Nästa kväll gick Viola till parken som inte låg långt från hennes lägenhet. Solen sken och det kändes varmt i luften. Ett och annat stackmoln drev fram över den klarblå himlen. Solen var på väg att gå ned i väster och skulle snart anta en rödaktig färg.

Vid järngrinden vek Viola av från trottoaren och tog några steg mot den lilla parken, som redan lyste i vårens ljusgröna färger. Hon tryckte ned det tjocka järnhandtaget och öppnade den tunga grinden. Sedan hon kommit innanför parkområdet, stängde hon den omsorgsfullt efter sig. Hon lät blicken glida från det ena hållet till det andra. Där stod den gamla knotiga eken, lärkträdet lite längre bort hade inte fått några barr ännu, men snart skulle det vara grönt. Björkarna hade börjat bli svagt gröna, medan en del andra träd ännu bara hade knoppar. En och annan tulpan blommade och pingstliljor kunde ses i en rabatt längre bort.

Våren var en underbar tid, tyckte Viola. Det passade så bra att sitta ute i parken då och bara tänka. Drömma sig till både det ena och det andra. Hon hade ännu inte tagit av sig vinterkappan för gott. Bara vid vissa tillfällen hade hon vårkläder på sig. Det kunde bli kallt ännu. Och våren var en farlig tid. Många trodde det var sommar och gick i alltför tunna kläder. Sen blev de förkylda. Smittan spreds till andra som också fick hosta och täppta näsor. Då kunde man inte längre känna doften från vårblommorna.

Så här hade parken sett ut varje vår. Parkvårdarna hade varit här och räfsat och krattat, så det såg riktigt snyggt ut. Så började träden bli ljusgröna och blommorna titta fram. Hon kunde höra fågelkvitter från ett av träden. Flyttfåglarna hade kommit tillbaka till sitt träd och hunnit bygga bo. Det var säkert samma fågelpar år efter år.

En svag vårvind smekte mot Violas kind. Det var den första smekning hon fått på länge. Annars var det ingen som smekte hennes kinder. Inte nu för tiden. Förr hade väl någon gjort det. När hon var ung och vacker. Nu var hon inte det längre. I varje fall tyckte hon det om sig själv. Det var sällan hon gick på ställen, där det fanns andra människor. Bortsett från biblioteket, affärerna och arbetet höll hon sig mest hemma.

- Jag har nog blivit lite av enstöring, tänkte Viola plötsligt och såg sig omkring. Eremit kanske var det rätta ordet.

Viola kastade en blick mot gatan, varifrån hon hade hört röster. Ett ungt par promenerade på trottoaren med barnvagn. Den lyckan hade inte blivit henne förunnad. Kanske hade hon sig själv att skylla också. Hon hade avböjt de flesta gånger någon man försökt att inleda en pratstund, och hon misstänkte åt vilket håll han ville föra samtalet.

Viola hade inga tankar på män nu för tiden. Hon kände att hon var för gammal, fast hon inte fyllt femtio ännu. Och hon tänkte inte avslöja för någon, om hon var oskuld eller inte. Under gymnasiettiden hade många av hennes väninnor berättat om sin debut. Och vad de varit med om senare. Ibland också med vilka.

- Hej, lilla oskuld, hade en klasskamrat sagt till henne en gång för att retas.

- Det är inte alls som du tror. Jag förlorade min oskuld den sommaren jag fyllde sexton år, hade Viola fräst tillbaka.

Sedan dess hade Viola inte blivit retad mera av någon klasskamrat.

Men kärlek och äktenskap var ingenting för Viola längre. Det kände hon. Hon levde ett liv, där det inte fanns plats för någon familj. Hon ville inte ens smeka och krama någon. Eller bli kramad och smekt av någon man. Hon hade sett många tonåringar stå i porten och smeka varandra och kyssas. Men den tiden var över för hennes del. Tyckte hon i varje fall.

- Är jag inte lite underlig? frågade sig Viola. Eftersom jag vill leva ett sånt här liv.

Ensamheten kunde vara besvärlig ibland. Det hade Viola erfarit några gånger. Men annars tyckte hon om att vara ensam. Då var det ingen som störde henne. Hon fick själv bestämma om sin tid, om vad hon skulle göra, hur det skulle se ut i lägenheten.

Viola promenerade genom parken. Hon passerade en liten höjd, där det växte några enbuskar, granar och kryptallar. Här stod en bänk mellan allt det gröna. Hon gick fram till bänken och satte sig. Hon kunde känna kylan från de kalla träbrädorna genom kläderna. Kylan gick igenom kappan också. Fast det var en vinterkappa, så kunde kylan tränga sig in till hennes kropp. Bänken hade stått i skugga hela dagen och först nu hade några solstrålar nått den. Men de var svaga och spred föga värme på de ytor, dit de nådde.

