tänkte Viola, när hon satte sig på cykeln.
208