Sorry, this page is only availible in swedish, but if someone would like to translate it for me, be my guest.



Följande poem äro nedklottrade i ett tillstånd av djup sinnesnärvaro av

Magnus Winsth, Christian Mörnestedt
Daniel Sandberg & Niklas Karlsson


Konfiskerad verklighet
En höstnatt så mörk drogo ett sällskap till häst förbi detta ack så ensamma attribut.
Vem, ja vem förutom själen i fråga förnimmer dess existens? Livet är hårt för en sten!


Mången sorg
Som vår själ skall härdas innan den bekommo tillräckligt erfaren.
Dessa plågostunder vore outhärdliga utan dig.
Kvinna du, endast du har möjlighet att skapa ett förhållande med mig.
Kom så ska vi erövra verkligheten i nuet.


Livets Grymhet
Som en naturlig skönhet värmer du min frusna själ.
Min platonska kärlek för kvinnan når inga gränser,
men ändå var det menat att du skulle lämna mig till ett liv som du förtjänar bättre.
Din hy, dina läppar, dina tankar får mig att verka så obetydlig och menlös.
När jag tänker tillbaka på de stunder vi haft saknar jag dig gränslöst.
Varför var livet menat till att bli ett vackert men svårt leverne?
Min älskade skapade ett liv som uppfyllde min tillvaro både till kropp och själslig natur.
Varför kan jag endast spekulera i, men i mina drömmar och minnen
kommer jag alltid att se och träffa dig, varför?


Rymd
Jag känner mig trängd, luft!
Skapa svängrum så jag kan leva.
Vad är väl en eller två människor i denna eviga, oändliga rymd.
Det som får en att leva och viljan att leva är kvinnan och hennes
ljuva varma doft av behag och överflödiga livskänslor.
Livet är menat att så att njuta och skapa liv till all evighet.
För genom liv och njutning skapas en rymd av känslor och kärlek
till skillnad mot den sterila, mörka och okända som
bemöter befläckade ansikten en ljuv sommarnatt.
Rymd, tack!


Soon-to-be-titled
Dina ord smeker min själ och likt en havsörn
över det vidsträckta hav sveper dina läppar över mitt bröst.
En svag rysning av vällust berör min kropp
då dina fingertoppar leker tafatt allt närmre täckets rand.


Glödgad Kvinna
Kvinna, du med glöd, tag litet mjöd och bli spröd som en packe fnasigt bröd.
Spring mot den mörka framtiden i ett liv fullt av förväntan och längtan.
Är du fulländad? Vem vet?
Så flicka, tag litet mjöd och ta vara på det som befinner sig i nuet.
Carpe Diem!


Vilka är vi?
Skapade av något mäktigt står vi här, hjälplösa med hybris.
Vår organism så fulländad i våra egna ögon
döljer något så djupt och oförståeligt i etern.
Genom att leva och bara vara skapar vi ett syfte för framtida uppgifter,
där vi skapar för oss själva i njutningssyfte.
Lev, du min vackra! Lev, jag är så trött!


Lugnet råder i
nattens hetta
Kvinnans gudsfruktiga kropp utgjuter svettpärlor i en natt så mörk och främmande.
Hettan avtar och jag ser din vilja i dina ljusblå ögon.
Kvinnan tar min hand och för mig till en dimension i det eviga.


Epitet!
Epitet! Så kallt, så varmt! Så vått, så torrt! Taggtråd!





Flicka
Följande stycke, "Flicka", nedklottrades i hast utanför Emmaboda Stengrill
i ett stadie av medvetande som endast personen i fråga kan förklara!

Luddet formar min flicka. Utan dig kan jag inte leva utan hicka, flicka.
Jag skälver av lycka vilket skapar samhörighet i vårt samhälle.
Jag säger bara en sak, håll ut!


Ack, du intensiva ko
Så dominant är vår värld, denna förnimmade ljusepitetets jordklot i universums
abnorma sidokontrollans, skapar du och moi en symbios, likt svampen och trädets
samhörighet i det erotiska kvadratkompletterade symbioset. Varför?


Värme
Värme, som på ett nästa tvångsmässigt sätt lever i symbios
med vår ibland så trötta och frusna själ,
kan ibland, ja nästan ofta anses bristfällig. Du, min räddare i den nu så frusna värld,
starkare än det kallaste mörker, tag mig vid din barm och rädda min så tärda själ.


Sväva
Kvinna, när jag tänker på dig blir vi fria. I alla dessa år har vi haft känslor för varandra.
Vi skapar för att älska, så kom min kära, kom. Kom i min famn och viska som de ljuvaste älvor
i mitt öra de artikulära vokabulär som du ämnar för min själ.
Sväva! Sväva likt en havsörn över de saltstänkta klippor är mina drömmars mål.


Ett liv
Ty innan ljus frambragtes av vår skapare rådde mörker,
tungt, kallt, mörkt mörker över vår tillvaro.
Sedan du, via en händelse, kom in i mitt liv, har det äntligen blivit värt att kallas ett liv. Ett liv!


Dustav
Dustav, så berusad av livets alla njutningar. Nästan för, ja för långt borta från vår dimension.
Sakta, framåt nattens dunkla timmar ligger Dustav och begrundar. Dustav är trött.


?
Ljus, en palm, varför inte?


Soon-to-be-titled
Sedan urminnes tider, ja ända sedan den första amöba sökte en partner i
de då så grumliga vatten, har kampen pågått, kampen för överlevnad.