- Hade jag inte varit ensam, skulle jag inte haft möjlighet att gå hit i kväll, tänkte Viola. Ensamhetens välsignelse. Att få göra vad man vill när man vill och hur man vill.

Åtminstone på fritiden kunde Viola njuta av att ingen bestämde vad hon skulle göra, eller att någon i hennes närhet gjorde något hon inte ville. Det kändes som en riktigt stor gåva. Att själv få bestämma över sitt liv. Att inte behöva ta hänsyn till någon annan.

Plötsligt kom Viola att tänka på de dikter hon läste i går kväll av Verner von Heidenstam.

"Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
- men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna, där barn jag lekt."

Von Heidenstam hade brutit med fadern. Därför längtade han inte hem till människorna längre. Även om han var i närheten av Olshammar, gav han sig aldrig till känna. Bara såg gården från ett berg i närheten. Det hade Viola lärt sig av svenskläraren i gymnasiet.

Det var inte så länge sedan Viola bröt med modern och brodern. Hon kunde likna sig vid von Heidenstam. Efter faderns bortgång hade hon vågat ta steget fullt ut och bryta med dem båda två. Därför att modern hade låtit brodern få allt. Hon hade gjort allt hon kunnat för honom, ända sedan han var liten. Bara därför att han var pojke.

- Pojkar ska alltid komma i första rummet, menade modern. Särskilt om de är äldst.

Det var tradition i moderns släkt att pojkar skulle ha allt och betyda allt i familjen. Medan flickorna fick nöja sig med att bara finnas där och se hur pojkarna skämdes bort.

Viola ville spy, när hon tänkte på de många händelser hon mindes från barndomen, när brodern fått både det ena och det andra, medan hon aldrig fått det hon önskat sig av modern. Det var bara fadern som tänkt på henne. Den bortgångne fadern kunde inte göra något för henne nu. Möjligen låg han i sin grav och beskådade de orättvisor som skedde i familjen. Men han kunde inte göra något åt saken. I så fall hade han uppstått för länge sen och begivit sig hem till huset där modern bodde.

Ensamhetens tankar. Von Heidenstam kallade några dikter så. Viola gav sina funderingar ofta det namnet. Ensamhetens välsignelse var ett annat uttryck hon använde. Det var inte gott för mannen att vara ensam, hade hon lärt sig under en lektion i religionskunskap, när lärarinnan hade berättat om skapelsen och Edens lustgård. Kanske inte för mannen. Inte för kvinnan heller. Hennes åtrå stod ju till mannen. Till honom som skulle råda över henne. Men det här kunde nog inte stämma in på alla människor. För då skulle det ju inte finnas några ogifta eller ensamstående människor alls. Men det gjorde det ju. Varför? De ville väl som Viola leva sitt eget liv. Eller också hade de inte hittat någon som passat för dem. Eller kanske berodde det på helt andra orsaker ibland? Ingen kunde veta.

Men de ensamma levde ett liv som passade dem. Åtminstone tyckte Viola att hon gjorde det. Men ibland hade hon önskat att hon haft någon att prata med. Någon som fadern. Som förstod henne. Utan att vilja blanda sig i hennes privata angelägenheter. Sitt privatliv ville hon behålla. Bara någon att prata med ibland. Det skulle räcka. En annan pappa, som kunde ersätta den som var död. Men man har bara en far. En biologisk far alltså. Och nu var hennes far borta. Hon skulle aldrig få honom tillbaka. Aldrig.

Men varför hade inte Gud skapat någon lustgård för de ensamma? De som inte ville leva tillsammans med någon annan. Efter syndafallet hade mannen skyllt på kvinnan. Och kvinnan hade skyllt på ormen. Och Gud hade satt fiendskap mellan kvinnans avkomma och ormens. Vad skulle ha hänt om syndafallet skett i en lustgård för ensamstående? Då skulle inte mannen ha kunnat skylla på kvinnan. Bara på ormen och på Gud som skapat ormen. Men kvinnan skulle ha skyllt på ormen som Eva gjort. Och på Gud förstås. För det var ju han som hade skapat ormen. Efter ett syndafall i en sådan lustgård skulle kvinnan inte bli bestraffad med att tvingas föda barn med smärta eller mycken möda, som en del tolkade det. Men hon skulle ju kunna bestraffas med hårt arbete. I sitt anletes svett skulle hon äta sitt bröd. Precis som mannen. Men när mannen och kvinnan dog, skulle Gud ha tvingats skapa nya människor, en annan man och en annan kvinna. För att människosläktet skulle kunna leva vidare. Om inte Gud hittat en annan och bättre lösning förstås.

