CITA, min dåliga fantastiska hund.    (ur VBK-nytt är 1986)

Kom till Skåne, för att delta i en hästkurs/läger och på gården fanns en liten vovve som hette CITA.

Alla vi på hästkursen  tyckte att hon var en "konstig hund". Hon var mycket rädd och ville egentligen inte bli klappad eller att man lade märke till henne. Då vi som var på kursen/lägret försökte ta kontakt med henne, så sprang hon skyggt undan. Hon verkade både hispig och stressad tyckte vi, då Cita gjorde allt för att undvika oss. Cita bodde i en hundgård utanför huset, som var ca 15 x15m, hon hade en liten koja att ligga i. Där bodde hon dygnet runt, i ur och skur, vinter som sommar, dag som natt. Oftast då vi var ute på våra ridturer fick Cita inte följa med, vilket de andra hundarna fick. (Man kunde inte riktigt lita på henne, som hennes ägare sa.) Då jag såg henne sitta kvar och de andra hundarna och vi ryttare red iväg, så tänkte jag: Att nog måste väl även en hund känna sig undanskuffad och utstött. Vad jag la märke till var att hunden var mycket mager , matt och tovig päls och hade sloköron.

Vi frågade: Ska en schäfer ha sådana öron? Svaret blev: Nä, hon har öroninflammation.

 Jaha, har hon varit hos någon veterinär, blev nästa fråga. Ja och hon har fått salva, men springer sin väg , då hon ska få den.

Fick då också veta att man gått på en kurs på brukshundklubben, men hon ville inte lyda och "fått sig en omgång" på plan och ville efter det inte göra någonting, utan kröp bara ihop, den dumma hunden. Dessutom var hon livrädd för bollar, som man hade försökt leka med. Till det hela fick jag veta  att hon blivit tjuvparad med sin pappa och då fått en abortspruta, men det kom ändå två stycken valpar. Den ena låg död utanför hennes koja och  den andra levde i 3 dagar, vilken man sedan också hittade död utanför kojan. Man hade inte tagit in henne och valparna, så de hade troligtvis frusit ihjäl (Hon var ju själv knappt ett år, mao blev hon tjuvparad på sitt första löp).

Bedrövad över vad jag fått höra, så tog jag salvtuben och gick till hennes inhägnad. Jag tänkte att, antingen flyger Cita på mig eller också blir hon livrädd och sticker. Cita gjorde ingenting, hon bara tittade på mig, så jag tog mig försiktigt in i gården och satte mig på huk. Cita kom då tveksamt emot mig och jag fick henne att lägga sig ner, så jag kunde smörja hennes öron, vilket jag gjorde de resterande 10 dagarna , som jag var kvar på lägret.

Forts. följer.....