|
Linton Kwesi Johnson, känd som LKJ, föddes i Chapelton, en liten stad
på Jamaicas landsbygd, i augusti 1952. Han var yngst av 11 barn. Som 9-åring
flyttade hans mamma till England, och två år senare följde LKJ efter.
De bodde i utkanterna av Brixton, känd för sina många afrokaribiska
invånare. I England mötte LKJ rasism och sociala orättvisor. Han såg
också att den vite mannens värld inte bara innebar lycka och framgång:
"I saw a white man sweeping the streets. All the white people I saw in Jamaica
drove fishtail cars and smoke cigars. So when I saw someone, a white person, actually
sweeping the streets it was a bit of a revelation."
Från Jamaica hade de svarta invandrarna tagit med sig sin egen musikstil, reggaen.
Den var en viktig del av den karibiska kulturen, och hjälpte invandrarna att
minnas deras gemensamma ursprung.
LKJ studerade sociologi på Goldsmith´s Collage. Inte långt efter det
att han slutade skolan 1970 blev han involverad i Svarta Pantrarna-rörelsen.
Han använde mycket tid till att värva nya medlemar, gå på möten
och dela ut flygblad. Svarta Pantrarna var en massorganisation som framför allt
bestod av unga svarta i Brixton som kämpade för att befria de svarta invandrarna
från det koloniala förtrycket. Inom ramen för Svarta Pantrarna organiserade
LKJ en studiecirkel i poesi och denna utmynnade i en grupp av poeter och musiker
som kallade sig Rasta Love.
1974 publiserades LKJ första diktsamling, The Voices of the Living an the Dead.
Nästa år kom samlingen Dread Beat and Blood, och 1981 kom en film med samma
namn som dokumenterade LKJs arbete som poet. Hans första album, Dread Beat an´
Blood, hade då utkommit 1978. Det kallades det mest militanta reggaealbumet
genom tiderna, och ett av de bästa. Albumen fortsatte att komma, och fast han
i december 1985 gjorde sin avskedskonsert har han inte slutat att göra musik.
LKJs dikter är skrivna som en literär tolkning av den patois (en blandning
av engelska och Creol) som talas på Jamaica. De handlar om vad som hände
i Brixton och andra svarta områden i Storbrittanien; gatustrider, arresteringar
av oskyldinga unga svarta, de ungas förtvivlan och destuktivism mm. Här
följer ett utdrag av en dikt kallad It Dread Inna Inglan, från verket Inglan
Is A Bitch. Dikten finns även med på albumet Dread Beat an´ Blood.
Maggi Tatcha on di go
wid a racist show
but a she haffi go
kaw,
rite now,
African
Asian
West Indian
an´ Black British
stan firm inna Inglan
inna disya time yah.
Far noh mattah wat dey say,
come wat may,
we are here to stay
inna Inglan
inn disya time yah...
LKJ slutade inte att engagera sig politiskt när den brittiska regeringen lyckades
stoppa Svarta Pantrarna-rörelsen. 1979 blev han medlem i Race Today Collective,
som då hade blivit den ledande kraften för den svarta kampen. Han fortsatte
änen att arrangera kulturevenemang, som poesikvällar och politiska föreläsningar
på skolor och universitet, samtidigt som han gjorde karriär som musiker.
LKJ ser sig själv som poet, inte som reggaeartist. Han har naturligtvis lärt
mycket av reggaen och dess rötter (ska, rocksteady, bluebeat) men han är
väldigt kritisk till kommersialiseringen av reggaemusiken, som han anser startades
av Bob Marley. Han kan inte heller identifiera sig med rastafaris och deras tankar
om Jahs reinkarnation genom Haile Selassie och återtåget till det heliga
landet Etiopien.
Övriga Dubpoeter:
Dubpoesi är närmast synonymt med LKJ. Det finns hur som hellst ett antal
andra poeter som kan associeras till dubpoesin:
Mikey Smith, Oku Onuora, Mutubaruka, Brien Meeks, Breeze, Anita Steward.
Mikey Smith var Jamaicas främste dubpoet tills 1983 då han blev brutalt
mördad.
LKJs album:
- Dread Beat an´ Blood (1978)
- Forces of Victory (1979)
- Bass Culture (1980)
- LKJ in Dub (1980)
- Making History (1984)
- Reggae Greats (1985)
- LKJ in Concert (1984)
- Tings an´ Times (1991)
- LKJ in Dub, Vol. 2 (1992)
- LKJ Acappella Live (1996)
|