Det var konstiga tankar Viola kom in på den här kvällen. Men hon kunde inte rå för det. För henne var den här parken en lustgård för ensamma. Åtminstone var den det för henne. Men det var bara om aftonen hon fick vandra genom lustgården. Eller sitta på bänken här och tänka. Men under vintern var parken en förbjuden plats. Kanske inte helt förbjuden men inte så behaglig. Men hon hade en lustgård till, en vinterlustgård. Lägenheten var skön att sitta i under den mörka vintern. Men om dagarna var hon tvingad att arbeta. Fem dagar i veckan mellan klockan åtta och halv fem. Var det straffet hon fått? Men för vad hade hon blivit straffad? Alla måste ju arbeta. Och hon upplevde inte arbetet som något straff. Det kändes ofta skönt att få komma ut lite och träffa människor. Det tyckte även de som var gifta och hade barn. De ville också komma ut och träffa folk. Och varför bytte man arbetsplats då och då? Säkert för att få träffa nya arbetskamrater. Eller var det bara för att få högre lön? Kanske var det så för de allra flesta.

- Om jag inte hade lönen att se fram emot, skulle jag inte stanna där en enda dag, hade Viola hört någon säga.

Men det var en person med ett oerhört trist arbete. Och smutsigt var det också.

För Viola var det helt annorlunda. Hon arbetade vid ett klipparkiv, där man samlade artiklar ur tidningar och tidskrifter. Hon kunde sitta där hela dagar ibland helt ensam och arbeta. Det fanns två kvinnor till på arbetsplatsen, men de arbetade bara halvtid. Så när inte de var där satt Viola där helt ensam. Men det gjorde inget. Hon trivdes med sitt arbete. Det kändes inte som något straff. Snarare tvärtom. Hon tyckte ofta att arbetet var en gåva, en välsignelse. Att klippa ut artiklar ur ett hundratal dagstidningar om dagen krävde sin tid. Men hon hann läsa en hel del. Fast hon skulle bara samla på personhistoriska artiklar. Avlidna personer, personer som belönats med något pris. Födelsedagar. Uppfinningar som hade anknytning till en eller ett par personer. Artiklarna skulle förses med tidningens eller tidskriftens namn samt datum och nummer på den sida, där artikeln fanns. Sedan lade hon artiklarna i kuvert, där personens namn och födelseår fanns skrivet.

Om sedan någon forskare ville veta något speciellt om en viss person, var det bara att plocka fram alla kuverten med den personens namn och födelseår. Sedan var det bara att gå igenom alla klippen.

Viola älskade det här arbetet. Inte var det något vidare betalt. Men hon klarade sig på lönen, och det var det viktigaste. Hon såg sitt arbete mera som ett kall. Hon gjorde sitt för att stödja forskningen vid universitetet.

Viola hade aldrig studerat vid universitet själv. Hon hade bara gått i grundskolan och gymnasiet. Men hon kände några som fortsatte sina studier efter gymnasiet. De lade ner mycket tid och arbete på studier. Och inte fick de så mycket bättre betalt för det om man såg på livslönen. De var kanske trettio eller mera, när de började arbeta. Deras arbetsliv blev mycket kortare än andras. Själv hade hon börjat arbeta redan samma år hon gick ut gymnasiet.

- Jag måste nog gå hem nu, tänkte Viola. Det blir mörkt snart. Det känns redan kallt i luften.

Viola kände kylan svepa runt henne och ta sig in mellan knapparna i kappan samt i öppningen vid halsen. Nu var det inte bänken som kylde längre. Det var luften i stället. Solen hade redan gått ner.

Viola reste sig och gick med långsamma steg tillbaka till grinden för att promenera tillbaka hem. Hem till sin egen vrå. Till den varma lustgården. När parken började kännas för kall och ogästvänlig väntade henne värmen mellan lägenhetens fyra väggar.

Än en gång gick Violas tankar tillbaka till tonåren och gymnasiet. När Viola tänkte tillbaka på sin skoltid, tyckte hon att det varit en lycklig period i hennes liv. I vårat gamla plugg. Nej, hon kunde inte hålla med Alice Babs i den sången. I vårat kära plugg, ville hon däremot säga. För det stämde med hennes åsikt. Hon hade älskat skolan. Och det hade känts trist när gymnasietiden var slut och hon inte fick återvända dit mera.

Skolan var nu slut för Violas del. Vuxenlivet kallade på henne. Ett helt annat liv med större ansvar. Ett liv där man själv fick ta följderna av det man gjorde.

Snart hade Viola lämnat parkområdet och kommit ut på trottoaren. Där borta någonstans låg huset med hennes lägenhet. Hennes eget lilla paradis. För ett sådant var det verkligen. Och hon hade själv ordnat det mesta där inne.

När Viola tänkte på lägenheten började hon känna längtan dit. Inte så stark längtan, men det skule bli skönt att få komma in i värmen och äta kvällsmat och dricka en kopp kaffe efteråt. Det hade blivit hennes vana under åren att dricka kaffe och äta en bulle efter kvällsmaten. Innan hon gick och lade sig för att sova.